Hur jag återuppbyggde mitt liv efter skilsmässan

När min man lämnade oss ställdes jag inför ett liv som ensamstående mamma med tio barn som ville ha alla svaren från mig.

För tre och ett halvt år sedan slutade mitt 29-åriga tempeläktenskap i skilsmässa. Dittills hade mitt liv kretsat kring kyrkan, min man och mina barn – varav åtta fortfarande bodde hemma – samt två barnbarn. Till följd av skilsmässan förändrades mitt liv på sätt som jag aldrig kunde ha föreställt mig.

Sedan dess har jag varit en ensamstående mamma som försöker tillgodose behoven hos mina fem sporttokiga pojkar, min tonårsdotter och två vuxna barn som har arbetat medan de går i skolan. De första månaderna efter separationen kände jag mig ensam, missmodig och ofta deprimerad. Jag var helt enkelt överväldigad av alla uppgifter och ansvar som nu lagts på mina skuldror. Hur skulle min skilsmässa påverka barnen? Skulle de fortfarande tro på äktenskapet? Skulle vi någonsin kunna bli en ”evig” familj igen?

Mitt liv som ensamstående mamma var krävande och jag lärde mig att göra saker jag aldrig gjort tidigare. Mina barn lärde sig också att axla större ansvar, vilket jag ibland önskade att de inte skulle behöva göra. Vi lärde oss bland annat att reparera sprinklersystem, skåp och avloppsrör. En dag tänkte jag på alla de reparationer mitt hus fortfarande behövde och jag satte mig ner och började gråta. Jag hade inga pengar till reparationer och jag visste inte hur jag själv skulle utföra dem.

Trots att mitt liv som ensamstående mamma har varit prövande så har jag lärt mig att min himmelske Fader inte förväntar sig att jag gör det på egen hand. När jag har litat på honom alltmer har jag funnit tröst och stöd genom att hängivet leva efter evangeliet, genom stöttande församlingsmedlemmar och en önskan att söka det goda i mitt liv.

Jag upprättade min evangeliegrund

Att hålla sig aktiv. När jag fick ytterligare ansvar kände jag ett större behov av att utvärdera hur jag levde efter evangeliet. Jag fattade ett av mina kanske viktigaste beslut omgående: Jag skulle hålla mig aktiv i kyrkan och delta i församlingsaktiviteter, även om jag måste gå ensam eller om det kändes olustigt att delta på egen hand. Trots att jag var singel hjälpte det här beslutet mig att känna mig som en del av den större församlingsfamiljen.

Läsa skrifterna. Även om jag hade läst Mormons bok under hela mitt liv så har jag sedan skilsmässan läst den dagligen. Skrifterna har fått en ny innebörd för mig. De tröstar och vägleder mig. De för mig närmare min himmelske Fader. De ger mig svar.

En kväll efter en brasafton om relationer kom jag hem väldigt illa till mods. Jag tyckte inte om att tänka på mig själv som en frånskild kvinna. När jag hade bett tog jag upp Mormons bok och det första skriftstället jag läste var: ”Och nu, … då vi ser att vår barmhärtige Gud har gett oss så stor kunskap om dessa ting, låt oss då komma ihåg honom … och inte hänga med huvudet, för vi är inte förskjutna” (2 Ne. 10:20). När jag fortsatte läsa kunde den Helige Anden ge mig viss personlig undervisning. Jag kände att budskapet till mig var att saker och ting var annorlunda nu men att jag skulle bli vägledd och att Herren kom ihåg mig.

Än en gång kände jag Guds medvetenhet om mig och min situation, och jag kände hans kärlek. Jag behöver inte hänga med huvudet i skam för att jag är frånskild. Visst har vissa saker förändrats i mitt liv, men eviga principer är desamma. Om jag håller mig nära min himmelske Fader kan jag fortfarande få alla utlovade välsignelser. Jag är tacksam för att jag öppnade mina skrifter den kvällen.

Vi höll buden. Vår familjs inkomst sjönk betydligt under skilsmässoprocessen och vi hade det svårt ekonomiskt. Jag ställdes inför dilemmat om jag skulle betala tionde när det var uppenbart att det inte fanns tillräckligt med pengar för att sörja för min stora familj och utföra de viktigaste renoveringarna. Jag bad mina prästadömsledare om råd och fick mitt svar. Jag bestämde mig för att betala ett fullt tionde. Jag tror att bara denna handling i tro öppnade himlens fönster, för vår familj fick många välsignelser. Även om jag var tacksam för andras hjälp upptäckte jag att jag hade svårt att utveckla ödmjukhet och älskvärdhet, för min familj hade aldrig behövt hjälp tidigare. Mitt första besök i biskopens förrådshus fick mig att gråta, men jag vände mig till Herren för att förstå vad han ville att jag skulle lära mig av erfarenheten. Förutom att jag kämpade med stolthet lärde jag mig mycket om kärlek och syftet med välfärdsprogrammet. Även om vi inte längre behöver välfärdshjälp är jag tacksam för den erfarenheten.

Jag tog emot ett ämbete. Precis innan skilsmässodokumenten skickades in, omorganiserades Hjälpföreningens presidentskap och jag kallades som sekreterare. Vår nya president berättade senare att mitt namn kom till henne när hon mediterade i templet. När jag blickar tillbaka förstår jag att min himmelske Fader satte mig i en situation där jag kunde ta emot kärleksfull hjälp, vänlighet och omtanke från mina systrar i presidentskapet de där stressiga dagarna under och efter skilsmässan.

Mitt uppdrag i Hjälpföreningen krävde att jag förberedde veckoblad och ett antal månatliga rapporter. Jag började få datorkunskaper. När jag utförde mina andra uppgifter ledde jag ibland möten och upptäckte att mina ledarskapsförmågor också förbättrades. Mitt självförtroende växte. När jag började arbeta som sjuksköterska igen efter att ha varit borta från yrkeslivet i många år upptäckte jag att jobbet krävde datorkunskaper och jag var tacksam för allt jag hade lärt mig i mitt ämbete. Mina förbättrade kunskaper gav mig stärkt självkänsla när jag återgick till mitt arbete.

Jag drog nytta av min församlingsfamilj

Jag rådgjorde med min biskop. Jag lärde mig uppskatta min biskops vägledning i det att han hjälpte mig fatta flera kloka beslut. Han tittade ofta till vår familj och såg till att jag mådde bra och att min familj var väl omhändertagen. Han var mitt stöd, både timligt och andligt.

En dag kallade biskopen in mig på sitt kontor och pratade med mig om vart och ett av mina barn för att se hur de mådde. Vi gjorde upp en plan för att se till att varje pojke fick stöd från prästadömet genom sina kvorum- och organisationsledare. Han pratade även om min ekonomiska situation och såg till att det fanns mat i huset, och när det blev jul såg han än en gång till att vi hade något att lägga under granen.

Förutom att han hjälpte mina barn gav han mig prästadömsvälsignelser och hjälpte mig utforska min nya roll som ensamstående syster. Vilken tröst det var att veta att jag hade hans stöd!

Jag förlitade mig på hemlärare. När broder Mark och hans söner kallades till hemlärare för vår familj uttryckte han en önskan att tjäna oss. Med tiden började jag förstå vidden av hans engagemang. Han tittade ofta till oss och frågade hur veckan hade varit. Han blev vän med vart och ett av barnen och kom ihåg deras födelsedagar. Han har gett dem prästadömsvälsignelser inför varje skolstart. Han rådgör med mig om den undervisning han har med sig varje månad och ber oss sedan att knäböja i bön med honom och hans söner innan de åker. Jag har varit tacksam för dessa trofasta hemlärare som har gett vår familj prästadömets stöd.

Ibland blev jag panikslagen och trodde att jag skulle bli tvungen att flytta från vårt hem som tycktes vara så dyrt att ta hand om, trots att mina barn och jag med ledning av prästadömet hade gjort bedömningen att det bästa var att bo kvar i vårt hem och fortsätta bo bland vänner och församlingsfamilj. Vid sådana tillfällen brukade min hemlärare påminna mig om anledningen till att vi valde att stanna kvar, och sedan brukade han se till att några av bröderna kom till huset åtminstone en gång om året för att utföra nödvändiga renoveringar, städa upp gården, fixa bevattningssystem, måla och hjälpa oss ta hand om vårt hem.

Jag uppskattade mina systrar i församlingen. De första två åren efter min skilsmässa omgavs jag av stöttande och kärleksfulla vänner i Hjälpföreningens presidentskap. De grät med mig, skrattade med mig och jag kände mig nära dem. Genom mitt ämbete blev jag medveten om några av behoven hos mina systrar, och att tjäna dem hjälpte mig att behålla mitt perspektiv och att hitta läkedom för mitt eget hjärta.

Övriga välsignelser kom. Mina vänner i presidentskapet, som var oroliga över min första alla hjärtans dag utan min man, skickade en vackert inslagen present som väntade på mig när jag kom hem från jobbet. En annan gång gjorde de mig till ”drottning för en dag”. Jag ombads att delta i ett tidigt morgonmöte. När jag kom var en syster där för att fixa mina naglar. Några vänner kom för att fixa mitt hår. Sedan fick jag veta att vi skulle äta lunch och shoppa. De köpte nya kläder till mig, de första sedan skilsmässan. Mitt hjärta flödade över och jag kände Frälsarens kärlek genom dessa systrars handlingar.

Hur jag fann glädjen

Jag omgav mig med skönhet. Den trettonde trosartikeln föreslår att vi ska söka efter det som är gott. Musik har alltid varit ett starkt inflytande i vårt hem, särskilt efter skilsmässan. Jag har känt mig närmare min himmelske Fader och Jesus Kristus bara genom att lyssna på andlig musik. Jag har läst bra böcker och gått på bra teaterföreställningar. Ibland går jag på bio eller teater själv och jag upptäckte att jag kan ha roligt trots att jag är ensam. Andra gånger går jag med en vän eller familjemedlem.

Jag skaffade nya vänner. Som ny ensamstående syster lärde jag känna två änkor i min församling och tre andra som nyligen hade skilt sig och vi blev nära vänner. Vi träffas ofta, vanligtvis på fredagskvällar. Vår tid tillsammans har hjälpt oss komma närmare varandra. Vi stöttar och uppmuntrar varandra. Vi har roligt tillsammans. En syster i vår församling som är terapeut träffar oss ibland och hjälper oss att förstå våra känslor och att hantera våra utmaningar. Vi försöker se det positiva i varje systers svåra omständigheter. Och var och en av oss har någon gång uttryckt tanken att våra svårigheter har fört oss till en ny nivå av andlig närhet till vår himmelske Fader. Även om vi inte skulle välja våra prövande omständigheter, uppmärksammar vi de välsignelser som har flödat in i våra liv på grund av dem.

Tempelbesök. Templet är en plats för godhet och skönhet och jag vet att jag är välkommen där. Trots att besök i templet kan medföra plågsamma påminnelser om brutna förbund får jag tröst av att veta att alla templets utlovade välsignelser så småningom kommer att bli mina igen om jag gör mitt för att förbli sann och trofast. Jag förstår att jag och mina barn som föddes inom förbundet fortfarande är arvingar till ett förbundsfolks alla välsignelser. På grund av dessa ljuva förvissningar har jag lärt mig känna frid och glädje när jag är i templet.

Att känna glädjen. Min yngste son Matt och jag har samma födelsedag. Han skulle fylla åtta och jag skulle fylla 50. Matt ville döpas av en av sina bröder på vår födelsedag, så vår hemlärare tog sig tid att undervisa mina söner om hur förrättningen skulle utföras och han deltog sedan i dopgudstjänsten. Efter dopet konfirmerades Matt av den äldste i vår familj, en gift bror.

Under programmet ställde sig alla mina tio barn, tillsammans med två makar och två barnbarn, upp och sjöng ”Familjer kan vara tillsammans för evigt”. Det var en stund som jag alltid ska komma ihåg. Mina känslor av tacksamhet för evangeliet och de rika andliga välsignelser som hade kommit att hjälpa, stödja och undervisa mig fyllde mitt hjärta. När jag tittade på min vackra familj och lyssnade på orden de sjöng visste jag utan tvivel att vi fortfarande var en ”evig” familj.