Hur min tro stärktes när jag lärde känna profeten Joseph
Joseph Smiths och andra heligas liv på den tiden skiljer sig inte så mycket från våra egna. Deras upplevelser kan stärka vår tro.
Joseph och Emma med lille Alvin, av Liz Lemon Swindle, får ej kopieras
När jag började arbeta på projektet Joseph Smith Papers för elva år sedan hade jag ett starkt vittnesbörd om Joseph Smith som återställelsens profet. Men Joseph tedde sig nästan som en mytisk figur för mig – någon som var så mycket mer andligt utvecklad att jag hade svårt att relatera till honom. Han fick underbara besök av himmelska väsen, bland annat vår himmelske Fader och vår Frälsare Jesus Kristus. Själv hade jag ibland svårt att känna Guds kärlek.
Eftersom jag har tillbringat de senaste elva åren med att fördjupa mig i Joseph Smiths liv – med att läsa hans dagböcker, hans brev, hans tal – har jag lärt känna honom på en mycket mer personlig nivå. Och jag har insett att han var en vanlig människa precis som jag. Ja, han var en Guds profet och fick underbara uppenbarelser, syner och besök. Men han behövde ändå övervinna svårigheter precis som vi andra.
De av oss som lever i dag befinner oss i en värld som är högst olik den som Joseph Smith och de tidiga heliga levde i. Och ändå är våra problem inte helt olika varandra. Alla har vi svårigheter på grund av vår mänskliga upplevelse: sjukdomar, död, svek, missmod och helt enkelt jobbiga dagar. Även Joseph upplevde stunder då Gud verkade vara långt borta och då han undrade om Herren var medveten om hans och de heligas situationer. Han var med om att närstående dog och led sjukdomar och prövningar, men han mötte dem med en beslutsam tro på att Gud var med honom och på ”det goda som skulle komma”.1
Följande två exempel från Joseph Smiths liv belyser hur han hanterade människans villkor och hur mina studier av hans liv och de tidiga heligas upplevelser har hjälpt mig att möta mina egna svårigheter.
”Jag tror att vi till en viss grad kan sympatisera med honom”
Vi kommer alla förr eller senare att lida på grund av sjukdom och död. Det var inte annorlunda för Joseph och Emma Smith. Deras första barn dog kort efter födseln och Emmas nästa graviditet (med tvillingar) slutade också med att barnen dog. Joseph och Emma adopterade sedan nyfödda tvillingar vilkas mamma, Julia Clapp Murdock, hade dött i barnsäng. Elva månader senare, i mars 1832, dog lille Joseph – en av tvillingarna – efter att ett pöbelangrepp på profeten Joseph utsatte spädbarnet, som hade mässlingen, för den kalla nattluften.2
Barnens död gav Joseph medkänsla med andra som hade upplevt förlusten av närstående. Bara några få dagar efter profetens sons död reste han till Missouri för att uppfylla en befallning som Herren hade gett honom att undervisa de heliga där. På sin väg tillbaka blev Joseph fördröjd efter att Newel K. Whitney, hans reskamrat, hade brutit benet i en olycka. De var tvungna att stanna till i den lilla staden Greenville i Indiana i några veckor tills Newel mådde bra nog för att resa.3
När Joseph försmäktade i Greenville fick han höra att hans brorsdotter Mary – Hyrum Smiths tvååriga dotter – just hade dött. Hyrum och hans hustru Jerusha var förkrossade över hennes död.4
När Joseph hörde nyheten skrev han ett brev till Emma – som fortfarande sörjde förlusten av lille Joseph. ”Det smärtade mig att höra att Hyrum hade förlorat sitt lilla barn”, skrev Joseph. ”Jag tror att vi till en viss grad kan sympatisera med honom.” Självklart kunde Joseph och Emma sympatisera, efter att själva ha förlorat fyra av sina egna barn. Joseph fortsatte: ”Men vi måste alla förlikas med vår lott i livet och säga att Herrens vilja må ske.”5 För att försöka förstå deras död satte Joseph sin lit till Herren.
Jag har tänkt på den här upplevelsen när jag har genomlidit dödsfall i släkten, i församlingen och bland vänner. Till och med profeten Joseph Smith, som hade upplevt den underbara synen av det celestiala, terrestriala och telestiala riket ungefär sex veckor före lille Josephs död (se L&F 76), led verkligen när hans son gick bort. Han visste att han skulle få träffa lille Joseph och sina andra tre barn igen, men ändå gjorde deras bortgång ont. Josephs egenskap av profet tog inte bort smärtan eller hindrade honom från att uppleva jordelivets svårigheter. Men genom att han litade på Gud och hans plan mildrades en del av smärtan.
”Var stilla och vet att jag är Gud”
År 1833 drabbades Joseph Smith och resten av kyrkan av ett förödande bakslag när pöbelgrupper drev ut de heliga ur Sions stad i Jackson County i Missouri. Många av de heliga var frusna, hungriga och hemlösa, så kyrkans ledare behövde gudomlig hjälp mer än någonsin. När Joseph begrundade situationen fann han dock att han var oförmögen att få vägledning. Efter de begynnande våldsamheterna i juli 1833 skrev Joseph till de heliga i Missouri: ”Jag vet verkligen att han [Herren] med hast kommer att befria Sion, för jag har hans orubbliga förbund om att så ska ske. Men det behagar Gud att dölja för min syn de exakta medel med vilka det här ska utföras.”6
De heliga drivs ut från Jackson County, Missouri, av C. C. A. Christensen, med tillstånd av Brigham Young University Museum of Art
Efter att de heliga hade drivits ut ur området i november bönföll Joseph Herren igen om svar på två specifika frågor: varför hade Gud låtit en så stor katastrof drabba Sion och hur skulle han återställa Sion till sitt arv. Men Joseph kunde fortfarande inte få vägledning. ”Herren har hållit [svaren] dolda för min syn”, sa han till Edward Partridge, biskopen i Missouri. ”De visas inte tydligt för mig.” I stället gav Gud Joseph en försäkrande maning: ”Var stilla och vet att jag är Gud.”7
Den 16 december 1833 fick Joseph äntligen sina svar genom en uppenbarelse (se L&F 101). Den första delen av den uppenbarelsen förklarade varför Herren tillät att de heliga drevs ut ur Jackson County – den första frågan Joseph hade ställt till Gud. Den andra delen var en liknelse om en adelsman som förlorade sitt jordstycke till sina fiender och bad styrkan i sitt hus att ta tillbaka jordstycket. Det var svaret på Josephs andra fråga. Herren upprepade också sina tidigare ord till tröst: ”Var stilla och vet att jag är Gud” (L&F 101:16).
Vi får var och en vara med om tillfällen i livet när det känns som om Gud inte besvarar våra böner. Han känns kanske avlägsen och vi ifrågasätter kanske om han är medveten om vad som pågår. Jag har upplevt sådana stunder och har undrat när ett svar skulle komma. Det har varit till tröst för mig att läsa att även Joseph Smith, återställelsens stora profet, upplevde stunder då han också behövde kämpa för att få svar – då Gud inte visade honom allt på en gång. Det ger mig mod att fortsätta framåt i tro, med vetskap om att när tiden är rätt så får jag mitt svar.
Profeten Joseph Smith var en anmärkningsvärd person. Han är och förblir en av mina hjältar. Han behövde genomlida livets svårigheter, precis som jag gör. Han behövde ställas inför död, sjukdom och missmod. Ändå framhärdade han med en tro på Gud och Jesus Kristus som gjorde att han kunde övervinna sina svårigheter.
Det mod jag känner när jag läser om hans styrka, om Emmas styrka och om styrkan hos kyrkans tidiga medlemmar, ger mig hopp om att kunna besegra mina egna utmaningar. För mig är det en av de största anledningarna till att jag studerar kyrkans historia: så att min tro kan bli stärkt av att jag ser till deras exempel som har gått före.