Bli som Gud

En av de vanligaste föreställningarna i både västerländska och österländska religioner är att Gud är förälder och att människor är Guds barn. Miljarder människor ber till Gud som sin förälder, åberopar alla människors känsla för broder- och systerskap för att främja fred, och hjälper trötta och bedrövade, allt utifrån en djup övertygelse om att alla Guds barn är värdefulla.

Men personer med olika tro ser på föräldra-barnrelationen mellan Gud och människa på mycket olika sätt. Vissa ser benämningen ”Guds barn” som en hederstitel, reserverad för dem som tror på Gud och tar emot hans vägledning som de skulle ta emot en fars ledning. Många ser jämförelsen mellan Guds relation till människan och föräldrar till barn som metaforer som uttrycker hans kärlek till sina skapelser och deras beroende av hans stöd och beskydd.

Sista dagars heliga ser alla människor som Guds barn i alla bemärkelser. De anser att var och en är gudomlig till ursprung, natur och potential. Var och en har en evig själ och är ”ett andebarn, en älskad son eller dotter till himmelska föräldrar”¹. Var och en har gudomlighetens frön inom sig och måste välja att leva i harmoni med eller motsats till den gudomligheten. Genom Jesu Kristi försoning kan alla människor ”utvecklas mot fullkomlighet och slutligen nå sin gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv”². Liksom ett barn kan utveckla sina föräldrars egenskaper med tiden, kan den gudomliga natur som människor ärver utvecklas till likhet med deras himmelske Faders.

Önskan att vårda gudomligheten hos sina barn är den av Guds egenskaper som inspirerar, motiverar och ödmjukar kyrkans medlemmar mest. Guds kärleksfulla föräldraskap och vägledning kan hjälpa varje villigt, lydigt Guds barn att ta emot hans fullhet och härlighet. Den kunskapen förändrar sista dagars heligas sätt att se sina medmänniskor. Läran att män och kvinnor har förmågan att upphöjas till ett gudomligt tillstånd går uppenbarligen långt utöver de flesta av dagens kristna kyrkors uppfattning och ger för sista dagars heliga uttryck för en längtan rotad i Bibeln att leva som Gud lever, att älska som han älskar och bereda allt som vår kärleksfulle Fader i himlen önskar för sina barn.

Vad säger Bibeln om människans gudomliga potential?

Flera skriftställen i Bibeln antyder att människan kan bli som Gud. Människans och Guds likhet nämns i första kapitlet i 1 Moseboken: ”Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. … Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”³ När Adam och Eva hade ätit av frukten från ”trädet med kunskap om gott och ont” sa Gud att de hade ”blivit som en av oss”⁴, vilket antyder att utvecklingen mot gudaskap redan hade börjat. Senare i Gamla testamentet står det i Psaltaren: ”Jag har sagt att ni är Gudar, ni är den Högstes [barn].”⁵

Skriftställen i Nya testamentet pekar också mot den här läran. När Jesus anklagades för hädelse ”därför att du … gör dig själv till Gud”, upprepade han det som står i Psaltaren: ”Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?”⁶ I bergspredikan uppmanade Jesus sina lärjungar att bli ”fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig”⁷. Aposteln Petrus i sin tur nämnde Frälsarens ”dyrbara och mycket stora löften” om att vi kan ”få del av gudomlig natur”.⁸ Aposteln Paulus lärde att vi är ”av Guds släkt” och betonade att vi som sådana är ”Guds barn. Men är vi barn, är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar.”⁹ Uppenbarelseboken innehåller ett löfte från Jesus Kristus att ”den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron”.¹⁰

De här orden kan tolkas på olika sätt. Men i ljuset av de klargörande uppenbarelser som Joseph Smith tog emot, ser sista dagars heliga de här skriftställena som tydliga uttryck för människans gudomliga natur och potential. Många andra kristna ser samma skriftställen som mycket mer metaforiska eftersom de upplever Bibeln genom doktrinära tolkningar som har utvecklats med tiden, efter den period som beskrivs i Nya testamentet.

Hur har tankarna om gudomlighet ändrats under kristendomens historia?

Sista dagars heligas trosuppfattningar skulle ha varit mer bekanta för de första generationerna kristna än för många av dagens kristna. Många kyrkofäder (inflytelserika teologer och lärare under kristendomens första tid) talade i positiva ordalag om tanken att människor kan bli gudomliga. En nutida lärd man talar om ”den allmänt förekommande läran om förgudning” – läran att människan kan bli en gud – under de första århundradena efter Kristi död.¹¹ Kyrkofadern Irenaeus, som dog omkring 202 e.Kr., framhöll att Jesus Kristus ”genom sin nåderika kärlek blev vad vi är, för att han skulle kunna hjälpa oss att bli vad han själv är”.¹² Klemens av Alexandria (ca 150–215 e.Kr.) skrev att ”Guds ord blev människa, på det att du må lära av människan hur människan kan bli Gud”.¹³ Basileios den store (330–379 e.Kr.) förespråkade också den här möjligheten – inte bara ”att bli som Gud” utan ”det högsta av allt, att bli gud”.¹⁴

Exakt vad de första kyrkofäderna menade när de talade om möjligheten att bli gud är öppet för tolkning¹⁵, men det är tydligt att man hade börjat tvista mer om förgudning under senare hälften av romartiden, och på medeltiden talade man sällan om det. Den första kända invändningen från en kyrkofader mot läran om förgudning kom under 400-talet.¹⁶ Under 500-talet blev läran om ”att bli gud” mer begränsad i sin omfattning, som den definition som gavs av Pseudo-Dionysios Areopagita (ca 500 e.Kr.): ”Förgudning … är att bli som Gud och att bli ett med honom så långt det är möjligt.”¹⁷

Varför hamnade den här trosuppfattningen alltmer i bakgrunden? En förändrad syn på världens skapelse kan ha bidragit till den gradvisa förskjutningen mot en mer begränsad syn på människans potential. I de första judiska och kristna redogörelserna för skapelsen antog man att Gud hade format världen av materia som redan fanns, och man betonade Guds godhet i det att han skapade en sådan livsuppehållande ordning.¹⁸ Men uppkomsten av nya filosofiska tankar under andra århundradet ledde till läran att Gud skapade universum ex nihilo – ”från ingenting”. Det här blev så småningom den mest framträdande läran om skapelsen i den kristna världen.¹⁹ För att betona Guds makt drog många teologer slutsatsen att inget kunde ha existerat lika länge som han. Det blev viktigt i kristna kretsar att framhålla att Gud ursprungligen hade varit helt ensam.

Skapelsen ex nihilo vidgade den tänkta klyftan mellan Gud och människan. Det blev mindre vanligt att lära ut att människans själ existerade innan världen fanns eller att hon kunde ärva och helt utveckla Guds egenskaper i framtiden.²⁰ Allteftersom människans demoralisering och det enorma avståndet mellan Skaparen och människan betonades alltmer, försvann gradvis idén om förgudning från västerländsk kristendom²¹, men det är fortfarande en grundläggande lära inom österländsk ortodoxi, en av kristendomens tre stora förgreningar.²²

Hur introducerades tanken om förgudning för sista dagars heliga?

De första sista dagars heliga kom från ett samhälle dominerat av engelsktalande protestanter, varav de flesta hade antagit både ex nihilo-skapelsen och Westminsterbekännelsens definition av Gud som en varelse ”utan, kropp, delar eller lidelser”²³. De visste troligen mycket lite eller inget om mångfalden av kristna trosuppfattningar under de första århundradena efter Kristi verksamhet eller om det som de första kristna hade skrivit om förgudning. Men uppenbarelserna som Joseph Smith fick avvek från dåtidens rådande tankar och framhöll en lära som för vissa på nytt öppnade debatten om Guds natur, skapelsen och människan.

De första uppenbarelserna som gavs till Joseph Smith lärde att människan är skapad i Guds avbild och att Gud bryr sig mycket om sina barn. Mormons bok berättar om en profet som ”såg Herrens finger” och förbluffades över att få veta att människans fysiska form verkligen var skapad i Guds avbild.²⁴ I en annan uppenbarelse såg Enok (som ”vandrade med Gud” i Bibeln²⁵) Gud gråta över sina skapelser. När Enok frågade ”Hur kommer det sig … att du kan gråta?” fick han veta att Guds medlidande med mänskligt lidande är en väsentlig del av hans kärlek.²⁶ Joseph Smith fick också veta att Gud vill att hans barn ska nå samma upphöjda tillvaro som han själv innehar. Som Gud förkunnade: ”Detta är mitt verk och min härlighet – att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.”²⁷

1832 fick Joseph Smith och Sidney Rigdon en syn om livet efter detta. Genom synen fick de veta att både rättfärdiga och orättfärdiga skulle bli odödliga genom en universell uppståndelse, men att endast de ”som genom tro övervinner och beseglas genom löftets Helige Ande” skulle uppnå fullheten av Guds härlighet och bli ”gudar, ja, Guds söner”.²⁸ En annan uppenbarelse bekräftade snart att ”de heliga skall fyllas med hans härlighet och ta emot sin arvedel och göras honom jämlika”.²⁹ Sista dagars heliga använder ordet upphöjelse för att beskriva den härliga belöningen att få ta emot fullheten av arvet som ett barn till vår himmelske Fader, vilket kan uppnås tack vare Kristi försoning, genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar.³⁰

Den här slående uppfattningen av människans möjliga framtid åtföljdes av uppenbarade lärdomar om människans förflutna. Allteftersom Joseph Smith fortsatte att få uppenbarelser lärde han sig att ljuset eller intelligensen i varje människas själ inte var ”skapad eller formad och kan inte heller bli det”. Gud är Fader till varje människas själ, och eftersom endast ”ande och element, oskiljaktigt förenade, mottar glädjens fullhet”, presenterade han en plan där människorna får fysiska kroppar och utvecklas under jordelivet mot glädjens fullhet. Födelsen till jorden är alltså inte början av en människas liv: ”Även människan var i begynnelsen hos Gud.”³¹ Joseph Smith lärde också att den materiella världen har eviga rötter, och motsäger därmed begreppet om ex nihilo-skapelsen. ”Jord, vatten, m.m. – allt existerade i sitt grundtillstånd sedan en evighet”, sa han i en predikan 1839.³² Gud organiserade universum av existerande materia.

Joseph Smith fortsatte ta emot uppenbarelser om den gudomliga naturen och upphöjelse under de två sista åren av sitt liv. I en uppenbarelse nedtecknad i juli 1843 som länkade samman upphöjelse med evigt äktenskap, förkunnade Herren att de som håller förbund, bland annat förbundet om evigt äktenskap, ärver ”alla höjder och djup”. ”Då”, står det i uppenbarelsen, ”skall de vara gudar, eftersom de är oändliga.” De får ”en fortsättning på avkomman i evigheters evighet”.³³

I april året därpå kände Joseph Smith att han ”aldrig hade stått närmare Gud än för närvarande”³⁴. Han talade om Guds natur och människans framtid till de heliga som hade samlats till en allmän kyrkokonferens. Han tog en del av tillfället i akt att reflektera över King Follets död, en medlem i kyrkan som hade dött oväntat en månad tidigare. När Joseph ställde sig upp för att tala blåste det, så han bad lyssnarna att ge honom deras ”odelade uppmärksamhet” och att ”be Herren stärka mina lungor” och hålla tillbaka vinden tills han hade framfört sitt budskap.³⁵

”Vilket slags varelse är Gud?” frågade han. Människor behöver veta det, framhöll han, för ”om människor inte förstår Guds natur, förstår de inte sig själva”.³⁶ I det uttalandet överbryggade profeten klyftan som århundraden av förvirring hade skapat mellan Gud och mänskligheten. Den mänskliga naturen är i grunden gudomlig. Gud var en gång som vi är” och ”alla andra som Gud någonsin har sänt till världen” var också ”mottagliga för utvidgning”. Joseph Smith predikade att långt innan världen formades var Gud ”mitt ibland” de här varelserna och ”insåg det lämpliga i att instifta lagar, då han var intelligentare, varigenom återstoden kunde ha tillfälle att gå framåt liksom han själv”³⁷ och ”bli upphöjda” tillsammans med honom.³⁸

Joseph sa till de heliga som hade samlats: ”Ni måste själva lära er hur ni skall bli gudar.”³⁹ För att kunna göra det behöver de heliga lära sig om gudaktighet, eller att bli mer som Gud. Processen skulle bli långvarig och kräva tålamod, tro, ständig omvändelse, lydnad mot evangeliets bud och tillit till Kristus. I likhet med att gå uppför en stege behövde människor lära sig ”evangeliets första principer” och fortsätta bortom gränserna för mänsklig kunskap tills de kunde ”lära sig evangeliets sista principer” när den tiden kom.⁴⁰ ”Allt kan inte förstås i denna världen”, sa Joseph.⁴¹ ”Det tar lång tid efter graven att förstå det hela.”⁴²

Det var sista gången profeten talade under en generalkonferens. Tre månader senare stormade en pöbelhop in i fängelset i Carthage och dödade honom och hans bror Hyrum.

Vad har lärts ut i kyrkan om gudomlig natur sedan Joseph Smith?

Sedan den predikan, som kallas King Follet-predikan, har läran att människan kan utvecklas mot upphöjelse och gudaskap undervisats i kyrkan. Lorenzo Snow, kyrkans femte president, myntade ett välkänt uttryck: ”Sådan människan nu är, har Gud en gång varit. Sådan Gud nu är, kan människan bli.”⁴³ Det är inte mycket som har uppenbarats om den första hälften av det här uttalandet, och därför har inte mycket lärts ut. När kyrkans president Gordon B. Hinckley blev tillfrågad om det här ämnet av en reporter 1997, sa han att ”det här rör sig om tämligen djup teologi som vi inte vet så mycket om”. När president Hinckley blev tillfrågad om människans gudomliga potential, svarade han: ”Ja, sådan som Gud är kan människan bli en gång. Vi tror på evig utveckling. Mycket starkt.”⁴⁴

Eliza R. Snow, kyrklig ledare och poet, gladde sig åt läran att vi, i fullständig och absolut bemärkelse, är Guds barn. ”Dig jag lärt att kalla Fader genom Anden från dig sänd, men förr’n kunskapsnyckeln skänktes, grunden härtill var ej känd.” Sista dagars heliga har också berörts av vetskapen om att deras gudomliga härkomst, förutom en himmelsk Fader, också inbegriper en himmelsk Moder. Eliza R. Snow uttryckte den sanningen med orden: ”Icke är det fäder endast uti himlen! Hör det svar som förnuft och sanning giva: ’Där du ock en Moder har.’”⁴⁵ Den kunskapen är en viktig del av sista dagars heligas trosuppfattningar. Som äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum skrev: ”Vår teologi börjar med himmelska föräldrar. Vårt högsta mål är att bli som dem.”⁴⁶

Människans gudomliga natur och möjlighet till upphöjelse har upprepade gånger lärts ut i generalkonferenstal, kyrkans tidningar och annat material från kyrkan. ”Gudomlig natur” är en av åtta grundvärderingar i Unga kvinnors program i kyrkan. Läran om människans gudomliga härkomst och potential är framträdande i ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”. Gudomlig natur och upphöjelse är viktiga och älskade läror i kyrkan.

Gör tron på upphöjelse att de sista dagars heliga blir polyteister?

För vissa åskådare kan läran att människan bör sträva efter gudaskap framkalla bilder av ett forntida pantheon med konkurrerande gudar. Sådana bilder stämmer inte med sista dagars heligas lära. Sista dagars heliga tror att Guds barn alltid kommer att tillbe honom. Vår utveckling ändrar aldrig hans identitet som vår Fader och vår Gud. Faktum är att vår upphöjda, eviga relation till honom blir en del av den ”glädjens fullhet” som han vill att vi ska uppleva.

Sista dagars heliga tror också starkt på gudomens grundläggande enighet. De tror att Gud Fadern, Jesus Kristus Sonen och den Helige Anden, fastän de är åtskilda varelser, ändå är ett i fråga om avsikt och lära.⁴⁷ Det är i ljuset av detta som sista dagars heliga ser Jesu bön för sina lärjungar genom tiderna: ”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara [ett] i oss.”⁴⁸

Om människor inte lever i harmoni med Guds godhet kan de inte växa i Guds härlighet. Joseph Smith lärde att ”himlens krafter inte kan kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer”. När människor överger Guds osjälviska avsikter och normer ”drar sig himlarna tillbaka [och] Herrens Ande sörjer”⁴⁹. Högmod är oförenligt med framgång. Oenighet är omöjligt mellan upphöjda varelser.

Hur föreställer sig sista dagars heliga upphöjelsen?

Eftersom människors uppfattning om verkligheten med nödvändighet är begränsad under jordelivet, har religioner kämpat med att förklara sin syn på evig härlighet. Som aposteln Paulus skrev: ”Ögat [har] inte … sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”⁵⁰ De här begränsningarna gör att bilder av frälsning lätt blir karikatyrartade när de presenteras i populärkulturen. Uttryck för frälsningens djupa frid och överväldigande glädje, till exempel, reproduceras ofta som välkända bilder av människor som, när de har dött, sitter på ett moln och spelar harpa. Sista dagars heligas lära om upphöjelsen reduceras ofta på liknande sätt i media till en karikatyr av människor som får sina egna planeter.

Ett moln och en harpa är knappast en tillfredsställande bild av evig glädje, även om de flesta kristna kan hålla med om att inspirerad musik kan vara en liten försmak av den eviga frälsningens glädje. På liknande sätt är det inte många sista dagars heliga som kan relatera till tanken att ha en egen planet, men de flesta kan hålla med om att vördnaden som skapelseprocessen inspirerar till anspelar på vår kreativa potential i evigheterna.

Sista dagars heliga har en tendens att föreställa sig upphöjelsen genom heliga upplevelser under jordelivet. De ser gudomliga frön i glädjen de känner när de föder och fostrar barn och i den enorma kärlek de känner till dem, i impulsen att nå ut till andra i medlidsamt tjänande, i stunderna när de överraskas av universums skönhet och ordning, i den betryggande känslan av att ingå och hålla förbund. När kyrkans medlemmar föreställer sig upphöjelse så handlar det inte så mycket om vad de ska få utan mer om relationerna de har nu och hur de relationerna kan renas och upphöjas. Som det står i skrifterna: ”Samma sällskaplighet som finns bland oss här kommer att finnas bland oss där, men den kommer att vara förenad med evig härlighet, vilken härlighet vi inte nu åtnjuter.”⁵¹

Hur viktig är läran om upphöjelse för sista dagars heligas trosuppfattningar överlag?

Tanken att människan har en gudomlig natur och framtid formar sättet sista dagars heliga ser på grundläggande lära. I synnerhet gör tron på en gudomlig natur att vi mer till fullo uppskattar Jesu Kristi försoning. Många kristna teologer har uttryckt storheten i Frälsarens försoning genom att betona människans lastbarhet, men för sista dagars heliga handlar storheten i Kristi försoning mer om den oerhörda mänskliga potential som den möjliggör. Kristi försoning erbjuder inte endast förlåtelse för synder och seger över döden utan den återlöser även ofullkomliga relationer, helar de andliga sår som hindrar tillväxt och stärker och gör det möjligt för enskilda att utveckla Kristi egenskaper.⁵² Sista dagars heliga tror att det endast är genom Jesu Kristi försoning som vi kan ha ett fast hopp om evig härlighet och att kraften i hans försoning endast är fullt tillgänglig genom tro på Jesus Kristus, omvändelse, dop, mottagande av den Helige Andens gåva och uthållighet till änden i att följa Kristi undervisning och föredöme.⁵³ Alltså beskrivs de som blir som Gud och inträder i en fullhet av hans härlighet som människor som har blivit ”fullkomliggjorda genom Jesus, det nya förbundets medlare, som åstadkom denna fullkomliga försoning genom att utgjuta sitt eget blod”.⁵⁴

Medvetenheten om människans gudomliga potential påverkar också sista dagars heligas uppfattning om sådana evangelieprinciper som vikten av gudomliga bud, templens roll och den personliga moraliska handlingsfrihetens helgd. Tron på att människorna faktiskt är Guds barn förändrar också sista dagars heligas beteende och inställning. Även i samhällen där tillfälliga sexuella förbindelser före äktenskapet är acceptabla, till exempel, behåller sista dagars heliga en djup vördnad för det sexuella umgängets skapande och sammanbindande krafter och förblir hängivna en högre norm i bruket av de här heliga krafterna. Undersökningar har visat att sista dagars heliga ger ytterst hög prioritet åt äktenskap och föräldraskap⁵⁵, delvis till följd av en stark tro på himmelska föräldrar och en beslutsamhet att sträva mot sådan gudomlighet.

Slutsats

Alla människor är barn till kärleksfulla himmelska föräldrar och har frö av gudomlighet inom sig. I sin oändliga kärlek uppmanar Gud sina barn att förfina sin eviga potential genom Guds nåd och Herren Jesu Kristi försoning.⁵⁶ Läran om människornas eviga potential att bli som sin himmelske Fader är grundläggande i Jesu Kristi evangelium och inspirerar till kärlek, hopp och tacksamhet hos trofasta sista dagars heliga.