Tänk om jag inte hade gått?
Den upplevelsen gjorde att orsaken till att jag behövde vara där den kvällen etsades fast i mitt sinne och min själ.
Jag hade nästan övertalat mig själv att inte gå den kvällen. Jag visste att det var en kväll som skulle hjälpa mig minnas och hantera saknaden efter min mamma, men jag visste också att kvällen skulle medföra tårar medan jag fortsatte att sörja hennes bortgång.
När tiden för minnesstunden närmade sig upptäckte jag att jag gjorde mig i ordning trots min tidigare tvekan. Jag hade beslutat mig för att det skulle vara bra för mig att vara där.
Minnesstunden den kvällen, som hedrade flera människor som nyss hade gått bort, hölls av en begravningsbyrå som hade hanterat mammas begravning. Förutom begravningsentreprenören och hans familj kände jag ingen annan i lokalen. Under kvällen lästes varje avliden persons namn upp och en representant för deras familj tände ett litet ljus till minne av personen.
Efter minnesstunden stod jag upp för att gå bort till förfriskningarna. Nästan alla som hade suttit bakom mig hade gått utom en skör kvinna uppkopplad till en andningsmaskin som stod bredvid hennes rollator. Jag kände hennes sorg och smärta. Jag kände också att jag skulle ge henne en kram.
Jag visste inte hur hon skulle reagera på att en främling ville ge henne en kram, men jag följde den enkla maningen. Jag kom fram till henne med armarna utsträckta. Hon sträckte upp bägge sina armar mot mig och drog ner mig intill henne. Hon kysste min kind och sa: ”Tack för att du visste att jag behövde en kram. Du är en ängel.” Vi satt sedan tillsammans och pratade en stund.
Den upplevelsen gjorde att orsaken till att jag behövde vara där etsades fast i mitt sinne och min själ. Om jag inte hade gått dit, skulle någon annan ha gett den här kvinnan en kram? Det kommer jag aldrig att få veta, men jag vet att jag kände mig manad att krama henne och eftersom jag gjorde det så blev vi båda rikligt välsignade.