”Vi gör vad som helst och vi stannar så länge det behövs!”
En måndag strax efter skolstarten försvann vår 10-åring efter skolan. Jag var i Umeå med en av hans äldre bröder när samtalet från vår 12-åring kom om att han inte lyckats hitta sin lillebror efter skolan. Eftersom jag inte kunde hämta dem den här dagen (de går i skolan 1,5 mil bort) var planen att de skulle åka tåg hem tillsammans.
Tiden gick och vår 12-åring och min man, som åkte tidigt från jobbet för att leta, insåg snart att de behövde hjälp. Polisen kontaktades och började leta. Föräldrar och barn i klassen gav sig ut, och ett par vänner i församlingen skrev om försvinnandet på olika Facebook-grupper. Snart dök medlemmar från vår församling och även andra församlingar upp.
Vänner, bekanta och helt okända människor i olika åldrar gav sig ut i bostadsområdena och skogsområdena i Hökarängen och letade – det unga paret som egentligen hade fullt upp med att planera sitt nära förestående bröllop, piloten som just kommit hem från en långflygning från Asien och egentligen behövde sova, mamman som drog regnkläderna över sin pyjamas, pappan som fyllde år, mamman som fyllde år, killen som var på gymmet när han plötsligt fick för sig att kolla sin telefon och läste om försvinnandet, familjer som släppte hemaftonsplaner och gav sig ut tillsammans, och många, många fler. För att inte nämna alla som bad innerliga böner.
Min man och vår 12-åring fick stort stöd och omtänksamhet från de som ville hjälpa. Någon kom med varma kläder åt dem. Någon gav dem varm pizza.
Oron steg allteftersom timmarna gick och ingen kunde förstå varför pojken inte hörde av sig. Men strax efter att en helikopter med värmekamera lyft, ringde en av de många församlingsmedlemmarna som var ute och letade, han som i hast lämnat gymmet, och berättade att han och hans fru hade hittat vår son vid en landsväg. Alla blev förstås lättade och glada.
På grund av ett missförstånd hade vår son trott att storebror åkt tåget hem utan honom, så utan telefon och SL-kort hade han börjat vandra hemåt utan att riktigt veta hur han skulle gå. Det blev en fem timmar lång promenad, delvis i ösregn. Han var vid gott mod, men hade ont i fötterna.
Hemma väntade en gryta varm och god soppa på spisen som en tjej i församlingen lagat till.
Följande söndagsmöte var det flera som från talarstolen uttryckte hur härligt det hade varit att se att så många släppte allt de höll på med för att ge sig ut och leta. Någon hade hört polisen uttrycka förundran över att så många kom så snabbt och hjälpte till. Det hade de inte varit med om tidigare. Och någon berättade att han hade sett en familj komma till platsen för att hjälpa till, och han hörde pappan i familjen säga till polisen: ”Vi gör vad som helst och vi stannar så länge det behövs!” De orden gjorde ett djupt intryck på honom, för återspeglar de inte en inställning till Gud som vi alla borde ha?
Det jag tar med mig från den här upplevelsen är att jag alltid vill tänka gott om alla människor, för jag vet inte vilka som tveklöst skulle släppa allt och ge sig ut en regnig måndagskväll för att leta efter vår son.