Sista dagars heliga berättar
Snälla, kom tillbaka
När vi hade fått tre barn sa Vanessa: ”Vi behöver religion i det här huset.”
När jag var 12 år gammal tog min äldste bror hem heltidsmissionärer som presenterade Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga för oss. Snart började min mamma ta med sig mina två bröder, min syster och mig till kyrkan. Det dröjde inte länge förrän vi alla döptes.
Men undan för undan slutade vi komma till kyrkan. Jag tyckte alltid om kyrkan, men jag var 17 år och saker och ting i mitt liv ledde in mig på en annan väg. Jag försökte vara en bra människa och menade aldrig illa. Men jag gick vilse och började leva enligt världens sätt. Utan att jag visste eller insåg det hade världen fått grepp om mig.
Sedan träffade jag Vanessa. En dag när vi hade varit tillsammans ett tag sa hon: ”Vi behöver religion i det här huset.” Då hade vi hunnit få tre barn.
Så som världen såg ut oroade vi oss för vilken andlig vägledning vi skulle kunna ge våra barn. Jag tänkte att om jag skulle vända mig till religion igen så skulle jag gå tillbaka till min kyrka. Jag kom ihåg att det var en plats med bra människor.
Jag pratade med en medlem i kyrkan och sa till honom att jag funderade på att återvända till kyrkan.
”Snälla, kom tillbaka!” sa han.
Det jag oroade mig mest för var om mina barn skulle tycka att kyrkan var tråkig och inte tycka om den, men de tyckte om den. När vi fortsatte besöka kyrkan insåg Vanessa att det inte fanns något som kunde hjälpa familjer växa samman så som kyrkan kunde. Den var precis det som hon letat efter. Vanessa och jag gifte oss och hon och våra barn döpte sig.
Nu vandrar vi på evangeliets stig som familj. Vårt mål är att beseglas i templet.
När templet i Rio de Janeiro höll på att byggas gick jag förbi det nästan varje dag. Jag brukade säga till mina vänner: ”En dag ska jag gifta mig i den här byggnaden.”
”Men det säger du ju varje dag!” sa de.
Jag sa det varje dag eftersom jag visste att templet höll på att färdigställas och jag ville påminna mig själv om att fortsätta göra det rätta så att vår familj kunde beseglas tillsammans. Det är mitt hjärtas innersta önskan.
Jag vet att mina barn kommer att börja lära sig mer om världen och gå igenom några av samma saker som jag gick igenom. Men när jag delar mina upplevelser med dem säger jag: ”Snälla, gå inte i närheten av det som jag gjorde för det var inte värt det.”
Jag uppmuntrar mina barn att studera Jesu Kristi evangelium och fokusera på att vara missionärer nu så att de kan vara till välsignelse för andra. De förstår inte allting men de lär sig. Detta är vad jag önskar för dem.