Berättelser från De heliga, volym 3
Kampen för att bevara tron under kriget
Illustrationer: Greg Newbold
Nellie Middleton, en femtiofemårig sista dagars helig, bodde i Cheltenham med sin sexåriga dotter Jennifer. För att förbereda sitt hem för flygattacker hade hon använt sin blygsamma lön som sömmerska till att inreda ett utrymme i källaren som skyddsrum, med mat, vatten, oljelampor och en liten järnsäng till Jennifer. Enligt myndigheternas anvisningar hade Nellie också täckt över sina fönster med nät för att fånga upp flygande glassplitter i händelse av en attack.1
Överallt i Cheltenham visslade nu bomberna genom luften och slog ner i marken med ett öronbedövande dån. Det skrämmande ljudet kom allt närmare Nellies hem tills en enorm explosion på en närliggande gata skakade väggarna, krossade fönstren och fyllde näten med sylvasst glas.
På morgonen var stadens gator fyllda med spillror. Bomberna hade dödat 23 personer och gjort mer än 600 personer hemlösa.2
Nellie och andra heliga i Cheltenham gjorde sitt bästa för att härda ut efter attacken. När Brittiska missionens president Hugh B. Brown och andra nordamerikanska missionärer lämnat landet nästan ett år tidigare, hade den lilla grenen och andra liknande grenar fått det svårt att fylla ämbeten och driva kyrkans program. Sedan gick de lokala männen ut i kriget, och då fanns det inga prästadömsbärare kvar som kunde välsigna sakramentet eller formellt sköta grenens angelägenheter. Det dröjde inte länge förrän grenen tvingades att stänga.
En äldre man vid namn Arthur Fletcher, som bar melkisedekska prästadömet, bodde drygt 3 mil bort och han cyklade på sin rostiga cykel för att besöka Cheltenhams heligaså ofta han kunde. Men för det mesta var det Nellie, den tidigare hjälpföreningspresidenten i Cheltenhams gren, som ansvarade för de heligas andliga och timliga välfärd i området. När grenen stängdes kunde kyrkans medlemmar inte längre träffas i den hyrda lokalen som de använde på söndagarna, så Nellies vardagsrum blev platsen där Hjälpföreningen bad, sjöng och studerade.3
En lugn novemberkväll 1943 hörde Nellie Middleton dörrklockan ringa. Det var mörkt ute, men hon visste tillräckligt för att inte ha lamporna tända när hon öppnade dörren. Nästan tre år hade gått sedan tyska bomber först hade fallit nära hennes hem, och Nellie fortsatte att ha fönstren mörklagda på kvällen för att skydda sig själv och sin dotter från flygattacker.
Med lamporna släckta öppnade Nellie dörren. En ung man stod där på trappan, med ansiktet dolt av skuggorna. Han sträckte fram handen och presenterade sig lågmält som broder Ray Hermansen. Hans dialekt var onekligen amerikansk.4
Nellie fick en klump i halsen. Efter att grenen hade upplösts hade hon och andra kvinnor i Cheltenham längtat efter att få ta sakramentet mer regelbundet. USA hade nyligen skickat trupper till England för att förbereda en allierad offensiv mot Nazityskland. När Nellie väl kommit på tanken att några av de amerikanska soldaterna som var stationerade i hennes stad kanske var sista dagars heliga som kunde välsigna sakramentet, hade hon bett sin styvsyster Margaret att måla en bild av Salt Lake-templet och sätta upp den i staden. Under bilden fanns ett meddelande: ”Om någon soldat är intresserad av ovanstående kan han få ett varmt välkomnande på 13 Saint Paul’s Road.”5
Hade den här amerikanen sett hennes affisch? Hade han myndighet att välsigna sakramentet? Nellie skakade hand med honom och välkomnade honom in.
Ray var en tjugoårig sista dagars helig soldat från Utah och präst inom aronska prästadömet. Trots att han var stationerad drygt en och en halv mil bort hade han hört talas om målningen av Salt Lake-templet av en annan medlem i kyrkan och fått tillstånd att besöka adressen. Han hade tagit sig till Nellies hem till fots, vilket var anledningen till att han hade kommit dit efter mörkrets inbrott. När Nellie berättade om sin önskan att ta emot sakramentet frågade han när han kunde komma för att utföra förrättningen för henne.
Den 21 november välkomnade Nellie, hennes dotter och tre andra kvinnor Ray till deras söndagsmöte. Nellie inledde mötet med bön innan gruppen sjöng ”O visdom stor, o kärleks nåd”. Därefter välsignade och delade Ray ut sakramentet och alla fyra kvinnorna bar sitt vittnesbörd om evangeliet.
Snart hörde andra sista dagars heliga soldater talas om mötena på Saint Paul’s Road. Vissa söndagar var Nellies vardagsrum så fullt att några fick sitta på trappan.6
När volym 3 publiceras kommer en fullständig förteckning över citerade verk att finnas tillgänglig på saints.ChurchofJesusChrist.org.