”Jag fann frid i berättelser om ofrivillig barnlöshet i Bibeln”, Liahona, september 2020
Endast digitalt
Jag fann frid i berättelser om ofrivillig barnlöshet i Bibeln
Författaren, som nu är mamma till tvååriga tvillingar, bor i Kalifornien.
När jag insåg hur många berättelser om ofrivillig barnlöshet det finns i Bibeln, förstod jag att jag kunde lära mig något viktigt av deras lärdomar i livet.
Väntan, av Caitlin Connolly, kopiering förbjuden. Konstnären led också av ofrivillig barnlöshet i flera år innan hon födde tvillingpojkar 2017.
Det är svårt att inte gråta när jag pratar om den kamp mot ofrivillig barnlöshet min man och jag genomgick. Jag kände hopp. Jag kände mig som ett misslyckande. Jag kände tacksamhet för de läkare som arbetade så hårt för att hjälpa oss. Jag kände mig knäckt efter varje misslyckad behandling. Jag kände mig älskad av min familj och mina vänner. Jag kände mig ensam och övergiven i min smärta. Det var en svår tid.
När jag sökte i skrifterna under den här tiden upptäckte jag att det fanns många par som led av ofrivillig barnlöshet: Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Rakel, Elkana och Hanna, samt Sakarias och Elisabet. Det förvånade mig. Bibeln täcker bara en liten del av en omfattande historia. Varför skulle Gud inspirera profeter till att ta med så många berättelser om ofrivillig barnlöshet? Det här kändes som början till ett svar på mina böner – det fanns något här jag skulle lära mig. Så jag bestämde mig för att studera var och en av kvinnorna i de här berättelserna, och i mina studier lärde jag mig fyra viktiga saker som hjälpte mig växa och finna frid trots mina svårigheter med ofrivillig barnlöshet.
1. Barnlöshet är inte en återspegling av vår värdighet eller förmåga
När jag ställdes inför ofrivillig barnlöshet var det svårt för mig att inte känna att det var mitt fel, att Gud inte litade på mig av någon anledning. Var jag inte tillräckligt trofast? Skulle jag inte vara en tillräckligt bra mamma? Jag kunde ligga vaken på nätterna efter att min man hade somnat och desperat undra vilken egenskap jag saknade. Mitt huvud sa att jag var oresonlig. Mitt hjärta höll mig vaken. Något av det viktigaste jag lärde mig av att studera dessa kvinnor i Bibeln är att min ofrivilliga barnlöshet inte på något sätt var kopplad till Guds tillit eller brist på tillit till mig.
Mängden information jag kunde hitta om var och en av de barnlösa kvinnorna varierade, men alla hade de vissa saker gemensamt. Deras liv var inte lätta och barnlösheten var bara en del av det. De flesta upplevde att andras kritik av dem kom sig av deras ofrivilliga barnlöshet. Flera av dem behövde vänta länge på barn. Men de höll buden och de bad. När Hanna äntligen fick en son förde hon honom till prästen Eli och påminde honom om sina böner: ”Hör på mig, min Herre. … Jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till HERREN. Den här pojken bad jag om” (1 Sam. 1:26–27; se även v. 10–12).
Alla förblev de starka och trofasta kvinnor, även när deras böner och vädjanden om barn inte besvarades direkt på det sätt de förväntade sig. Och det var det som var poängen. Deras tro berodde inte på det svar de mottog eller om de fick barn i det här livet eller inte. De hade valt att lita på vår himmelske Fader. Och jag kunde göra detsamma.
När dessa kvinnor så småningom fick barn fostrade de några av de mest fantastiska och trofasta män som någonsin levat på den här jorden: Isak, Jakob, Josef, Samuel och Johannes Döparen. När jag begrundade det inflytande som var och en av dessa män haft på världen slogs jag av den tillit som vår himmelske Fader hade gett dessa kvinnor, av den tillit han ger varje person han ber att undervisa hans barn: mödrar och fäder, mostrar och farbröder, söndagsskollärare, biskopar, barntillsynsledare och andra. I Guds ögon definierades dessa kvinnor inte av sin ofrivilliga barnlöshet, och inte heller jag. Vi är döttrar och söner till Gud och han tror på oss.
2. Guds plan omfattar mer än vi kan se just nu
En beredvillig kvinna, av Caitlin Connolly, kopiering förbjuden
Jag älskar berättelsen om Elisabet, som var mor till Johannes Döparen. Vi vet så lite om henne och ändå har jag lärt mig så mycket av henne. Elisabet och hennes man Sakarias hade bett om att få barn, men bönerna hade inte besvarats på det sätt de hoppades på. Dessutom föraktades hon av andra för att hon inte hade några barn, vilket jag är säker på ökade hennes förtvivlan.1 Trots det förblev hon och hennes man trofasta mot buden och Herrens förordningar. De måste ha varit otroliga människor.
De välsignades så småningom med en son. Jag undrar hur Elisabet kände sig när hon insåg att tidpunkten för hennes graviditet till viss grad berodde på att hennes son, Johannes, skulle bereda vägen för Messias. Som den trofasta kvinna hon var drog hon förmodligen lärdom av det för att undervisa sin son om att lita på Herrens tidsplan.
Elisabet påminde mig om att jag bara kan se en mycket liten del av det Herren ser. Denna tanke fick mig att fortsätta framåt efter varje misslyckad fertilitetsbehandling. Jag kunde inte förstå varför Herren fortsatte leda oss längs stigar som kändes som misslyckanden eftersom de inte ledde till att vi fick en baby. Nu när jag blickar tillbaka kan jag se hur varje förmodat misslyckande var en viktig språngbräda på vår väg mot att förstå hans tidsplan.
President Russell M. Nelson uppmuntrade vid ett tillfälle kyrkans ”barnlösa systrar” att minnas att ”Herrens eviga tidtabell är mycket längre än er förberedelses ensamma timmar eller totalsumman av detta jordeliv. Dessa är bara mikrosekunder jämfört med evigheten.”2 Jag vet att det finns så mycket mer som han ser och känner till om vår framtid, och om vi lyssnar på honom leder han oss alltid längs stigar som så småningom leder oss till stor glädje.
3. Finn glädje i nuet och uppskatta den kunskap du får
En annan kvinna i Bibeln vars upplevelse jag drog lärdom av var Eva. Jag har alltid älskat och sett upp till Eva. Hon var trofast, modig, medkännande och vis. Att se hennes berättelse ur mitt perspektiv med kamp mot ofrivillig barnlöshet har bara stärkt min beundran för denna otroliga kvinna. Jag vet inte om Eva var fullt medveten om sin oförmåga att föda barn om hon inte lämnade Edens lustgård, men äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att Eva ”förstod att hon och Adam var tvungna att falla så att ’människorna skulle kunna bli till’ [2 Ne. 2:25]”3 och för att det skulle finnas glädje (se 2 Ne. 2:22–25).
Vi vet hur Eva kom att se på sitt beslut att äta frukten i efterhand. Efter att Adam och Eva drivits ut ur lustgården kom en ängel och undervisade dem om Jesus Kristus och hans försoning (se Mose 5:6–9). Därefter föll den Helige Anden på Adam, vilket fick honom att vittna. Eva sa med glädje: ”Om det inte vore för vår överträdelses skull, skulle vi aldrig ha fått avkomlingar, och skulle aldrig ha haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning och det eviga livet som Gud ger till alla de lydiga” (Mose 5:11; betoning tillagd). Hon fann glädje i sitt beslut. Jag kan inte ens föreställa mig hur smärtsamt det var att bli utdriven, att lämna sin älskade Guds närhet. Men när hon blickade tillbaka på det beslutet gladdes hon åt kunskapen hon hade fått, med vetskap om att hon genom Jesu Kristi försoning så småningom skulle få återvända till vår himmelske Fader. Eva lärde mig att finna glädje i nuet. Hon kunde ha tillbringat sitt liv med att önska att hon fortfarande var i Edens lustgård, med att längta efter det liv hon lämnade. I stället fann hon glädje i sin nuvarande situation; i sina barn, i kunskapen hon fått och i kraften i Frälsarens försoning. Evas lärdom var kraftfull för mig. Under mina svårigheter med ofrivillig barnlöshet blev jag ofta frestad att endast fokusera på det jag saknade, men genom att fokusera på nuet kunde också jag finna glädje.
Jag kunde bland annat använda den här tiden som förrättningstjänare i templet. Dessförinnan besökte jag templet för att det var något jag förväntades göra. Men nu älskar jag det desto mer. Jag känner en djup uppskattning för de förrättningar vi tar emot i templet. Välsignelserna som utlovas till dem som håller sina förbund är otroliga! Och de ges till alla. Unga och gamla. Fysiskt friska och funktionshindrade. Gifta och ogifta. De med barn och de utan. Jag är en annan person eftersom jag tjänade i templet. Jag värderar eviga familjer högre. Jag har en djupare förståelse för Frälsarens försoning. Jag ber mer medvetet. Och jag vet att den djupare kunskap och tro jag har fått av att tjäna i templet kommer att göra mig till en bättre mamma.
4. Vi är alla mödrar
Mödrar som undervisar, av Caitlin Connolly, kopiering förbjuden
Eva lärde mig också att moderskap inte behöver vara kopplat till att ha barn – både Gud Fadern och Adam kallade Eva ”mor till allt levande” (1 Mos. 3:20; Mose 4:26) innan hon ens hade fött barn.4 Som Ardeth Greene Kapp, tidigare Unga kvinnors generalpresident och som själv aldrig fick egna barn, undrade: ”Är moderskapet till endast för dem som föder barn? Var inte moderskapets heliga mission förutordinerad av Gud till alla kvinnor innan världen var till?”5 Hon sa också: ”Jag har kommit att förstå att vi alla kan … glädjas åt moderskapets heliga kallelse. Att föda barn är bara en del av den här heliga kallelsen.”6 Den här insikten var ett lindrande balsam för mitt krossade hjärta. Jag var en mor – inte i traditionell bemärkelse, men jag hade en roll att fylla, ett ansvar att bära.
Sheri Dew, tidigare rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, har sagt:
”Moderskap innebär mera än att föda barn, även om det naturligtvis betyder det. Det karakteriserar vårt innersta väsen som kvinnor. Det anger klart vår identitet, vår gudomliga ställning och natur, och de unika egenskaper som vår Fader gav oss. …
Som döttrar till vår himmelske Fader, och som döttrar till Eva, är vi alla mödrar och har alltid varit mödrar.”7
Genom Evas upplevelse insåg jag att moderskap är kallet att älska, vårda sig om och leda den yngre generationen, och jag hade den uppgiften oavsett om jag födde barn eller inte. Bara några dagar efter att jag upptäckte att jag hade fertilitetsproblem kallades jag att verka som ledare i Unga kvinnor i min församling. Jag visste att det här var en barmhärtig välsignelse från en kärleksfull himmelsk Fader. När jag hängav mig åt det ämbetet blev varje flicka som en av mina döttrar. Jag kände en kärlek för dem som bara kunde ha kommit från deras himmelske Fader. Jag fick erfara vad det innebär att vara en mor utan att föda barn, och det var så fint.
Jag är tacksam för dessa underbara, rättfärdiga kvinnor i Bibeln och deras berättelser. Jag förväntade mig aldrig att känna en sådan samhörighet med kvinnor som levde under tider som skiljde sig så mycket från min, men deras tro och mod när de upplevde ofrivillig barnlöshet har betytt så mycket för mig. Jag har lärt mig att lita mer på att jag är en Guds dotter och att han älskar mig, tror på mig och har en plan för mig. Jag har lärt mig att älska templet och att finna möjligheter att lära mig mer även under smärtsamma förhållanden. Jag har fått en större insikt om vad moderskapet innebär. Och den allra viktigaste lärdomen är att även de minsta detaljerna i skrifterna kan användas av en kärleksfull himmelsk Fader för att ge oss kunskap och tröst.