Endast digitalt: Porträtt av tro

Där drömmar går i uppfyllelse

Shyam Kumar Lohat, New Delhi, Indien

Min pappa hotade med att kasta ut mig ur huset om jag blev medlem i kyrkan, men jag såg inget annat än stora välsignelser i mitt liv efter att ha blivit medlem.

Fotografi av Shyam, hans hustru Radhika och deras son: Richard M. Romney

Av någon anledning bestämde sig en trevlig tjej i min 10:e klass på high school för att ge mig ett exemplar av Mormons bok på engelska. Jag visste inte vad den var. Pappa hade gett mig en bok med förkortade bibelberättelser på hindi när jag var liten. Så när jag försökte läsa några sidor i Mormons bok och såg namnet Jesus Kristus, tänkte jag: Det här ser ut som Bibeln.

Jag behöll boken, men jag brydde mig inte om den. Jag pratade inte engelska, även om jag studerade engelska i skolan. Ungefär samtidigt började jag förbereda mig för examensproven med min vän som gav mig Mormons bok. Jag var bra på alla mina akademiska ämnen utom ett.

”Jag oroar mig verkligen för mina engelskaprov”, sa jag till min vän. ”Jag är rädd att jag kommer att misslyckas.”

Hon svarade: ”Jag har några vänner som kan hjälpa dig att lära dig engelska.”

De här vännerna var missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Snart började de komma hem till mig och ge mig engelska grammatiklektioner. Efter några veckor började de undervisa mig om evangeliet.

När jag undersökte kyrkan undervisade missionärerna mig om Andens frukter (se Galaterbrevet 5:22–23) och hjälpte mig förstå hur Anden talar till oss. De sa också att jag skulle fråga min himmelske Fader om deras budskap var sant. När jag bad förväntade jag mig inte ett sådant svar som Joseph Smith hade fått, men jag ville ha svar på ett sätt som fick mig att veta att jag gjorde rätt val.

Svaret på min bön kom sent en kväll på ett sätt som jag inte kan förneka. Det var ett svar fyllt av ljus och frid. Jag kände mig upplyft och pånyttfödd. Det kändes som om jag ville vara den godaste människan i världen. Gud visste hur han skulle svara mig, och jag visste vad jag skulle göra efter det. Faktum är att jag var rädd för vad som skulle hända med mig om jag inte döptes.

När jag berättade det för mina föräldrar var pappa emot det – inte för att han inte är en god man, utan på grund av kulturella påtryckningar. Han var inte säker på hur mitt dop skulle tas emot i våra kretsar.

”Om du döps blir du utslängd från vårt hem”, sa han.

Med tårar i ögonen sa jag till mamma: ”Jag vill verkligen döpas, men det här är vad pappa säger.”

Hon svarade: ”Gör det ändå! Vi får se hur det går.”

Så jag lät döpa mig. Efter det såg jag mig aldrig tillbaka. Jag såg inget annat än stora välsignelser i mitt liv.

Pappa sparkade inte ut mig, men i ett eller två år var livet svårt hemma. När något svårt hände i vår familj fanns det släktingar och familjemedlemmar som trodde att det berodde på att jag svikit gudarna genom att välja att ta emot evangeliet. Men i och med att mina föräldrar såg positiva förändringar hos mig förändrades saker och ting hemma. Två år efter att jag blivit medlem i kyrkan döpte jag mina två yngre systrar. Senare döptes min andra syster.

Ett infriat löfte

När missionärerna undervisade mig om evangeliet lovade vännen som gav mig Mormons bok att om jag läste den från pärm till pärm på engelska så skulle jag lära mig att prata engelska. Jag tog det löftet på allvar, så jag började läsa, även om jag inte förstod så mycket först. Jag läste och studerade Mormons bok varje dag och varje kväll. Jag till och med förvarade den under kudden så att jag kunde börja läsa igen om jag vaknade under natten.

Inom ett år pratade jag engelska tillräckligt bra för att arbeta på ett engelsktalande callcenter. Efter att ha sparat pengar kallades jag till Indienmissionen Bangalore.

Under min mission var jag verkligen bekymrad över att inte ha hela min familj samlad i kyrkan. En dag läste jag den här versen: ”Se, du har fått utstå många lidanden för din familjs skull, men jag ska välsigna dig och din familj, ja, … och den dag kommer då de ska tro och förstå sanningen och vara ett med dig i min kyrka” (Läran och förbunden 31:2).

Jag kände Anden så stark att jag visste att den här versen talade till mig. Det tog 14 år innan det löftet infriades för min familj. Men för tre år sedan döpte jag båda mina föräldrar. Nu är vi alla medlemmar i kyrkan utom en av mina bröder.

Jag säger det ofta: ”Kyrkan är en plats där drömmar går i uppfyllelse.” Tack vare kyrkan har jag det jag önskade mig mest. Jag lärde mig att prata engelska. Jag utförde en mission som var full av underverk. Efter min mission träffade jag Radhika, som nu är min vackra hustru, och vi beseglades i Berns tempel i Schweiz. Vi har en fyraårig son. Min familj är med mig i kyrkan. Alla mina önskedrömmar har gått i uppfyllelse.