Endast digitalt
Hur skulle jag kunna hålla tal på ett språk jag fortfarande höll på att lära mig?
Som missionsledare lärde jag mig att lita på Herren även när jag kände mig otillräcklig.
Foto: Karel Denisse Calva Sanchez
När jag verkade i Santiago i Chile som missionsledare tillsammans med min man, som var missionspresident från 2012 till 2015, fick jag några livsförändrande lärdomar om att underverk verkligen sker och hur de sker. Genom att tacka ja till den här kallelsen hamnade jag långt utanför min bekvämlighetszon på grund av min oförmåga att tala språket i vår mission. Först kände jag överväldigande otillräcklighet.
Tidigt under missionen fick jag genom ett telefonsamtal från en familjemedlem hjälp med att inse att jag fokuserade alldeles för mycket på mig själv och mina svårigheter. Med tanke på det råd som president Gordon B. Hinckley (1910–2008) fick av sin far, ”glöm bort dig själv och sätt igång att arbeta”1, bestämde jag mig för att skifta fokus. När jag kände mig missmodig frågade jag mig själv: ”Vem tänker du på?” Svaret var alltid mig själv. Då omvände jag mig och riktade mina tankar utåt i stället. Jag valde att fokusera på missionärerna, dem de undervisade eller på min familj.
Jag försökte också komma ihåg vad jag kunde göra, inte fokusera på vad jag inte kunde göra. Jag kunde le, ge kramar och börja lära mig spanska, även om det innebar att jag ofta misslyckades. Jag gick ofta ut med systermissionärerna (i stället för att gömma mig i missionshemmet där det var tryggt), även när det kändes som om det inte fanns mycket jag kunde tillföra.
Så länge jag var villig att fortsätta ta små steg i tro kände jag hur Kristi stärkande kraft genom hans försoningsoffer hjälpte mig att övervinna mina svagheter (se Jakob 4:7). När jag begrundade upplevelserna jag fick kände jag igen ett liknande mönster i mina favoritpersoners liv i skrifterna. Här är min dagboksanteckning från oktober 2014:
”Exemplen från skrifterna på människor som valde att gå utanför sin bekvämlighetszon är många – såsom Maria, Jesu mor, Rut, Ester, Paulus, Enok, Lehi och Nephi, Alma, Ammon och hans bröder, Samuel, Abinadi, de 2 000 unga lamaniterna, Joseph Smith och många andra. Alla bejakade de möjligheter som gjorde dem sårbara. De kunde inte förutsäga eller kontrollera resultatet av sina omständigheter. De placerades i situationer långt bortom sina välbekanta bekvämlighetszoner, och risken för fara, smärta, lidande, avvisanden och misslyckanden var alla möjliga, vilket skapade ett behov av att bli räddad av Guds ande och gåvor.
”Den naturliga människan” [Mosiah 3:19] vill ha visshet, trygghet och kontroll, men jag har lärt mig att Gud i allmänhet inte utför sina underverk på den nivån. Min upplevelse här har lärt mig att när människor väljer att begränsa vad de kan och kommer att göra, utifrån vad de känner sig bekväma med, eller för att undvika misslyckanden, begränsar de vad Gud kan göra med dem. Han verkar oftare utföra sina underverk med oss när vi har gjort oss sårbara [inför hans vilja], när vi är villiga att ta steg ut i det okända … och förlita oss mera fullständigt på vår tro på honom och inte på våra egna förmågor. Jag har lärt mig att om jag bryr mig mer om processen att lära, växa och bli än om att riskera att misslyckas, öppnar jag mig för den stärkande kraft som Jesu Kristi försoning erbjuder mig.
En upplevelse som hjälpte mig att lära mig det här fick jag när äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum besökte vår mission tillsammans med de tre andra missionerna i Santiago. Över 1 000 missionärer hade samlats i vårt möteshus där min man hade ombetts att leda mötet. Äldste Holland kom in i kapellet, satte sig bredvid min man, lutade sig mot oss och sa: ”Okej, det här är vad vi ska göra. Syster Wright, du ska tala först och representera alla missionspresidenternas hustrur här. Sedan talar president Wright.”
Jag hörde ärligt talat inte resten av mötesordningen. Det hade aldrig slagit mig att äldste Holland kanske skulle be mig tala, så jag hade inte gjort några förberedelser. Jag föredrar att få tid till att förbereda tal, tid att samla tankarna lite åtminstone, men jag skulle tala direkt efter inledningspsalmen och bönen.
När mina tankar började snurra kände jag en plötslig önskan att dela med mig av mitt budskap på spanska. Men fastän vi var ett år in i missionen och jag hade arbetat mycket hårt på att lära mig spanska, kämpade jag fortfarande med språket och kunde definitivt inte tala det flytande. Översättaren var tillgänglig för mig om jag pratade engelska, men det här var en spansktalande mission och jag ville verkligen tala på spanska. Att tala skulle vara svårt nog för mig på engelska. Att tala på spanska kändes som ett jättestort steg. Så till ljudet av 1 000 missionärer som sjöng ”Vi har valt att tjäna” (Psalmer, nr 172) tog jag ett djupt andetag, bekände min otillräcklighet för min Fader i himlen och vädjade om hjälp att bli räddad av Anden.
Jag sa till min himmelske Fader att jag inte hade en aning om vad jag skulle säga eller hur jag skulle säga det på spanska, men jag lovade honom att jag skulle öppna min mun och göra mitt bästa, med tro på att han skulle fylla den (se Mose 6:32). I det ögonblicket kände jag en fridfull förvissning komma över mig. Efter bönen gick jag fram till talarstolen och började tala. Ord som jag hade begrundat tidigare kom tillbaka i den stunden, även på det främmande språk som jag hade svårt att kommunicera på. Jag satte mig ner efter mitt korta tal på tre minuter och kände mig fortfarande lugn men osäker på hur effektivt jag hade kommunicerat.
Efter mötet kom brodern som hade översatt åt äldste Holland fram till mig och sa: ”Syster Wright, jag hade ingen aning om att du pratade spanska så bra!” Jag svarade: ”Det gör jag inte.” Han försäkrade mig om att jag inte hade gjort några misstag.
Jag är säker på att ingen av dessa missionärer kommer ihåg något av mitt korta budskap den dagen. Men för mig var det en livsförändrande upplevelse. Jag lärde mig att lita på min himmelske Fader och Frälsaren, att de kunde och skulle stärka mig trots mina svagheter när jag var villig att ta ett steg i tro. Om jag hade valt den säkra vägen och använt översättaren hade jag kanske aldrig lärt mig hur de kommer till undsättning när vi öppnar oss för att låta Gud råda.2
Jag har alltid tyckt om den här delen av definitionen av nåd i Bible Dictionary: ”Det är … genom Herrens nåd som personer, genom tro på Jesu Kristi försoning och omvändelse från sina synder, får kraft och hjälp att utföra goda gärningar som de inte skulle kunna utföra av enbart egen förmåga.”
Jag upplevde hans nåd den dagen. När jag tog detta steg i tro fick jag modet att kliva ur min bekvämlighetszon om och om igen i framtiden. Misslyckanden kommer alltid att vara en del av lärandeprocessen, och jag upplevde många sådana med språket under resten av min mission. Men när det var som viktigast kände jag hur stöd och styrka från Jesus Kristus höjde mig över mina naturliga förmågor så att jag kunde vara det redskap i hans händer som han behövde för att välsigna andra. Min tro och tillit till honom har vuxit exponentiellt, vilket är den största gåvan som jag tog med mig hem från vår mission. Innan vi kom hem kunde jag tala flytande spanska och jag kan nu använda spanskan för att tjäna andra som volontär i samhället och i den spanska gren där vi för närvarande går i kyrkan.
Jag har ett vittnesbörd om att ”om människorna kommer till mig ska jag visa dem deras svaghet. Jag ger människorna svaghet för att de ska kunna bli ödmjuka, och min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. För om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då ska jag göra så att det svaga blir starkt för dem” (Ether 12:27).
Slutnoter