Glädjen i osjälviskt tjänande
Cristina B. Franco
andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap
Vi har lovat vår Fader i himlen att vi ska tjäna honom och andra med kärlek och utföra hans vilja i allting.
Efter den senaste generalkonferensen kom många människor fram till mig och ställde samma fråga: ”Är de där stolarna bekväma?” Jag svarade alltid likadant: ”De där stolarna är väldigt bekväma om man inte måste tala.” Det är sant, eller hur? Min stol har inte varit lika bekväm under den här konferensen, men jag är sannerligen tacksam för välsignelsen och äran att få tala till er i kväll.
Ibland när vi tjänar får vi sitta på olika stolar. En del är riktigt bekväma och andra inte, men vi har lovat vår Fader i himlen att vi ska tjäna honom och andra med kärlek och utföra hans vilja i allting.
För några år sedan fick kyrkans ungdomar lära sig att ”när ni ’inträder i Guds tjänst’ [L&F 4:2], börjar ett av era största äventyr. Då hjälper ni Gud att påskynda sitt verk och det är en härlig, glädjerik och fantastisk upplevelse.”1 Det är ett äventyr som är tillgängligt för alla – oavsett ålder – och det är också ett äventyr som tar oss längs det som vår älskade profet har kallat ”förbundsstigen”2.
Men tyvärr lever vi i en självisk värld, där människor hela tiden frågar ”Vad vinner jag på det?” i stället för att fråga ”Vem kan jag hjälpa i dag?” eller ”Hur kan jag bättre tjäna Herren i mitt ämbete?” eller ”Ger jag Herren mitt allt?”
Ett stort exempel på osjälviskt tjänande i mitt liv är syster Victoria Antonietti. Victoria var en av primärlärarna i min gren under min uppväxt i Argentina. Varje tisdagseftermiddag när vi samlades för Primär hade hon med sig en chokladtårta åt oss. Alla älskade tårtan – nåja, alla utom jag. Jag avskydde chokladtårta! Och fast hon alltid försökte ge mig en bit tårta tackade jag alltid nej till hennes erbjudande.
En dag efter att hon delat med sig av chokladtårtan till de andra barnen frågade jag henne: ”Varför tar du inte med en tårta med en annan smak, som apelsin eller vanilj?”
Efter att ha skrattat lite frågade hon mig: ”Varför provar inte du en liten bit? Den här tårtan har bakats med en speciell ingrediens, och jag lovar att om du smakar så kommer du att tycka om den!”
Jag såg mig om, och till min förvåning verkade alla njuta av tårtan. Jag gick med på att försöka. Kan ni gissa vad som hände? Jag tyckte om den! Det var allra första gången jag tyckte om chokladtårta.
Det var inte förrän många år senare som jag fick reda på vad den hemliga ingrediensen i syster Antoniettis chokladtårta var. Mina barn och jag besökte mamma varje vecka. Vid ett av de här besöken njöt mamma och jag av en bit chokladtårta, och jag berättade för henne hur jag kom att tycka om den för första gången. Då upplyste hon mig med resten av berättelsen.
”Du förstår, Cris”, sa mamma, ”Victoria och hennes familj hade inte så mycket pengar, och varje vecka var hon tvungen att välja mellan att betala bussresan till Primär för sig själv och sina fyra barn, eller att köpa ingredienserna till chokladtårtan åt sin primärklass. Hon valde alltid chokladtårtan framför bussresan, och hon och hennes barn gick mer än tre kilometer till och från kyrkan, oavsett väderlek.”
Den dagen fick jag större uppskattning för hennes chokladtårta. Ännu viktigare var att jag fick veta att den hemliga ingrediensen i Victorias tårta var kärleken hon kände för dem hon tjänade och hennes osjälviska offer för oss.
När jag tänker tillbaka på Victorias tårta kommer jag ihåg ett osjälviskt offer i de tidlösa lärdomar Frälsaren gav sina lärjungar när han gick mot offerkistorna i templet. Ni kan berättelsen. Äldste James E. Talmage lärde att det fanns tretton offerkistor ”i [vilka] folket lade ned sina bidrag till de olika ändamål som fanns angivna på kistorna”. Jesus såg på raden av givare, som bestod av alla slags människor. Några lade ner sina gåvor med ”tydlig uppriktighet” medan andra lade ner ”stora summor av silver och guld” i förhoppningen att bli sedda, uppmärksammade och prisade för sina gåvor.
”Bland de många var en fattig änka, som … i en av offerkistorna lade ned två små bronsmynt, kända som skärvar; hennes bidrag var mindre än en halv cent i amerikanska mynt. Herren kallade sina lärjungar till sig och fäste deras uppmärksamhet på den utblottade änkan och hennes handling och sa: ’Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt som hon hade att leva på’ [Mark. 12:43–44].”3
Änkan verkade inte inneha en framstående ställning i samhället på sin tid. Hon innehade något viktigare: hennes avsikter var rena, och hon gav allt hon hade att ge. Hon kanske gav mindre än andra, på ett tystare sätt än andra, på ett annorlunda sätt än andra. I vissas ögon var hennes gåva obetydlig, men i Frälsarens ögon, han som ”urskiljer hjärtats tankar och avsikter”4, gav hon sitt allt.
Systrar, ger vi vårt allt till Herren utan förbehåll? Offrar vi vår tid och våra talanger så att det uppväxande släktet kan lära sig älska Herren och hålla hans bud? Betjänar vi både dem omkring oss och dem vi har fått i uppgift att betjäna med omsorg och noggrannhet, genom att offra tid och energi som vi skulle ha kunnat använda på andra sätt? Lever vi efter de två största buden – att älska Gud och att älska hans barn?5 Ofta visar sig den kärleken som tjänande.
President Dallin H. Oaks har sagt: ”Vår Frälsare ägnade hela sitt liv åt osjälviskt tjänande. Han lärde att vi alla bör följa honom genom att förneka oss själviska intressen för att kunna tjäna andra.”
Han fortsatte:
”Ett vanligt exempel på att ägna sig helhjärtat åt att tjäna andra … är de uppoffringar föräldrar gör för sina barn. Mödrar genomgår lidande och får avstå från egna prioriteringar och bekvämligheter för att bära på och uppfostra varje barn. Fäder anpassar sina liv och prioriteringar för att försörja en familj. …
Vi gläder oss också åt dem som tar hand om handikappade familjemedlemmar och åldrande föräldrar. Ingen som tjänar på detta sätt frågar: ’Vad har jag för fördel av det?’ Allt detta kräver att den egna bekvämligheten läggs åt sidan för osjälviskt tjänande. …
[Och] allt det här visar på den eviga principen att vi är lyckligare och nöjdare när vi handlar och tjänar med tanke på vad vi kan ge och inte med tanke på vad vi kan få.
Vår Frälsare lär oss att följa honom genom att göra de uppoffringar som behövs för att kunna ägna vårt liv åt att osjälviskt tjäna andra.”6
President Thomas S. Monson lärde också att ”när vi står inför vår Mästare blir vi kanske inte tillfrågade: ’Hur många ämbeten hade du?’ utan snarare: ’Hur många människor hjälpte du?’ Man kan egentligen aldrig älska Herren förrän man tjänar honom genom att tjäna hans folk.”7
Med andra ord, systrar, kommer det inte att ha någon betydelse om vi satt på de bekväma stolarna eller kämpade för att ta oss igenom mötet på en rostig klappstol i den bakersta raden. Det kommer inte ens att ha någon betydelse om vi blev tvungna att gå ut i en foajé för att trösta ett gråtande spädbarn. Det som kommer att betyda något är att vi kom dit med en önskan att tjäna, att vi lade märke till dem vi är stödsystrar till och glatt hälsade på dem, och att vi presenterade oss för de andra på vår rad av klappstolar – och sträckte oss ut i vänskap trots att vi inte fått i uppgift att betjäna dem. Och det kommer verkligen att betyda något att vi gör allt som vi gör med den speciella ingrediensen tjänande i kombination med kärlek och uppoffringar.
Jag har lärt mig att vi inte behöver baka en chokladtårta för att vara framgångsrika och hängivna primärlärare, för det handlade inte om tårtan. Det var kärleken bakom handlingen.
Jag vittnar om att kärlek helgas genom offer – en lärares uppoffringar, och ännu mer genom Guds Sons yttersta och eviga offer. Jag vittnar om att han lever! Jag älskar honom och vill lägga undan själviska önskningar för att kunna älska och tjäna som han gör. I Jesu Kristi namn, amen.