Sårade

Äldste Neil L. Andersen

i de tolv apostlarnas kvorum

Gå tålmodigt framåt under dina jordiska prövningars skärseld. Då ger Frälsarens helande kraft dig ljus, förståelse, frid och hopp.

Den 22 mars 2016, strax före klockan åtta på morgonen, exploderade två terroristbomber på Bryssels flygplats. Äldste Richard Norby, äldste Mason Wells och äldste Joseph Empey hade tagit syster Fanny Clain till flygplatsen för att flyga till sin mission i Cleveland i Ohio. 32 personer miste livet och alla missionärerna blev skadade.

Den svårast skadade var äldste Richard Norby, 66 år, som tjänade med sin hustru, syster Pam Norby.

Äldste Richard Norby tänker tillbaka på det ögonblicket:

”Jag förstod genast vad som hade hänt.

Jag försökte springa i säkerhet, men föll genast. … Jag kunde se att mitt vänstra ben var svårt skadat. Jag [såg] svart, nästan spindelvävsaktigt sot som hängde från båda händerna. Jag drog försiktigt i det, men insåg att det inte var sot utan mitt skinn som hade blivit bränt. Min vita skjorta färgades röd av en skada på ryggen.

När medvetandet om vad som just hade hänt fyllde mitt sinne fick [jag] en mycket tydlig tanke … Frälsaren visste var jag var, vad som just hade inträffat och [vad] jag upplevde i det ögonblicket.”¹

Svåra dagar väntade Richard Norby och hans hustru Pam. Han försattes i medicinsk koma, följd av operationer, infektioner och stor ovisshet.

Richard Norby överlevde, men hans liv skulle aldrig bli detsamma. Två och ett halvt år senare håller hans sår fortfarande på att läka. En benortos ersätter benets förlorade delar. Varje steg skiljer sig från tiden före ögonblicket på Bryssels flygplats.

Varför drabbade det här Richard och Pam Norby?² De hade varit trogna sina förbund, tjänat som missionärer i Elfenbenskusten och fostrat en underbar familj. Det skulle vara förståeligt om någon sa: ”Det är inte rättvist! Det är helt enkelt inte rätt! De gav sina liv för Jesu Kristi evangelium. Hur kunde det här få hända?”

Sådant är jordelivet

Även om detaljerna skiljer sig åt drabbar tragedier, oväntade prövningar och svårigheter – både fysiska och andliga – oss alla, för sådant är jordelivet.

När jag i morse tänkte på talarna under just det här konferensmötet slog det mig att två av dem har förlorat barn och tre av dem har förlorat barnbarn som oväntat har återvänt till sitt himmelska hem. Ingen har sluppit sjukdom och sorg, och som nämnts tidigare gick denna vecka en ängel på jorden som vi alla älskar, syster Barbara Ballard, genom slöjan. President Ballard, vi kommer aldrig att glömma ditt vittnesbörd denna morgon.

Vi söker efter lycka. Vi längtar efter fred och frid. Vi hoppas på kärlek. Och Herren låter ett överflöd av välsignelser regna över oss. Men blandat med glädjen och lyckan är det ett som är säkert: Det kommer att finnas stunder, timmar, dagar, ibland år då din själ är sargad.

I skrifterna står det att vi ska smaka bittert och sött³ och att det ska finnas ”en motsats till allting”⁴. Jesus sa: ”[Er Fader] låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.”⁵

Själasår är inte bara för de rika eller för de fattiga, för en viss kultur, en viss nation eller en viss generation. De kommer till alla och är en del av den erfarenhet vi får av den här jordiska upplevelsen.

De rättfärdiga är inte immuna

Mitt budskap i dag riktar sig särskilt till dem som håller Guds bud, håller sina löften till Gud, och som, i likhet med paret Norby och många andra män, kvinnor och barn i den här världsomfattande åhörarskaran, ställs inför prövningar och utmaningar som är oväntade och smärtsamma.

Våra sår kan komma av en naturkatastrof eller en olyckshändelse. De kan komma av en otrogen make eller maka, som vänder livet upp och ner för en rättfärdig äkta hälft och barnen. Såren kan komma av depressionens mörker och elände, av en oväntad sjukdom, när någon vi älskar lider eller dör en för tidig död, av sorgen när en släkting förkastar sin tro, av ensamheten när omständigheterna inte leder till en evig livskamrat, eller av hundra andra hjärtskärande, smärtsamma ”sorger som ögat inte ser”⁶.

Vi förstår att svårigheter är en del av livet, men när de drabbar oss personligen kan de få oss att tappa andan. Vi behöver vara redo, utan att för den skull vara oroade. Aposteln Petrus sa: ”Var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas, som om det var något oväntat som hände er.”⁷ Tillsammans med lyckans och glädjens klara färger, vävs mörkare trådar av prövning och tragedi djupt in i väven av vår Faders plan. De här motgångarna, även om de är svåra, blir ofta våra främsta läromästare.⁸

När vi återger den mirakulösa berättelsen om Helamans 2 060 unga krigare citerar vi gärna följande skriftställe: ”Tack vare Guds godhet, och till vår stora förvåning och även till hela härens stora glädje, [var det] inte en enda själ av dem som hade omkommit.”

Men versen fortsätter: ”Ja, och det fanns inte heller en enda bland dem som inte hade fått många sår.”⁹ Varenda en av de 2 060 fick många sår, och var och en av oss kommer att bli sårad i livets strid, fysiskt eller andligt, eller både och.

Jesus Kristus är vår barmhärtige samarier

Ge aldrig upp – oavsett hur djupa såren i själen är, oavsett deras upphov, oavsett var eller hur de uppstod och hur länge de varar, är det inte meningen att du ska dö andligen. Det är meningen att du ska överleva andligen och blomma ut i din tro och tillit till Gud.

Gud skapade inte våra andar till att vara oberoende av honom. Genom sin försonings oskattbara gåva räddar vår Herre och Frälsare Jesus Kristus oss inte bara från döden och förlåter oss våra synder genom vår omvändelse, utan han står också redo att rädda oss från den sargade själens sorg och smärta.¹⁰

Frälsaren är vår barmhärtige samarier¹¹, som sändes att ”förbinda dem som har förkrossade hjärtan”¹². Han kommer till oss när andra går förbi. I medkänsla lägger han sin helande balsam på våra sår och förbinder dem. Han bär oss. Han tar hand om oss. Han ber oss: ”Kom till mig så att jag kan hela er.”¹³

Och Jesus ska lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att han ska kunna ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar och ta på sig våra skröpligheter, så att han kan fyllas av barmhärtighet.¹⁴

Kom ni bedrövade, var ni än försmäktar.
Kom till hans nådastol, knäböj nu där.
Frambär ert hjärtas sår, utgjut er smärta.
Ingen sorg på jorden, som himlen ej bär.15

Vid en tidpunkt då profeten Joseph led oerhört, sa Herren till honom: ”Allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.”¹⁶ Hur kan smärtsamma sår tjäna oss till godo? Gå tålmodigt framåt under dina jordiska prövningars skärseld. Då ger Frälsarens helande kraft dig ljus, förståelse, frid och hopp.¹⁷

Ge aldrig upp

Be av allt ditt hjärta. Stärk din tro på Jesus Kristus, på att han är verklig, på hans nåd. Håll fast vid hans ord: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.”¹⁸

Kom ihåg att omvändelse är en kraftfull andlig medicin.¹⁹ Håll buden och var värdiga Hjälparen, och kom ihåg att Frälsaren lovade: ”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er.”²⁰

Templets frid är en lindrande balsam för den sårade själen. Återvänd till Herrens hus med ditt sårade hjärta och dina släktnamn så ofta som möjligt. Templet ger en klar bild av vår korta tid i dödligheten mot bakgrund av evighetens bredbildsskärm.²¹

Se bakåt, kom ihåg att du bevisade din värdighet i ditt förjordiska tillstånd. Du är ett ädelt barn till Gud och med hans hjälp kan du triumfera i den här fallna världens strider. Du har gjort det förut och du kan göra det igen.

Se framåt. Dina motgångar och sorger är mycket verkliga, men de varar inte för evigt.²² Din mörka natt kommer att ta slut, för Sonen stod upp med läkedom i sina vingar.²³

Paret Norby sa till mig: ”Besvikelsen kommer på besök då och då, men får aldrig lov att stanna.”²⁴ Aposteln Paulus sa: ”Vi är … trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.”²⁵ Du kanske är helt utmattad, men ge aldrig upp.²⁶

Trots dina egna smärtsamma sår sträcker du dig instinktivt ut mot andra och litar på Frälsarens löfte: ”Den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.”²⁷ De sårade som sköter om andras sår är Guds änglar på jorden.

Om några ögonblick ska vi lyssna till vår älskade profet, president Russell M. Nelson, en man med oförskräckt tro på Jesus Kristus, en hoppets och fridens man som älskas av Gud men som inte har undkommit själens sår.

År 1995 fick hans dotter Emily, som var gravid, en cancerdiagnos. Det fanns dagar av hopp och glädje när hennes friska baby hade fötts. Men cancern kom tillbaka och deras älskade Emily lämnade det här livet bara drygt två veckor efter sin trettiosjunde födelsedag, sörjd av en kärleksfull make och fem små barn.

På generalkonferensen strax efter hennes bortgång berättade president Nelson: ”Jag har fällt många tårar av sorg och på samma gång önskat att jag kunde ha gjort mer för vår dotter. … Om jag hade ägt uppståndelsens kraft, skulle jag varit frestad att kalla [henne] tillbaka. … [Men] Jesus Kristus har de nycklarna och kommer att använda sig av dem för Emily … och för alla människor i Herrens egen tid.”²⁸

Förra månaden, när president Nelson besökte de heliga i Puerto Rico och mindes fjolårets förödande orkan, talade han med kärlek och medkänsla:

”[Det här] är en del av livet. Det är därför vi är här. Vi är här för att få en kropp och bli testade och prövade. En del av prövningarna är fysiska, en del är andliga, och era prövningar här har varit både fysiska och andliga.”²⁹

”Ni har inte gett upp. Vi är [så] stolta över er. Ni trofasta heliga har förlorat mycket, men genom allt har ni närt er tro på Herren Jesus Kristus.”³⁰

”Genom att hålla Guds bud kan vi finna glädje mitt i de värsta omständigheterna.”³¹

Alla tårar ska torkas bort

Mina bröder och systrar, det är mitt löfte till er att ni genom att öka er tro på Herren Jesus Kristus kan få större styrka och hopp. Åt er, de rättfärdiga, ska våra själars läkare, i sin tid och på sitt sätt, läka alla sår.³² Ingen orättvisa, ingen förföljelse, ingen prövning, ingen sorg, inget lidande, inget sår – oavsett hur djupt eller hur brett eller hur smärtsamt – stängs ute från trösten, friden och det varaktiga hoppet hos Herren, vars öppna armar och vars sårade händer välkomnar oss tillbaka till hans närhet. Den dagen, vittnar aposteln Johannes, ska de rättfärdiga ”som kommer ur den stora nöden”³³ stå ” klädda i vita kläder … inför Guds tron”. Lammet ska ”slå upp sitt tält över [oss] … och Gud ska torka alla tårar från [era] ögon”.³⁴ Den dagen kommer. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn, amen.