Hur man blir en förbundsperson bland ett förbundsfolk
Äldste Neil L. Andersen
i de tolv apostlarnas kvorum
Vi förvandlas när vi tar emot och håller de förbund som Gud erbjuder alla sina barn.
När Charlotte och Morgan (motsatt sida) fick höra det återställda evangeliet följde de villigt Frälsaren. Infällt: Charlotte vid sitt dop. Nedan: Charlotte och Laurent när de dejtade (infällt) och vid deras besegling i Berns tempel i Schweiz 1995.
Albumbakgrund och fotokanter och -hörn från Getty Images
Jag träffade Regis Carlus för första gången 1995 i Frankrike. Han var inte medlem i kyrkan. Hans dotter Charlotte skulle beseglas i Berns tempel i Schweiz nästa dag, och han hade skrivit och frågat om han kunde få komma förbi mitt kontor och träffa mig. Han hade hört att jag ofta frågade efter honom och han var förbryllad över varför.
Jag kände och beundrade hans två unga vuxna barn Charlotte och Morgan som hade döpts några år tidigare, 1991, när jag var president för Frankrikemissionen Bordeaux. När min fru Kathy och jag träffade Charlotte och Morgan förundrades vi över deras godhet.
Morgan skrev nyligen till mig om sitt dop och om att ingå förbund med orden: ”Innan [jag upptäckte evangeliet] var jag en 18-årig ateist som längtade efter sann glädje men inte visste var jag skulle finna den. Den Helige Anden berörde mitt hjärta så starkt att jag inte ville göra min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus besvikna. Det är därför jag har hållit mina dop- och tempelförbund och arbetat på att vara en person som hedrar de förbunden.”1
För Charlotte började beslutet att leva ett liv i enlighet med Guds lag redan innan hon gick med i kyrkan. Många år senare berättade hennes dotter Amélie att när Charlotte var tonåring ”kände hon sig annorlunda jämfört med sina vänner. Hennes vänner drack alkohol, rökte och levde omoraliskt, men Charlotte hade ingen önskan att göra något av detta.”
Oavsett omständigheterna valde Morgan och Charlotte, när de fick chansen, att ingå förbund med Herren och har förvandlats tack vare det.
Efter dopet reste Charlotte till USA för att ta masterexamen i språk och litteratur, och hon tog emot sin begåvning i templet. Morgan tjänade som missionär i England.
Jag förundrades över att de här två studenterna i universitetsålder var så villiga att följa Frälsaren. Och jag hade hoppats att få höra att deras föräldrar skulle följa deras exempel.
Efter att ha kallats som generalauktoritet och fått i uppdrag att verka i presidentskapet för området Europa/Medelhavsområdet fick jag herr Carlus önskemål om att träffas och hoppades att han skulle följa sina barn in i det återställda evangeliet.
Herrens löfte att samla sitt folk
När jag väntade på herr Carlus besök tänkte jag på Herrens löfte om att ”samla in [Israel] från jordens fyra hörn” (3 Ne. 16:5) i de sista dagarna. Han skulle upprätta ett förbundsfolk som skulle ”komma till kunskap om mitt evangeliums fullhet” (3 Ne. 16:12). I vår tidsutdelning sa han: ”Sion ska blomstra … och hon ska bli ett baner för folken, och från alla nationer under himlen ska de komma till henne” (L&F 64:41–42).
Även om Herrens röst är till alla människor (se L&F 1:4), sa Herren att i de sista dagarna skulle hans förbundsfolk vara ”få” i förhållande till hela jordens befolkning, men ”att Lammets kyrka, som var Guds heliga, [skulle finnas] över hela jordens yta” (1 Ne. 14:12). Dessa heliga, som var förenade med Gud genom förbund (se L&F 82:11), skulle stå på heliga platser och inte rubbas (se L&F 45:32) när de förberedde sig för Frälsarens andra ankomst (se L&F 45:43–44).
Nephi beskriver förbundsfolket i de sista dagarna: ”Jag, Nephi, såg att Guds Lamms kraft föll över de heliga i Lammets kyrka och över Herrens förbundsfolk som var spritt över hela jordens yta, och de var beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet” (1 Ne. 14:14).
Tyvärr kommer det också att finnas de ”som inte hör Herrens röst eller hans tjänares röst” (L&F 1:14).
En avböjd inbjudan
När Charlottes far var universitetsstudent på 1960-talet hade missionärerna undervisat honom om evangeliet. Han kände sig dragen till den återställda kyrkan och kände kraften i Mormons bok. Men han kom fram till att det inte skulle hjälpa hans karriär att gå med i en liten amerikansk kyrka.
När jag hälsade på herr Carlus och utbytte vänliga ord den där dagen 1995 frågade han varför jag hade visat ett sådant intresse för honom.
Efter att ha bett med honom, sa jag att de här få minuterna med honom kanske var den enda gången i livet som jag skulle få se honom. Jag berömde honom för hans fantastiska dotter och son och sa att jag respekterade honom oerhört för att han hade fostrat två rättfärdiga barn.
Sedan pratade jag med honom om Frälsarens syften med att återställa sitt evangelium på jorden, om prästadömets roll, om familjens och beseglingskraftens betydelse, samt om insamlingen av ett förbundsfolk över hela världen.
Jag berättade för honom att jag kände att när missionärerna undervisade honom som universitetsstudent, så var det hans rättfärdiga bestämmelse att ansluta sig till kyrkans förbundsfolk. Jag bad honom att inte bli förnärmad när vi läste två verser som jag tyckte stämde in på honom.
Tillsammans läste vi i Alma om dem som ”kallades och förbereddes från världens grundläggning … på grund av sin stora tro och sina goda gärningar. Från början lämnades de att välja mellan gott och ont, och eftersom de valde det goda och utövade mycket stor tro är de kallade med en helig kallelse … medan andra förkastade Guds Ande på grund av sina hjärtans hårdhet och sina sinnens blindhet fastän de, om det inte hade varit för detta [för de hade samma ställning], kunde ha fått lika stor förmån som sina bröder” (Alma 13:3–4).
Jag sa artigt till herr Carlus att jag trodde att han hade förberetts för att vara med oss, och när han vägrade på grund av världens lockelser fortsatte Herren att välsigna honom med två utvalda andar som skulle vara hans barn. De omfamnade den förbundsstig som var avsedd för hans familj. Sedan uppmanade jag honom att tacka ja till den inbjudan han hade fått 30 år tidigare.
Regis Carlus blev inte medlem i kyrkan i det här livet, men hans barn hade valt förbundsstigen och de har stannat kvar på den.
Ett starkt vittnesbörd, en brinnande tro
Uppifrån och ner: Laurent och Charlotte med sina två första barn Amélie och Valentine;på vandring i Utah; med familjen i Rexburgi Idaho, i december 2008. Motsatt sida:Familjen Passe med Charlottes far Regis Carlus.
Nästa gång min fru och jag träffade Charlotte och hennes man Laurent var i slutet av 1998 i Salt Lake City, dit Charlotte hade återvänt för att studera vidare vid University of Utah för en doktorsexamen i komparativ litteratur.
Charlotte och Laurent var på förbundsstigen, men vi fick veta att deras ekonomi var ansträngd. Charlotte och Laurent brukade täta springorna i lägenheten för att hålla den kalla luften ute. De klädde sina tre barn i varma kläder eftersom de inte hade råd att värma upp lägenheten. Deras dotter Valentine hade blivit född hemma eftersom de inte hade råd med försäkringar eller sjukhusbesök.
De ekonomiska svårigheterna fortsatte efter att de hade återvänt till Frankrike. Det var svårt för både Charlotte och Laurent att få tillräckligt med arbete. Vid ett tillfälle frågade Charlotte en vän vad de skulle göra när de inte hade tillräckligt med pengar för att ge barnen mat och betala tionde. Vännen gav följande råd: ”Betala tiondet först, och om ni behöver mat kan ni prata med biskopen.”
De hade också andra utmaningar. Charlottes mamma hade motsatt sig hennes dop, hennes äktenskap och hennes andliga val efter att hon gått med i kyrkan. Motståndet fortsatte, men Charlotte litade på Herren, vårdade sitt vittnesbörd och höll sina förbund.
År 2008 blev Charlotte inbjuden till en intervju för en tjänst vid Brigham Young University–Idaho. I Rexburgs tempel i Idaho kände hon Herrens maning om att hon skulle ta med sig familjen till USA.
Beslutet att lämna Frankrike var mycket svårt. Att anpassa sig till en ny kultur i Rexburg var också en utmaning. De flesta välkomnade och hjälpte familjen Passe, men ibland kände Charlotte att några inte förstod varför hon arbetade på universitetet i stället för att vara hemma med sina barn.
När deras dotter Amélie tvekade att gå i kyrkan sa Charlotte till henne: ”Amélie, jag går i kyrkan för att ta del av sakramentet och minnas mina förbund. De [som inte förstår vår situation] påverkar inte mitt vittnesbörd.”
Charlotte lärde sina barn den viktiga skillnaden mellan kyrkan och kyrkans medlemmar. Hon sa: ”Kyrkan är Herrens institution med hans profeter och apostlar. Den kommer aldrig att svika oss. Men när det gäller medlemmarna är ingen av oss fullkomlig.”
Charlottes familj kunde ha valt att sluta komma på grund av de här utmaningarna, men hon visste att för att vara en del av ett förbundsfolk så behöver man vara en förbundsperson – en person som är trofast mot förbunden som hon eller han har ingått med Herren.
Strävade framåt på förbundsstigen
Charlotte, som gjorde sitt bästa för att vara mamma på heltid, hjälpte till med läxor och hemundervisning medan Laurent avancerade i sina engelskkunskaper. I en dagboksanteckning skrev hon: ”Det är för mycket arbete, och att försöka ta hand om mitt hem och min familj samtidigt är en stor börda.”
Men hon strävade framåt och skrev att Anden hade sagt följande till henne i hennes böner: ”Du måste fortsätta att arbeta. Det kommer inte att sluta omedelbart. Gör det mesta av den goda inkomst du får för att förbereda dig och ditt hem … för det som ska komma.”
2016 fick Charlotte beskedet att hon hade bröstcancer. Med behandling gick hennes cancer i remission, men återkom 2019. Hon fortsatte att tjäna och stärka andra tills hon gick bort i april 2021, vid 50 års ålder.
Charlotte hade anslutit sig till förbundsfolket vid 20 års ålder i Montpellier i Frankrike. Och även om hon snabbt skulle säga att hon var långt ifrån fullkomlig, värdesatte hon sina förbund och höll sig kvar på förbundsstigen under de återstående 30 åren av sitt liv.
Under sin kamp mot cancern skrev Charlotte i sin dagbok: ”Jag är så tacksam, så tacksam för den Helige Anden och förmågan … att ta emot personlig uppenbarelse. Jag vet inte vad jag skulle göra i mitt liv utan den. Jag skulle vara helt vilse.”
När jag läste hennes ord tänkte jag på president Russell M. Nelsons råd till alla oss som är på förbundsstigen: ”I kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan den Helige Andens ledande, tröstande och ständiga inflytande.”2
Connie Ruesch Cosman var systermissionär i Frankrike när Charlotte kom in på förbundsstigen. De förblev vänner, och Connie kom från Arizona för att hjälpa till att ta hand om Charlotte under hennes sista två veckor i livet. Syster Cosman skrev: ”Charlotte tvivlade aldrig och gjorde allt som Herren bad henne om. Hon sökte sina egna svar och fick dem. Hon fortsätter att vara ett stort föredöme för mig och andra.”
Dagen efter Charlottes bortgång skrev hennes bror Morgan till mig: ”Jag saknar henne fruktansvärt mycket, vi stod varandra mycket nära.” Han berättade sedan om en andlig upplevelse han hade fått första natten efter hennes bortgång.
”[Jag vet] att hon är lyckligare än någonsin”, sa han, och tillade att hans andliga upplevelse ”starkt bekräftade vad jag redan visste, och helade mitt förkrossade hjärta.”
Förbundets barn
När vi väljer att helt och fullt omfamna de förbund som Gud erbjuder längs förbundsstigen förvandlas vårt liv. Alma sa att vi blir ”andligen födda av Gud” (Alma 5:14). Frälsaren kallade förvandlingen för att bli ”född på nytt” (Joh. 3:3). Och han sa att vi blir ”förbundets barn” (3 Ne. 20:26). Det är samma förbund som han ingick med fader Abraham: ”Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud” (1 Mos. 17:7).
Som förbundets barn ser vi vårt liv utifrån perspektivet av vår himmelske Faders plan. Vi arbetar för att vara lydiga och stärka vår tro på Jesus Kristus. Vi ber ständigt. Vi vet vilka svagheter vi har men vi är hoppfulla. Vi strävar efter att låta Gud råda när vi ställs inför utmaningar, och vi omvänder oss ständigt och ger aldrig upp i våra ansträngningar att bli mer som Frälsaren.
Som Herrens tjänare lovar jag att hans nåd och godhet kommer att återlösa oss när vi behåller vår tro på honom och gör vårt bästa för att hålla våra förbund med honom.