”Jag var tvungen att välja”, Liahona, aug. 2022.
Endast digitalt: Porträtt av tro
Jag var tvungen att välja
Skulle jag fortsätta surfa på söndagar eller fullgöra mina ansvar som make, far och medlem i kyrkan?
Foto: Manea Fabisch
Bodyboarding har varit min största passion sedan jag upptäckte det. Det är min ventil, mitt sätt att stressa av. Från början har jag velat bli så bra som möjligt på det.
För att komma till den högsta nivån övade jag outtröttligt och surfade hela dagarna närhelst det var möjligt. Jag fokuserade på mitt mål att bli den bästa knästående surfaren i Tahiti. Jag vann titeln två eller tre gånger i den kategorin i Tahitis turnering i Taapuna Master-surfing och i andra tävlingar.
När jag började fick jag en kick av tävlingarna och jag ville visa alla hur bra jag var. Snart började jag få erbjudanden från lokala och utländska sponsorer.
Turneringarnas finaler äger alltid rum på söndagar, och jag grälade ofta med min fru om att tävla på Herrens dag. Hon hade rätt. Surfandet tog över mitt liv för mycket, men jag ville inte förlora mina sponsorer. Sponsorer gav mig tillgång till professionell surfutrustning i toppklass, vilket är dyrt. Jag var tvungen att välja.
Min fru och mina barn motiverar mig att vara ett exempel på tro. De hjälper mig att bestämma mig för vad jag vill bli. Och självklart fick jag också hjälp att fatta mitt beslut genom min personliga tro, den fostran jag fick av mina föräldrar och ledare, andras exempel på att göra uppoffringar för att helga sabbatsdagen, och de intryck jag fick av Anden. Jag bestämde mig för att prioritera mina ansvar som make, far och medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Foto: Tetuanui Teriitemoehaa
År 2006 hölls Taapuna Master-tävlingen till minne av min morbror Nelva Lee, mammas lillebror. Jag förlorade honom vid ett surfställe som jag brukade gå till när jag var liten. Det heter Afu, i närheten av Paea på ön Tahiti. Bara tio minuter innan min morbror drunknade, på en plats nära Taapuna som han verkligen älskade, uppmuntrade han mig att älska andra och bli en bra surfare. Jag har försökt leva upp till hans sista ord till mig.
När jag bestämde mig för att helt och hållet ägna mig åt Herren på söndagen förklarade jag för mina sponsorer varför jag inte längre skulle surfa i finalerna på söndagarna. Jag sa till dem att mitt andliga liv och familjeliv är viktigast.
De stöttade mig i mitt val. I gengäld, av respekt för söndagen, bad de mig göra fotograferingar och surfvideor andra dagar i veckan. Mina vänner i de här kretsarna känner också till och respekterar min religiösa tro och ber mig ofta att be för dem.
Jag har kvalificerat mig för finalerna i Taapuna Master varje år sedan jag blev proffs, men jag slutade tävla på söndagar efter att ha vunnit titeln 2006. Jag tävlar fortfarande, men nu när de ropar upp mitt namn till final på söndagar vet alla att jag inte kommer att vara där.
Foto: Manea Fabisch
Jag minns president Russell M. Nelsons ord: ”Jag lärde mig genom skrifterna att det jag valde att göra och min inställning till sabbaten var ett tecken mellan mig och min himmelske Fader [se 2 Moseboken 31:13; Hesekiel 20:12, 20]. Med den insikten behövde jag inte längre listor med ’gör’ och ’gör inte’. När jag behövde bestämma mig för om en aktivitet var lämplig att göra på sabbatsdagen eller inte, ställde jag helt enkelt frågan: ’Vilket tecken vill jag ge Gud?’ Den frågan gjorde de val jag fattade om sabbatsdagen kristallklara.”1
I slutet av 2020 bröt jag benet när jag surfade. Medan jag återhämtade mig kallades jag som biskop för Papearis församling. Stavspresidenten sa till mig att mitt föredöme som hängiven ung man i att försöka sätta Herren främst skulle inspirera ungdomar att gå på förbundsstigen.
Jag vet att min himmelske Fader är nöjd med mitt beslut. Framför allt kommer inget någonsin att kunna mäta sig med min familjs lycka och den balans vi har uppnått tillsammans.