”Det vackra med att åldras”, Liahona, sep. 2022.
Trofast åldrande
Det vackra med att åldras
Jag vill hellre ha ett ansikte som visar rynkor efter skratt och tårar.
Jag minns att jag som barn såg på mormors skrynkliga kinder. Rynkor veckade hennes ögonvrår och tunna rynkor prydde hennes överläpp. Jag frågade henne hur jag kunde undvika att få rynkor.
”Le inte”, sa hon. ”Och gråt inte.”
Jag följde hennes råd – i en dag. Sedan gav jag upp. Hur kan man leva utan att le eller gråta? Jag bestämde att jag hellre ville ha ett ansikte som visade rynkor efter skratt och tårar.
I Mormons bok lärde Lehi sin son Jakob att vi är här i jordelivet för att ha glädje (se 2 Nephi 2:25). Men han lärde också att vi måste uppleva sorg för att kunna känna glädje (se 2 Nephi 2:22–23). Jag har börjat se bevisen på både glädje och sorg, såsom de är inetsade i ansiktena på dem som har levt livet. Deras ansikten bär deras livsberättelser.
Jag håller med personen som sa: ”Vackra gamla människor är konstverk.”1 Vissa utvecklar med åldern en karaktär som gör dem enastående. Jag har till exempel blickat in i ögonen på vithåriga, vitklädda tempelvärdinnor och slagits av vilket otroligt ljus som lyser i deras ögon och skiner i deras leende ansikten.
Nu när jag själv håller på att bli en äldre kvinna lär jag mig att det finns vissa glädjeämnen som kommer med att åldras. Jag har till exempel blivit mer bekväm i min egen kropp. Jag är bara tacksam att den fortfarande fungerar! Jag kanske går långsammare och pratar långsammare än vad jag en gång gjorde. Mitt knä har kanske fått lite mer stoppning och mina armar har blivit mjukare. Men jag vill gärna tro att min beröring också blivit varsammare.
Jag vet att jag fortfarande kan fortsätta utvecklas och lära mig, att ”oavsett vilken grad av intelligens vi uppnår i detta liv, kommer den att följa med oss i uppståndelsen” (Läran och förbunden 130:18). Så jag ser fram emot det jag fortfarande kan lära mig. Dessutom kan jag hjälpa andra – som mina barnbarn – att lära sig av berättelser om mitt liv som jag kan återge för dem.
Bilden är arrangerad
Min make och jag har ännu större förmåga att acceptera varandra och att veta att vi också fortfarande kan lära oss och växa tillsammans. Vårt äktenskap har blivit rikare på grund av de stormar vi har ridit ut tillsammans. Våra barn har vuxit upp och gör oss ömsom stolta, ömsom oroliga, beroende på dag. Barnbarnen ger bokstavligen fröjd och glädje.
Och med åldern kommer medvetenheten om att jordelivet inte varar för evigt. Nu är det dags att göra det som jag hade tänkt göra. Om inte nu, när annars? ”För se, detta liv är tiden för människorna att bereda sig att möta Gud, ja se, detta livets dag är dagen för människorna att utföra sina verk” (Alma 34:32). Förhoppningsvis inser vi med åldern att det är dags att säga de outtalade orden, läka relationerna och uppnå de återstående målen.
Allteftersom jag blir äldre tänker jag på det arv som jag ska lämna efter mig till mina efterkommande. Jag hoppas att en del av det arvet är att jag, när jag upplevde glädje och sorg, fann visdom. Och tack vare det fann jag något vackert i att åldras.
Författaren bor i Kalifornien i USA.