Du har alltid vetat

José G. Franco, Utah, USA

Jag hade fått ett vittnesbörd om det återställda evangeliet, men jag hade fortfarande tio månader kvar av mitt kontrakt som pastor för en annan kyrka.

När jag var omkring nio år gammal fick jag en rejäl tandvärk. Smärtan blev outhärdlig, men vi hade inga pengar till tandläkarbesök. På den tiden bodde jag hos min änglalika mormor i Mexiko.

Med tårar i ögonen frågade hon mig: ”Tror du på Jesus och att han kan hjälpa dig?”

Jag sa att jag gjorde det. Hon bad mig gå till nästa rum, gå ner på knä och be om ett underverk. Jag utgöt mitt hjärta i bön, men inget hände. I min frustration bet jag ihop allt jag kunde och uppsände en bön till. Snart var smärtan borta! När jag sprang för att berätta det för mormor, fann jag henne på knä i en vädjande bön till Gud om att hjälpa hennes lilla barnbarn. Jag har aldrig glömt den synen, och jag är tacksam mot mormor.

Andra andliga upplevelser följde.

När jag fyllde 14 flyttade jag till mina föräldrar och syskon i Texas i USA. Jag hittade en lokal kyrka och började gå dit regelbundet. På grund av mina upplevelser med Gud ville jag berätta om hans namn och evangelium för alla som ville höra mig. När jag var 15 år började jag läsa till pastor på en skola. I två år gick jag på bibellektioner före skolan, efter skolan och på helgerna.

En morgon på high school hörde jag oväsen i pojkarnas omklädningsrum. ”Din mormon!” skrek någon. Jag hade aldrig hört det ordet förut, men det lät som en förolämpning.

Senare fick jag veta att personen som blev utskälld var min gode vän Derek.

”Jag är ledsen att du blev kallad mormon”, sa jag.

Derek log och frågade: ”Du vet inte vad en mormon är, eller hur?”

Han berättade att det var ett öknamn på medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

”Så, är du kristen?” frågade jag.

När han svarade ja blev jag glad över att få veta att vi hade samma tro på Jesus Kristus.

”Har du frågat Gud?”

Vilka är de där mormonerna, undrade jag, och vad tror de på?

Jag gick ut på internet för att ta reda på det. Efter några minuter drog jag slutsatsen att min vän trots allt inte var kristen, och att han var på väg till helvetet. Så jag tog på mig uppdraget att rädda honom.

Under de följande två åren läste jag alla böcker jag kunde hitta om kyrkan, inklusive hela Mormons bok – två gånger. Jag träffade också Derek och heltidsmissionärerna för att försöka hjälpa dem.

När jag fyllde 17 tog jag examen från en pastorsutbildning, ordinerades och blev pastor i en liten församling i Texas. Två månader efter min ordination hade jag ännu ett samtal med missionärerna.

En av dem frågade: ”Du har läst Mormons bok och du har tagit del av alla lektioner vi kan ge, men har du frågat Gud om vårt budskap är sant? Du skulle känna igen ett svar från honom, eller hur?”

”Självklart”, svarade jag stolt.

”Som jag ser det är det en win-win-situation för dig”, svarade missionären. ”Om du frågar Gud om det din vän tror på är sant och Gud säger nej, då är du färdig med det uppdrag som du påbörjade i och med den här resan. Men om han säger att vårt budskap är sant, tänk då på hur mycket du har att vinna.”

Så hade jag aldrig tänkt på det. Den kvällen knäböjde jag i mitt rum efter att ha läst Moroni 10:3–5. Mitt svar från Gud var enkelt men kraftfullt. Med en mild och stilla röst svarade han mig: ”Du har alltid vetat.”

Ett nytt kapitel i mitt lärjungeskap

Nu när jag hade ett vittnesbörd om det återställda evangeliet, hur skulle det då bli med mitt pastorskap? Jag hade fortfarande tio månader kvar av mitt kontrakt som pastor. Efter att ha bett mycket och rådgjort med Gud bestämde jag mig för att slutföra min tjänst. Under de kommande tio månaderna fortsatte jag att predika traditionella bibelsanningar, men när så var möjligt lade jag till det återställda evangeliets perspektiv. Människor tog till sig dessa sanningar och min lilla skara växte från 20 till nästan 150.

När jag hade slutfört mitt kontrakt erbjöds jag en fast anställning, men jag visste att det var dags att döpas in i kyrkan. Det var dags att inleda ett nytt kapitel i mitt lärjungeskaps resa.

När jag berättade det för mina familjemedlemmar blev de inte glada – inte först. Men tre månader efter att jag blivit medlem i kyrkan döpte jag min mamma och två av mina syskon. Efter att ha verkat som heltidsmissionär i Oklahomamissionen Oklahoma City döpte jag min lillasyster.

När någon frågar varför jag bytte religion svarar jag alltid: ”Jag bytte inte religion – jag är fortfarande hängivet kristen. Snarare stärkte jag helt enkelt min relation med Frälsaren genom att bli en döpt medlem i hans kyrka – Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag känner honom mer personligen och innerligt nu än tidigare tack vare evangeliets återställelse, Mormons bok, nutida profeter och frälsningens och upphöjelsens heliga förrättningar som är tillgängliga i templet.”

I dag har jag förmånen att arbeta som seminarielärare på heltid. Jag ägnar fortfarande mitt liv åt Jesus Kristus och hans evangelium. Och jag talar fortfarande med alla som vill lyssna om ”en stor glädje” (Lukas 2:10).