Kom, lyssna till profetens röst

Biskop Dean M. Davies

förste rådgivare i presiderande biskopsrådet

När vi gör det till en fast vana att lyssna till och hörsamma de levande profeternas röst, får vi skörda eviga välsignelser.

Om presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förkunnade Herren:

”Och vidare: Den plikt som åvilar presidenten för det höga prästadömets ämbete är att presidera över hela kyrkan och att vara så som Mose …

ja, att vara siare, uppenbarare, översättare och profet, med alla de Guds gåvor som han ger kyrkans överhuvud” (L&F 107:91–92; kursivering tillagd).

Jag har haft förmånen att bevittna några av de gåvor som Gud har gett sina profeter. Jag vill berätta för er om en sådan helig upplevelse. Innan jag fick mitt nuvarande ämbete hjälpte jag till med att lokalisera och rekommendera framtida tempelplatser. Efter den 11 september 2001 skärptes USA:s gränskontroller. Till följd av detta tog det två till tre timmar för många medlemmar att korsa gränsen på väg från Vancouver, Kanada till Seattle tempel i Washington, USA. President Gordon B. Hinckley, kyrkans dåvarande president, menade att ett tempel i Vancouver skulle välsigna kyrkans medlemmar. Ett tillstånd att söka efter tomt gavs, och när vi hade undersökt flera av kyrkans fastigheter tittade vi även på andra tomter som inte ägdes av kyrkan.

En vacker tomt planerad för religiös verksamhet, belägen intill den trans-kanadensiska motorvägen, hittades. Tomten var mycket lättillgänglig, var täckt av vackra kanadensiska tallar och hade ett läge som gjorde den synlig för tusentals passerande bilförare.

Vi presenterade tomten med hjälp av bilder och kartor under det månatliga mötet för kommittén för tempelplatser. President Hinckley gav oss tillstånd att upprätta ett preliminärt köpekontrakt och att genomföra de nödvändiga undersökningarna. I december samma år rapporterade vi till kommittén att undersökningarna var färdiga och att vi nu önskade få ett godkännande för att genomföra köpet. När president Hinckley hade lyssnat på vår rapport sa han: ”Jag känner att jag borde se den här tomten.”

Senare samma månad, två dagar efter jul, reste vi till Vancouver med president Hinckley, president Thomas S. Monson och Bill Williams, en tempelarkitekt. Vi möttes av Paul Christensen, den lokale stavspresidenten, som tog oss till platsen. Det var lite vått och dimmigt den dagen, men president Hinckley hoppade snabbt ur bilen och började gå omkring över hela tomten.

När vi hade varit en stund på tomten frågade jag president Hinckley om han också ville se några av de andra tomterna som hade övervägts. Han sa att ja, det skulle han vilja. Genom att titta på de andra tomterna kunde vi nämligen jämföra deras olika fördelar.

Vi körde en stor runda medsols kring Vancouver och tittade på de andra tomterna, och kom till slut tillbaka till den ursprungliga platsen. President Hinckley sa: ”Det här är en vacker plats.” Sedan frågade han: ”Kan vi åka till möteshuset som kyrkan äger omkring 400 meter härifrån?”

”Självklart, president Hinckley”, svarade vi.

Vi hoppade in i bilarna igen och körde till det närliggande möteshuset. När vi kom fram till kyrkan sa president Hinckley: ”Sväng vänster här.” Vi svängde och följde vägen som han anvisade. Vägen började bli lite brantare.

Just när bilen nådde krönet sa president Hinckley: ”Stanna bilen, stanna bilen.” Sedan pekade han åt höger på en bit mark och sa: ”Vad sägs om den här tomten? Här ska templet ligga. Det är här som Herren vill ha templet. Kan ni ordna fram den? Kan ni ordna fram den?”

Vi hade inte tittat på den tomten. Den låg längre in och längre bort från huvudvägen och var inte annonserad till salu. När vi svarade att vi inte visste, pekade president Hinckley på tomten igen och sa: ”Det är där templet ska ligga.” Vi stannade några minuter och åkte sedan till flygplatsen för att återvända hem.

Nästa dag kallades broder Williams och jag till president Hinckleys kontor. Han hade skissat en karta på ett papper: vägarna, kyrkan, sväng vänster här, X markerar platsen för templet. Han frågade vad vi hade fått fram. Vi sa att han inte kunde ha valt en besvärligare tomt. Den ägdes av tre olika personer: en från Kanada, en från Indien och en från Kina! Och den hade inte heller den stadsplanering för religiös verksamhet som krävdes.

”Okej, men gör så gott ni kan”, sa han.

Sedan började underverken ske. Inom ett antal månader ägde vi tomten och sedan gav staden Langley i British Columbia sitt tillstånd till tempelbygget.

När jag tänker på den här upplevelsen blir jag ödmjuk av att inse att fastän broder Williams och jag hade den formella utbildningen och flera års erfarenhet av fastighetsbranschen och av tempeldesign, och fastän president Hinckley inte hade någon sådan utbildning, hade han något mycket viktigare: den profetiska siargåvan. Han kunde se var Guds tempel skulle stå.

När Herren befallde de heliga i början av den här tidsutdelningen att bygga ett tempel, sa han:

”Låt bygga ett hus åt mitt namn efter det mönster som jag skall visa dem.

Och om mitt folk inte bygger det efter det mönster som jag skall visa deras presidentskap, kommer jag inte att ta emot det ur deras händer” (L&F 115:14–15).

Som det var för de tidiga heliga, är det med oss i dag: Herren har uppenbarat och fortsätter att uppenbara för kyrkans president de mönster som Guds rike ska styras efter i vår tid. Och på personlig nivå ger han vägledning om hur var och en av oss bör styra våra liv, så att våra handlingar på samma vis kan godtas av Herren.

I april 2013 talade jag om vad som krävs som förberedelse för varje ny tempelgrund, för att den ska kunna motstå de stormar och katastrofer som den kan utsättas för. Men grunden är bara början. Ett tempel utgörs av många byggstenar som måste passas samman enligt ett förbestämt mönster. Om våra liv ska bli som de tempel som vi alla strävar efter att bygga enligt Herrens undervisning (se 1 Kor. 3:16–17), bör vi rimligtvis fråga oss själva: Vilka byggstenar behöver vi få på plats för att våra liv ska bli vackra, majestätiska och motståndskraftiga mot världens stormar?

Vi kan hitta svaret på den frågan i Mormons bok. Profeten Joseph Smith sa om Mormons bok: ”Jag berättade för bröderna att Mormons bok var den mest felfria boken av alla på jorden och vår religions slutsten samt att en människa kommer närmare Gud genom att följa dess lärosatser än genom någon annan bok” (inledningen till Mormons bok). I inledningen till Mormons bok får vi veta att ”de som får [ett gudomligt] vittnesbörd av den Helige Anden [att Mormons bok är Guds ord] kommer också genom samma kraft att veta att Jesus Kristus är världens Frälsare, att Joseph Smith är hans uppenbarare och [återställelsens] profet … samt att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Herrens rike, än en gång grundat på jorden.”

Följande är alltså viktiga byggstenar för vår egen tro och vårt eget vittnesbörd:

1. Jesus Kristus är världens Frälsare.

2. Mormons bok är Guds ord.

3. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är Guds rike på jorden.

4. Joseph Smith är en profet, och vi har levande profeter på jorden i dag.

De senaste månaderna har jag lyssnat på alla generalkonferenstal som president Nelson har hållit sedan han kallades som apostel. Den övningen har förändrat mitt liv. När jag studerade och begrundade 34 år av president Nelsons samlade visdom, framkom tydliga och återkommande teman i hans undervisning. Vart och ett av de här temana har antingen koppling till de byggstenar jag nämnde nyss eller så utgör de ytterligare byggstenar för våra personliga tempel. De innefattar tro på Herren Jesus Kristus, omvändelse, dop till syndernas förlåtelse, den Helige Andens gåva, de dödas återlösning och tempeltjänst, att helga sabbatsdagen, att börja med målet i sikte och att stanna kvar på förbundsstigen. President Nelson har talat om dem alla med kärlek och hängivenhet.

Den viktigaste hörnstenen och byggstenen för kyrkan och för våra liv är Jesus Kristus. Det här är hans kyrka. President Nelson är hans profet. President Nelsons undervisning vittnar om och uppenbarar Jesu Kristi liv och karaktär till vår nytta. Han talar kärleksfullt och insiktsfullt om Frälsarens natur och om hans mission. Han har också vittnat ofta och ivrigt om de levande profeternas – kyrkans presidenters – gudomliga kall, vilka han har tjänat under.

Nu, i dag, har vi förmånen att stödja honom som Herrens levande profet på jorden. Vi har för vana att stödja kyrkans ledare genom det gudomliga mönstret att höja armen till rät vinkel för att visa vårt godkännande och stöd. Vi gjorde det för bara några minuter sedan. Men verkligt stöd går långt bortom det fysiska tecknet. I enlighet med Läran och förbunden 107:22 ska första presidentskapet ”upprätthållas genom kyrkans förtroende, tro och böner”. Vi stöder den levande profeten helt och fullt allteftersom vi utvecklar ett mönster av att lita på hans ord, ha tro till att handla enligt dem och att sedan be om Herrens fortsatta välsignelser över honom.

När jag tänker på president Russell M. Nelson finner jag tröst i Frälsarens ord: ”Och om mitt folk hörsammar min röst och mina tjänares röst vilka jag har utsett att leda mitt folk, se, sannerligen säger jag er: De skall inte flyttas från sin plats” (L&F 124:45).

Att lyssna till och hörsamma levande profeter har en djupgående och till och med livsförändrande effekt på våra liv. Vi stärks. Vi blir mer övertygade och säkra i Herren. Vi hör Herrens ord. Vi känner Guds kärlek. Vi förstår hur vi ska leva våra liv målmedvetet.

Jag älskar och stöder president Russell M. Nelson och alla andra som har kallats som profeter, siare och uppenbarare. Jag vittnar om att han har de gåvor som Herren har gett honom, och jag vittnar om att när vi gör det till en fast vana att lyssna till och hörsamma de levande profeternas röst, byggs våra liv enligt Herrens gudomliga mönster för oss, och vi får skörda de utlovade eviga välsignelserna. Inbjudan ges till alla. Kom, lyssna till profetens röst, ja, kom till Kristus så att du får leva. I Jesu Kristi namn, amen.