Kärleken upphör aldrig, inte ens när man blir äldre

Richard M. Romney

Kyrkans tidskrifter

De här kvinnorna, som kallats att verka i Hjälpföreningens presidentskap på äldre dagar, bidrar med erfarenhet och förståelse i sitt tjänande.

”Vi är kanske kyrkans äldsta hjälpföreningspresidentskap”, säger Sharon Alexander. Hon har just fyllt 89 år. Och hennes rådgivare Marlene Peterson och Dorothy Arnold är 90 respektive 91 år gamla.

”Så medelåldern är 90 år”, säger Dorothy och skrattar.

Detta hjälpföreningspresidentskap verkar i en gren på ett seniorboende i Ogden i Utah. Boendet är hem åt många äldre medlemmar i kyrkan, och presidentskapet ses ofta luta sig mot sina rullatorer när de går från dörr till dörr, hälsar på dem som bor där och ser till att alla har det bra.

Förr var det medlemmar från lokala församlingar som kom på sådana ledarbesök. Sedan kände stavspresidenten sig manad att uppmuntra grenspresidentskapet att fråga Herren vilka boende som kunde tjäna och i vilka ämbeten.

Alltför välsignad för att säga nej

”När grenspresidenten kallade mig till att vara Hjälpföreningens president”, säger Sharon, ”tänkte jag att jag har fått för många välsignelser för att säga nej.” Hon fick i sin tur inspiration om vilka hennes rådgivare borde vara. ”Marlene var den första jag tänkte på”, säger hon. ”Vi hade arbetat tillsammans på stavsnivå med att förbereda namn för tempeltjänst. Jag visste att hennes man hade gått bort för inte så länge sedan, och trots att det var svårt för henne visste jag att hon var trofast.”

Sedan, efter ett sakramentsmöte, såg Sharon sig omkring i rummet och sökte inspiration. ”Jag såg Dorothy. Hon log mot mig och jag visste att hon var den andra rådgivaren. Herren vägledde mig till dem båda, och han tog inte miste på någon av dem.”

Som en stor familj

Sharon säger också att hon kan se fördelen med att personer på boendet tjänar andra där. ”Vi befinner oss i en liknande situation”, säger hon. ”Vi förstår att vi ibland inte är kapabla, ibland glömmer vi så mycket och ibland mår vi helt enkelt inte bra. Och vi vet hur man skrattar åt de problem vi tillsammans ställs inför.”

”De som bor här är redan som en stor familj”, säger Marlene. ”Vi äter våra måltider tillsammans, så vi träffas tre gånger om dagen. Ibland är vi också tillsammans på aktiviteter. Så jag tror att stavspresidenten var inspirerad när han kände att det fanns människor här som kunde tjäna varandra.”

”Vi vet vad som händer från dag till dag. Vi vet om någon behöver hjälp eller om någon blir sjuk”, säger Dorothy.

Förutom att stödja och hjälpa andra att tjäna, organiserar medlemmarna i presidentskapet undervisningen i Hjälpföreningen. De föreslår boende som kan kallas att undervisa, och de anpassar uppgifter och scheman efter lärarnas individuella behov.

Kom ihåg att Herren älskar dig

”Men vår främsta uppgift är att påminna andra boende om att Herren älskar dem”, säger Marlene. ”Och när vi gör det känner vi också hans kärlek.”

”Alla har vi svårigheter”, säger Sharon. ”Jag har problem nu som jag inte hade för fem månader sedan. Men när jag tycker synd om mig själv tänker jag: Du, det här är inget jämfört med vad Frälsaren gick igenom. Vi är här för att utvecklas och växa. Och även på ålderdomen kan du, om du låter dina upplevelser undervisa dig, fortsätta lära för evigt.”

Eftersom de alla har förlorat nära och kära har medlemmarna i presidentskapet också lärt sig mycket om medkänsla. De vet hur de ska bistå dem som står i behov av tröst. Under ett år förlorade Marlene till exempel fyra familjemedlemmar och en bästa vän.

”Eftersom vi har gått igenom svåra saker”, säger hon, ”kan vi hjälpa andra att ta sig igenom svåra saker också. Om du har problem med något, glöm då dig själv och tjäna andra. Det är det ämbetet har hjälpt mig att göra.”

Medlemmarna i presidentskapet tillför sina ämbeten en mängd erfarenhet och förståelse. De har bott och arbetat på många platser – Kalifornien, Ohio, Wyoming och Utah. De har tjänat i templet, i församlings- och stavsämbeten, i Primär och Unga kvinnor, och de har gett humanitär hjälp. Men Dorothy hade aldrig haft ett ämbete i Hjälpföreningen förrän nu.

”Vad är Hjälpföreningens motto?” säger hon. ”’Kärleken upphör aldrig.’ Det är sant när man är ung, men det är lika sant när man är äldre. Som presidentskap inser vi det varje dag.”

”Jag tycker att vi arbetar riktigt bra tillsammans”, säger Sharon med en blinkning, ”för att vara ett presidentskap med en snittålder på 90 år.”