Endast digitalt: Gemenskap
När du inte vet vad du ska säga
När vår son begick självmord var inspirerade hjälpare där för att trösta oss.
För sju år sedan begick vår son Daniel självmord.
Dagen han dog visste vi inte var han var. Vi ringde alla hans vänner, sjukhus och polis, men ingen hade sett honom. Daniel hade kämpat med depression och självmordstankar i fem år, så min hustru och jag kände på oss vad som kunde ha hänt. Till slut fick min hustru Celi tag i hans rumskamrater, som fann honom i hans rum.
Inkludera dem som sörjer
Jag tror att det värsta som kan hända en förälder är att förlora ett barn. Och inget kan ta bort den smärtan, men människorna omkring dig kan göra mycket för att hjälpa dig igenom din sorg. Under den hemska tiden saknade vi inte familj, vänner eller hjälp. Från och med den första kvällen vi fick veta att han var borta, nådde människor ut till oss. Våra grannar, Daniels vänner och våra ledare i kyrkan kom över till oss. Hjälpföreningens systrar tog med sig maträtter och anonyma donatorer bidrog tillräckligt för våra behov.
Vår biskop berättade senare för oss att många människor hade velat hjälpa men inte visste hur de skulle göra. Så de frågade honom: ”Vad kan vi göra för familjen Hunt?”
Det har inte hänt ofta, men ibland när andra hör talas om Daniel så vet de inte vad de ska säga eller hur de ska bemöta oss. Jag tror att det är som när vi inte vet hur vi ska närma oss någon som talar ett annat språk. Vi vet inte vad vi ska säga eller oroar oss för att säga något som är fel, så i stället pratar vi helt enkelt inte med dem. Men snälla, ta kontakt. Man är ensam i sorgen och den kan leda till isolering. Det faktum att vi var omgivna av så många som faktiskt tog kontakt gjorde stor skillnad.
Vi oroar oss inte för Daniel
En sak vi uppskattade var hur många berättelser vi fick höra om vår son. Vi oroar oss inte för Daniel. Vi vet vilket slags pojke han var. Vi vet att han var sjuk, och vi vet att ”HERREN ser till hjärtat” (1 Sam. 16:7). Och Daniel hade ett stort hjärta. Vi vet det. Men att höra människor återge sina egna berättelser om Daniel var underbart.
Nate Olsen var en av Daniels vänner. De hade varit kompisar sedan första klass. När Nate var tvungen att komma hem i förtid från sin mission av medicinska skäl bjöd Daniel honom genast på lunch. Nate berättade för oss hur Daniel hade varit där och lyssnat, älskat och uppmuntrat – under en tid då Nate kände sig vilsen och ensam. Som Nate sa var Dan den slags person som verkligen brydde sig om människor.
Vi kan släppa in andra
Det är viktigt att vara den person du är och erkänna att du är mänsklig. Ibland behöver vi be om hjälp, sträcka oss ut – även när det är vi som lider. Vi kan släppa in andra och låta dem se vilka vi är.
Sju år senare är det fortfarande svårt. Ibland börjar Celi plötsligt gråta och säger: ”Jag saknar mitt barn. Jag saknar mitt barn.” Men hon har sagt att hon fått tröst vid dessa tidpunkter – andlig tröst. Andlig tröst är fullkomlig kommunikation. Att söka andlig tröst är det bästa sättet att känna sig fullkomligt inkluderad. Och denna andliga tröst innefattar de mänskliga änglar som känner sig inspirerade att komma och hjälpa till.
Sheri L. Dew, tidigare andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, berättade en gång om en generalauktoritet som frågade hur man kan avgöra om någon är en sann efterföljare till Jesus Kristus. Svaret förvirrade mig först, men nu instämmer jag helt och hållet: ”Det sätt du kan avgöra om någon verkligen är omvänd till Jesus Kristus är genom hur den personen behandlar andra.”1 Det kristuslika sättet att behandla andra är med respekt, kärlek och medkänsla – oavsett vilka vi är eller vad vi går igenom.