Den här artikeln har granskats av Tempelavdelningen.
Endast digitalt
Herren vägleder sin kyrka i enlighet med vårt språk och vår förståelse
I alla tider har Herren uppenbarat ändringar i riktlinjer för förrättningar och tillbedjan i evangeliet.
Författaren bor i Utah, USA.
Foto: Mary Alice Grover-Bacher
I Mormons bok avslutar Nephi sin uppteckning med en viktig insikt om hur Herren undervisar och ger anvisningar till sitt folk: ”För Herren Gud ger förståndet ljus eftersom han talar till människorna på deras språk så att de förstår” (2 Nephi 31:3, betoning tillagd).
”På deras språk”
De flesta av oss inser att Gud talar till alla sina barn på deras eget språk. Vi har troligen sett hur han kommunicerar med oss på vårt språk och hur han kommunicerar med andra på deras eget språk. Det har varit särskilt märkbart om vi har haft möjlighet att bo i ett annat land än vårt eget. Jag blev först medveten om den här principen som ung missionär när min första kamrat och jag undervisade om Jesu Kristi evangelium på standarditalienska, ett språk som inte var vårt modersmål.
Under vår tid tillsammans i Lugano i Schweiz hittade och undervisade min kamrat och jag en familj från Sicilien i Italien. Vi pratade italienska, men familjen pratade sicilianska, som skiljer så mycket från standarditalienska att det anses vara ett eget språk. De lokala grensmedlemmarna talade en annan variant av italienska som är ännu mindre känd: schweizisk italienska. Och grensmedlemmarna använde sitt modersmål schweizisk italienska för att hjälpa oss lära känna och undervisa den här unga familjen.
Trots skillnaderna mellan standarditalienska, schweizisk italienska och sicilianska, talade Herren till och genom var och en av oss med hjälp av den Helige Anden, på vårt språk så att vi förstod. Så småningom steg den här unga familjen ner i dopets vatten och konfirmerades som medlemmar i kyrkan.
Liksom Herren gjorde under min upplevelse i södra Schweiz, talar han till var och en av oss på vårt eget språk. När Herren talar till en åttaårig elev i grundskolan i Lima i Peru, talar han det språk som barnet förstår. Detsamma gäller när han talar till en universitetsprofessor i Tokyo i Japan – han talar det språk som professorn förstår.
Det som kanske inte är lika bekant för oss är att Herren också talar i det kulturella och tidsenliga sammanhang som en individ eller ett folk befinner sig i. Han kommunicerar så att de förstår.
”Så att de förstår”
Jag har upptäckt att i olika tider och på olika platser under alla tidsåldrar har Herren alltid talat till sina barn enligt deras språk och förstånd när han har gett sitt budskap, sina förrättningar och sina sanningar på folkets språk och i deras kultur. Även om Guds barn är begränsade i sitt språk (inget språk är fullkomligt) och begränsade i sin kulturella förståelse (kulturer anpassar sig, lånar uttryck och förändras med tiden), möter Herren dem i sin godhet på deras nivå för att förmedla sin vilja på deras språk och i deras kultur så att han kan undervisa och bistå dem. I Läran och förbunden 1:24 säger Herren:
”Se, jag är Gud och har talat detta. Detta är mina befallningar, och de gavs till mina tjänare i deras svaghet enligt deras språk, för att de skulle kunna förstå” (betoning tillagd).
När därför en kultur förändras dramatiskt med tiden bör vi inte förvånas över att Herren, som är densamme i dag som han var i forna dagar (se Hebreerbrevet 13:8), uppenbarar sitt sinne i ett nytt kulturellt sammanhang enligt folkets tid, plats och kunskap.
Hälsa med en helig kyss
När till exempel aposteln Paulus skrev till de heliga i Rom, Korint och Tessalonike, bad han dem ”hälsa varandra med en helig kyss” (Romarbrevet 16:16; se även 1 Korintierbrevet 16:20; 2 Korintierbrevet 13:12 och 1 Tessalonikerbrevet 5:26). Den här uppmaningen var inte alls konstig i den forntida medelhavskulturen där män hälsade på varandra med en puss.
Att hälsa på någon i alla kulturer – både forntida och nutida – har alltid varit ett tecken på tillgivenhet, vänskap, erkännande och vördnad. Men exakt hur dessa hälsningar tar sig uttryck beror ofta på vad som lämpar sig eller förväntas vid just det tillfället och i den kulturen; i vissa tider och på vissa platser kan det ha tagit sig uttryck i bugningar, handskakningar, omfamningar, kind- eller munpussar, eller näsgnuggning.
Paulus uppmaning till de heliga att hälsa på varandra ”med en helig kyss” torde ha känts som ett bekvämt och välbekant tecken på gemenskap i hans forntida medelhavsmiljö. Men i det kulturella sammanhanget i västra Amerika på 1800-talet inspirerade Herren Joseph Smith att anpassa denna nytestamentliga uppmaning till att ”hälsa varandra med en helig hälsning”1, kanske som ett sätt att tillämpa det här konceptet på sitt folk som levde på en annan tid och plats där de inte kände sig bekväma med pussar i kyrkans kretsar.
När Guds barns situation förändras med tiden kan det här sammanhanget vara ett sätt för Herren att tala till sitt folk ”så att de förstår”.
Förändringar inom ett kulturellt sammanhang
Det här kan också delvis förklara varför vi kan tycka att vissa berättelser i skrifterna är svåra att förstå, även om skrifterna har översatts till vårt eget språk. Vårt kulturella sammanhang skiljer sig ofta så dramatiskt från den tid då händelsen i skrifterna inträffade att resultatet blir att det är svårt att förstå berättelsen i dag (se 2 Nephi 25:1).
När Herren upprättar sina förbund och förrättningar med sitt folk sker det mot bakgrund av en viss kultur vid en viss tidpunkt och plats. ”De ändringar som görs i förrättningar och tillvägagångssätt förändrar inte heligheten i de förbund som ingås.”2 Herren bevarar alltid den eviga naturen i sina löften, som finns i hans förbund med sina barn.
Professor Mark Alan Wright på Brigham Young University säger: ”Språket är inte begränsat till de ord vi använder utan inbegriper också tecken, symboler och kroppsliga gester som genomsyrar de kulturer som har frambringat dem.”3 Skrifterna ger exempel på hur detta fungerar.
Exempel i Gamla testamentet
I det forntida Främre Orientens sammanhang i Gamla testamentet är det inte förvånande att upptäcka att det nämns i 1 Moseboken 24:9 och 47:29 att man lägger handen under en annan persons höft för att svära en ed. På den tiden var det här bruket ett kulturellt lämpligt sätt att avge ett löfte eller svära lojalitet mot någon, inte minst mellan en far och en son.
En annan vanlig sed i det forntida Främre Orienten var att dela itu djur och fåglar så att människor kunde gå mellan dem när de ingick ett förbund – en rituell gest som Abraham och andra i Gamla testamentet gjorde.4
Dessutom omfattade Abrahams förbund omskärelse, ett tecken på förbundet (se 1 Moseboken 12–17).
I Gamla testamentets värld uppenbarade Herren ofta sitt eviga förbund i form av en terminologi som liknar fördragsöverenskommelserna i det omgivande forntida Mellanöstern. Det är logiskt eftersom Herren talar till sitt folk i deras kulturella sammanhang ”så att de förstår”.
Utförandet av sakramentets förrättning
Under Frälsarens jordiska verksamhet uppenbarade han sitt förbund på ett nytt sätt. I det här fallet tog Jesus påskens emblem och gav dem en ny innebörd och betydelse vid den sista måltiden. De här symbolerna innefattade osyrat bröd och vin, som de drack ur en enda bägare (se Matteus 26:20–29).
I en tid och på en plats som skilde sig väsentligt från Herrens jordiska verksamhet under det första århundradet i östra medelhavsområdet, uppenbarade han följande för Joseph Smith i 1800-talets Nordamerika.
”Lyssna till Jesu Kristi röst, till er Herre, er Gud och er Återlösare, vars ord är levande och kraftfullt. För se, jag säger er att det inte har någon betydelse vad ni äter och dricker när ni tar del av sakramentet, om så är att ni gör det med blicken endast fäst på min ära och inför Fadern kommer ihåg min kropp som lades ner för er och mitt blod som utgöts till era synders förlåtelse” (Läran och förbunden 27:1–2).
Osyrat bröd och vin krävdes inte längre för sakramentet. Men man fortsatte använda en gemensam bägare. Justin Bray på kyrkans historiska avdelning konstaterade att det vanliga var att använda en enda mugg på den tiden: ”Förutom i religiösa sammanhang var det vanligt att man delade mugg i 1800-talets Amerika. Dricksfontäner i offentliga skolor, parker och järnvägsvagnar hade ofta en fastkedjad mugg eller skopa som alla drack ur.5
Slutligen inspirerade Herren sina profeter och apostlar att upphöra med att använda en gemensam mugg för sakramentet år 1912.6 Även om det fanns en vacker symbolik för enighet och solidaritet i att dricka ur samma mugg, där alla delade sakramentet tillsammans oavsett sina olikheter, hade kulturen förändrats. Herren talade återigen till sitt folk ”i deras svaghet … för att de skulle kunna förstå.”7
Frälsarens och hans efterföljares roller
Icke desto mindre varnar Herren män och kvinnor för att de inte har rätten att ändra tillvägagångssätt eller ordalydelser i vårt ingående av heliga förbund som han har uppenbarat.8
Endast Jesus Kristus har rätt att göra ändringar i de förrättningar och tillvägagångssätt genom vilka vi tar emot hans förbund baserat på hans folks tid, plats och omständigheter. Vi har bara rätt att acceptera dessa förbund, inte att ändra dem eller förrättningarna. Till följd av detta accepterade Herrens folk hans rätt att upphöra med omskärelse och alla djuroffer.9 De accepterade att han ändrade sabbatsdagen från lördag till söndag som ett tecken på det kristna förbundet. På samma sätt har vi möjlighet att följa honom oavsett hur han genom sina profeter uppenbarar att hans verk ska utföras i dag.
Uppenbarelse till levande profeter, även i tempeltjänsten
Vi har bevittnat hur Herren har inspirerat sin nutida profet, president Russell M. Nelson, att uppenbara hans undervisning, hans förbund och förrättningar på vårt ”språk” enligt vår ”kunskap”, bland annat vad gäller vittnen vid dop10 eller åldern för ordination till aronska prästadömet.11 Det gäller särskilt tempeltjänst.
Inspirerade anpassningar gjorda av första presidentskapet de senaste åren – enligt våra omständigheter, vår plats och tid – har uppenbarats ”för att förbättra medlemmarnas upplevelse i templet och hjälpa alla som kommer dit att känna större närhet till Gud i dessa heliga utrymmen”12.
I det att vi ödmjukt har tagit emot den unika välsignelsen av himmelsk inspiration och uppenbarelse genom en nutida profet, må vi med ny uppskattning minnas den nionde trosartikeln som lyder: ”Vi tror allt vad Gud har uppenbarat och allt vad han nu uppenbarar, och vi tror att han ännu kommer att uppenbara många stora och viktiga ting angående sitt rike” (betoning tillagd).