Manifestet och slutet på månggiftet

Under stora delar av 1800-talet utövade ett större antal medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga månggifte – äktenskap mellan en man och flera än en kvinna. Början och slutet på denna sedvänja styrdes av uppenbarelse genom Guds profeter. Den ursprungliga befallningen att utöva månggifte kom genom Joseph Smith, kyrkans första profet och president. År 1890 utfärdade president Wilford Woodruff manifestet som ledde till att månggiftet i kyrkan upphörde.

Att upphöra med månggifte krävde mycket tro och ibland också komplicerade, smärtsamma – och mycket personliga – beslut, både för enskilda medlemmar och kyrkans ledare. Liksom början på månggiftet i kyrkan var avslutandet en process snarare än en enskild händelse. Uppenbarelse kom ”rad på rad, bud på bud”.¹

Lagar mot månggifte och civil olydnad

Under ett halvt århundrade med början på det tidiga 1840-talet såg kyrkans medlemmar månggiftet som ett Guds bud, en befallning som gjorde det möjligt att ”uppresa” en rättfärdig avkomma till Herren.² Även om alla kyrkans medlemmar inte förväntades ingå månggifte trodde de som gjorde det att de skulle bli välsignade för det. Mellan 1850-talet och 1880-talet levde många sista dagars heliga i polygama familjer i egenskap av män, hustrur eller barn.³

I många delar av världen var månggifte socialt acceptabelt och lagligt. Men i USA ansåg de flesta att det var orätt ur moralisk synpunkt. Det ledde till ansträngningar att via lagstiftning sätta punkt för månggiftet. Med början 1862 stiftade USA:s regering ett antal lagar som utformats för att tvinga sista dagars heliga att ge upp månggiftet.⁴

När kyrkans medlemmar ställdes inför detta vidhöll de att månggifte var en religiös princip som skyddades av USA:s grundlag. Kyrkan försvarade sig kraftfullt ända upp i USA:s högsta domstol. I fallet Reynolds mot USA (1879) fattade högsta domstolen ett beslut mot de sista dagars heliga: religiös tro skyddades av lagen, medan religiöst utövande inte skyddades. Enligt rättens åsikt var äktenskapet ett civilt kontrakt som reglerades av staten. Monogami var den enda form av äktenskap som staten sanktionerade. ”Polygami”, förklarade domstolen, ”har alltid setts som motbjudande bland Europas norra och västra nationer.”⁵

Sista dagars heliga ville uppriktigt vara lojala medborgare i USA, som de ansåg vara en nation som grundlagts av Gud. Men de accepterade också månggifte som en befallning från Gud och ansåg att domstolen orättmätigt tog ifrån dem deras rätt att följa Guds bud.

När kyrkans ledare konfronterades med dessa motsatta lojaliteter uppmuntrade de medlemmarna att lyda Gud snarare än människor. Många sista dagars heliga valde civil olydnad under 1880-talet genom att fortsätta leva i polygama äktenskap och genom att ingå nya polygama äktenskap.⁶ Den federala regeringen svarade genom att införa en allt skarpare lagstiftning.

Mellan 1850 och 1896 var Utah ett territorium som tillhörde USA:s regering, vilket innebar att federala ämbetsmän i Washington utövade stor kontroll över lokala angelägenheter. År 1882 antog kongressen Edmunds-lagen, som gjorde ”olaglig samlevnad” (som definierades som att en man levde tillsammans med fler än en hustru) straffbar med sex månaders fängelse och böter på 300 dollar som påföljd. År 1887 antog kongressen Edmunds-Tuckerlagen för att straffa själva kyrkan, inte bara medlemmarna. Lagen upplöste kyrkan som juridisk person och bestämde att all kyrklig egendom till ett värde överstigande 50 000 dollar skulle anses förverkad och tillfalla staten.

Det här motståndet från staten stärkte de heligas beslutsamhet att stå emot det de ansåg vara orättmätig lagstiftning. Polygama män gick under jorden, ibland i flera år i taget, och flyttade från hus till hus samt bodde hos vänner och släktingar. Andra antog täcknamn och flyttade till avlägsna platser i södra Utah, Arizona, Kanada och Mexiko.⁷ Många undgick att bli ställda inför rätta. Många andra erkände sig skyldiga och betalade böter eller satt i fängelse när de blivit anhållna.

Den här kampanjen mot månggifte skapade stor oro i mormonsamhällena. När männen försvann fick hustrurna och barnen sköta gårdar och affärsverksamheter, vilket orsakade att inkomsterna rasade och ekonomisk recession följde. Kampanjen satte också press på familjerna. Nya polygama hustrur måste leva isär från sina män, och deras konfidentiella äktenskap var okända för alla utom några få. Gravida kvinnor gick ofta under jorden, ibland på avlägsna platser, hellre än att riskera att kallas att vittna i domstol mot sina män. Barn levde i fruktan för att deras familjer skulle splittras eller att de skulle tvingas vittna mot sina föräldrar. En del barn gick under jorden och levde under antaget namn.⁸

Trots oräkneliga svårigheter var många sista dagars heliga övertygade om att kampanjen mot månggifte bidrog till att åstadkomma Guds avsikter. De vittnade om att Gud ödmjukade och renade sitt förbundsfolk, precis som han hade gjort i forna tider. Myron Tanner, som var biskop i Provo, Utah, kände att ”förtryckarens hand som lades på föräldrarna gjorde mer för att övertyga våra barn om mormonismens sanning än något annat skulle ha kunnat göra”.⁹ Tid i fängelse av ”samvetsskäl” visade sig vara uppbyggande för många. George Q. Cannon, rådgivare i första presidentskapet, kände sig förnyad när har släpptes efter fem månader i Utahs fängelse. ”Min cell har känts som en himmelsk plats och jag känner att änglar har vistats där”, skrev han.¹⁰

Kyrkan färdigställde och invigde två tempel under kampanjen mot månggifte – en anmärkningsvärd bedrift.¹¹ Men när det federala trycket intensifierades begränsades många nödvändiga aspekter av kyrkans ledning, och civil olydnad verkade allt mer ohållbar som långtidslösning. De flesta av apostlarna och stavspresidenterna höll sig gömda eller satt i fängelse mellan 1885 och 1889. Efter att federala agenter började beslagta kyrkans egendomar i enlighet med Edmunds-Tuckerlagen, blev det svårare att sköta kyrkans angelägenheter.¹²

Manifestet

Efter att i två decennier ha försökt att antingen få till stånd en lagändring eller undvika lagens katastrofala följder började kyrkans ledare undersöka alternativa vägar. Åren 1885 och 1886 etablerade de bosättningar i Mexiko och Kanada, utanför USA:s jurisdiktion, där polygama familjer kunde leva i fred. I förhoppning om att måttlighet i deras ståndpunkt skulle leda till en minskning av fientligheten rådde kyrkans ledare polygama män att leva öppet med enbart en av sina hustrur, och att månggifte inte skulle läras ut offentligt. År 1889 förbjöd kyrkan strängt förrättandet av nya polygama vigslar i Utah.¹³

Kyrkans ledare sökte vägledning från Herren i bön och ansträngde sig för att förstå vad de skulle göra. Både president John Taylor och president Wilford Woodruff kände att Herren manade dem att stå fasta och inte ta avstånd från månggiftet.¹⁴

Den här inspirationen kom när det fortfarande fanns möjlighet till rättslig prövning. Den sista möjligheten gick förlorad i maj 1890 när USA:s högsta domstol bekräftade att Edmunds-Tuckerlagen var förenlig med grundlagen, vilket tillät att man kunde fortskrida med att konfiskera kyrkans egendom. President Woodruff insåg att kyrkans tempel och de förrättningar som utfördes i dem nu var i fara. Han kände sig nedtryckt av detta hot, och bad intensivt om saken. ”Herren visade mig genom syner och uppenbarelse”, sa han senare, ”exakt vad som skulle hända om vi inte upphörde att utöva detta”, det vill säga månggifte. ”Alla tempel [skulle] tas ifrån oss.” Gud ”har sagt mig precis vad vi ska göra, och vad resultatet skulle bli om vi inte gör det”.¹⁵

Den 25 september 1890 skrev president Woodruff i sin dagbok att han ”av nödvändighet måste handla för kyrkans timliga frälsning”. Han sa: ”Efter att ha bett till Herren och känt mig inspirerad av hans Ande har jag utfärdat … [en] kungörelse.”¹⁶ Denna kungörelse, som nu finns i Läran och förbunden som Officiellt tillkännagivande – 1, släpptes till allmänheten den 25 september och blev känd som manifestet.¹⁷

Manifestet var noggrant formulerat för att bemöta den föreliggande konflikten med USA:s regering. ”Vi lär inte polygami eller månggifte, inte heller tillåter vi någon person att börja praktisera det”, sa Wilford Woodruff. ”Eftersom kongressen har antagit lagar som förbjuder månggifte, lagar som av högsta domstolen förklarats vara författningsenliga, tillkännager jag härmed att det är min avsikt att underkasta mig dessa lagar och att begagna mitt inflytande bland den kyrkas medlemmar över vilken jag presiderar till att förmå dem att göra detsamma.”¹⁸

Medlemmarna i de tolvs kvorum reagerade på varierande sätt på manifestet. Franklin D. Richards var säker på att det var ”Herrens verk”. Francis M. Lyman sa att ”han stödde manifestet helt och fullt så fort han fick höra det”.¹⁹ Alla tolv accepterade inte dokumentet omgående. John W. Taylor sa att han ”inte tyckte det kändes riktigt rätt” till en början.²⁰ John Henry Smith erkände beredvilligt att ”manifestet upprörde hans känslor mycket” och att han fortfarande kände sig ”i viss mån osäker” på det.²¹ Men inom en vecka hade alla medlemmar i de tolvs kvorum röstat för att stödja manifestet.

Manifestet framlades officiellt för kyrkan under halvårskonferensen i Tabernaklet i Salt Lake City i oktober 1890. Måndagen den 6 oktober stod Orson F. Whitney, som var biskop i Salt Lake City, i talarstolen och läste upp Trosartiklarna. De innehöll formuleringen att sista dagars heliga tror på att ”lyda, ära och upprätthålla lagen”. Dessa trosartiklar röstades igenom med uppräckt hand. Orson Whitney läste sedan manifestet och Lorenzo Snow, president för de tolvs kvorum, föreslog att dokumentet skulle antas som ”auktoritativt och bindande”. De församlade ombads sedan att rösta om detta förslag. Tidningen Deseret News rapporterade att röstningen var ”enhällig”. De flesta röstade för, men några avstod från att rösta.²²

Vanliga sista dagars heliga accepterade manifestet med varierande grad av reservationer. Många var inte redo för slutet på månggiftet. Hjälpföreningens president Zina D. H. Young, som skrev i sin dagbok den dag manifestet lades fram för kyrkan, fångade stundens vånda: ”I dag prövades allas hjärtan, men vi såg till Gud och underordnade oss.”²³ Manifestet ledde till osäkerhet inför framtiden för vissa relationer. Eugenia Washburn Larsen, som fruktade det värsta, berättade att hon kände ett ”tjockt mörker” när hon tänkte sig att hon och andra hustrur och barn skulle ”släppas iväg vind för våg” av sina män.²⁴ Andra polygama hustrur reagerade däremot på manifestet med ”stor lättnad”.²⁵

Efter manifestet

Sista dagars heliga tror att Herren uppenbarar sin vilja ”rad på rad, lite här, lite där”.²⁶ De medlemmar i kyrkan som levde 1890 trodde i allmänhet att manifestet var ”Herrens verk”, som Franklin D. Richards uttryckte det. Men manifestets fulla innebörd var inte uppenbar med en gång. Dess utsträckning måste kartläggas, och man hade skilda åsikter om hur man bäst skulle gå till väga. ”Vi leddes gradvis till vår nuvarande position”, förklarade aposteln Heber J. Grant.²⁷ Med tiden och genom ansträngningen att få fortsatt uppenbarelse såg kyrkans medlemmar ”gradvis” hur de skulle tolka manifestet framöver.

Först trodde många av kyrkans ledare att manifestet bara ”drog in” månggiftet på obestämd tid.²⁸ När de hade levt, undervisat om och lidit för månggiftet så länge var det svårt att tänka sig en värld utan det. George Q. Cannon, rådgivare i första presidentskapet, liknade manifestet vid Herrens uppskov från befallningen att bygga tempel i Missouri på 1830-talet efter att de heliga hade fördrivits från delstaten. I en predikan George Q. Cannon gav direkt efter att manifestet röstats igenom på generalkonferensen citerade han ett skriftställe i vilket Herren ursäktar dem som nogsamt försöker följa en befallning från honom men förhindras av sina fiender: ”Då tillkommer det mig att inte längre kräva detta arbete av dessa människors söners händer, utan jag godtar deras offer.”²⁹

Men många praktiska angelägenheter behövde ändå hanteras. Manifestet sa inget om vad redan existerande polygama familjer skulle göra. Som reaktion på manifestet och på eget initiativ separerade eller skilde sig en del par. Andra män slutade bo tillsammans med alla utom en av sina hustrur, men fortsatte ge ekonomiskt och känslomässigt stöd till alla de andra.³⁰ I möten med lokala ledare bakom stängda dörrar fördömde första presidentskapet de män som använde manifestet som ursäkt för att lämna sina hustrur. ”Jag har inte, skulle inte kunna och skulle aldrig vilja lova er att ni kan överge era hustrur och barn”, sa president Woodruff till männen. ”Det kan ni inte göra med hedern i behåll.”³¹

Eftersom många män, inklusive ledare i kyrkan, ansåg att de förbund de ingått med Gud och sina hustrur måste hedras framför allt annat fortsatte många att bo tillsammans med sina polygama hustrur och få barn tillsammans med dem långt in på 1900-talet.³² När dessa par fortsatte bo tillsammans riskerade de att ställas inför rätta, precis som före manifestet. Men hoten minskade markant i antal efter 1890. Manifestet markerade början på en ny relation med den federala regeringen och nationen. Färre polygamister åtalades, polygama hustrur kom tillbaka från sina gömställen och återtog sina namn som gifta, och männen umgicks mer med sina familjer, särskilt efter att USA:s president Benjamin Harrison gett generell amnesti till mormonpolygamisterna 1893.³³ Tre år senare blev Utah en delstat med en grundlag som förbjöd månggifte.

Manifestet tillkännagav president Woodruffs avsikt att lyda lagen i USA. Det nämnde ingenting om lagar i andra länder. Ända sedan kolonier öppnades i Mexiko och Kanada hade kyrkans ledare utfört polygama vigslar i dessa länder, och efter oktober 1890 fortsatte polygama vigslar att i stillhet utföras där.³⁴ I regel förespråkades inte de här vigslarna av kyrkans ledare och var svåra att få godkännande för. Den ena eller båda makarna som ingick de här äktenskapen måste vanligen gå med på att stanna kvar i Kanada eller Mexiko. Under exceptionella omständigheter genomfördes ett litet antal nya polygama vigslar i USA mellan 1890 och 1904, men om de hade fått tillstånd att utföra dessa vigslar inom staten är oklart.³⁵

Det specifika antalet nya polygama vigslar som utfördes under dessa år, i och utanför USA, är okänt. Beseglingsuppteckningar som fördes under denna period säger vanligtvis inget om huruvida en besegling var monogam eller polygam, vilket gör det svårt att göra en uttömmande beräkning. Man kan få en känsla för den ungefärliga skalan genom en kronologisk liggare över vigslar och beseglingar som förts av kyrkans skrivare. Från det sena 1880-talet till det tidiga 1900-talet, vid en tid då det fanns få tempel och resan dit var lång och svår, hade sista dagars heliga par som bodde långt ifrån ett tempel tillåtelse att beseglas utanför ett tempel.

Liggaren över ”vigslar och beseglingar som utförts utanför templet”, som inte är heltäckande, har en lista över 315 vigslar som utförts mellan den 17 oktober 1890 och den 8 september 1903.³⁶ Av de 315 vigslar som upptecknats i liggaren visar forskning att 25 (7,9%) var polygama vigslar och 290 (92,1%) var monogama. Nästan alla monogama vigslar som upptecknats utfördes i Arizona eller Mexiko. Av de 25 polygama vigslarna skedde 18 i Mexiko, 3 i Arizona, 2 i Utah, 1 i Colorado och 1 på en båt i Stilla havet. Som helhet visar uppteckningarna att månggifte var på utdöende och att kyrkans ledare handlade i god tro för att följa premisserna i manifestet som de förstod dem.³⁷

Det är fortfarande oklart hur dessa vigslar godkändes. Under en tid efter manifestet krävdes det att polygama vigslar godkändes av en medlem i första presidentskapet. Det finns däremot inget definitivt bevis för att besluten fattades av första presidentskapet som helhet. President Woodruff hänvisade till exempel vanligtvis begäran om godkännande av nya polygama vigslar till president Cannon för hans personliga bedömning.³⁸ I slutet av 1890-talet verkade åtminstone vissa av de män som innehade myndighet att utföra beseglingar anse att de var fria att antingen godkänna eller avvisa begäran enligt eget omdöme, oberoende av första presidentskapet. Aposteln Heber J. Grant berättade till exempel att när han besökte mormonbosättningar i Mexiko 1890 fick han 10 nya ansökningar om månggifte på en enda dag. Han avvisade allihop. ”Jag erkänner”, sa han till en vän, ”att det har alltid tagit emot för mig att åsidosätta dokument [dvs. manifestet] på det här sättet.”³⁹

Det andra manifestet

Till en början kände människor utanför kyrkan i allmänhet inte till att nya polygama vigslar utförts efter manifestet. När de upptäcktes kände sig många amerikaner illa till mods över dessa vigslar, särskilt efter en intervju med president George Q. Cannon i New York Herald 1899, där han nämnde att nya polygama vigslar kanske utfördes i Kanada och Mexiko.⁴⁰ Efter att B. H. Roberts, medlem i de sjuttios första kvorum, hade invalts i USA:s kongress blev det känt att han hade tre hustrur, och att han gift sig med en av dem efter manifestet. En petition med 7 miljoner underskrifter krävde att han inte skulle tillåtas inta sin plats. Kongressen samtyckte, och Roberts avstängdes från sitt uppdrag.⁴¹

När B. H. Roberts utestängdes öppnades mormonernas äktenskapspraxis för granskning på nytt. Kyrkans president Lorenzo Snow utfärdade ett uttalande i vilket han klargjorde att nya polygama vigslar hade upphört i kyrkan och att manifestet gällde i alla delar av världen, vilket han också sa inofficiellt. Ändå förrättades fortsatt ett fåtal polygama vigslar, troligtvis utan president Snows vetskap eller godkännande. Efter att Joseph F. Smith blivit kyrkans president 1901 utfördes också ett litet antal nya polygama vigslar under de första åren av hans administration.⁴²

Kyrkans roll i de här vigslarna blev ämne för en intensiv debatt efter att aposteln Reed Smoot hade invalts i USA:s senat 1903. Trots att Smoot var monogamist medförde hans apostlaskap att hans lojalitet mot sitt land granskades. Hur kunde Smoot både upprätthålla kyrkans lagar – då vissa av dess ämbetsmän hade utfört, givit sitt medgivande till eller deltagit i nya polygama vigslar – och samtidigt upprätthålla landets lagar som förbjöd månggifte? I fyra år debatterade lagstiftare denna fråga i långa offentliga utfrågningar.

Senaten kallade många att avlägga vittnesmål. Kyrkans president Joseph F. Smith ställde sig i senatens vittnesbås i mars 1904. När han tillfrågades försvarade han sina familjerelationer och berättade för kommittén att han hade bott tillsammans med sina hustrur och fått barn med dem efter 1890. Han sa att det inte vore hedervärt av honom att bryta de heliga förbund han hade ingått med sina hustrur och med Gud. När han tillfrågades om nya polygama vigslar som utförts efter 1890 gjorde han noggrant skillnad på handlingar som sanktionerats av kyrkan och godkänts i kyrkans råd, och handlingar som utförts av enskilda medlemmar i kyrkan. ”Ingen polygam vigsel har fått medgivande eller sanktionerats eller varit känd eller godkänts av kyrkan sedan manifestet”, vittnade han.⁴³

I den här situationen försökte president Smith skydda kyrkan och samtidigt tala sanning. Hans vittnesbörd framförde en skiljelinje som kyrkans ledare länge hade förstått: Manifestet tog bort den gudomliga befallningen att kyrkan som enhet skulle stödja och försvara månggifte, men den hade hittills inte förbjudit enskilda från att fortsätta utöva månggifte eller utföra polygama vigslar på basis av religiös övertygelse.

Tiden var inne för en förändring i det här synsättet. Majoriteten av mormonäktenskapen hade alltid varit monogama, och en växling mot monogami som den enda godkända formen hade länge varit på väg. År 1889 kallades en man som alltid varit monogam till de tolvs kvorum. Efter 1897 var varje ny apostel, med ett undantag, monogam när han kallades.⁴⁴ Med början på 1890-talet, när kyrkans ledare uppmanade medlemmarna att stanna i sina hemländer och ”bygga Sion” på dessa platser snarare än att emigrera till Utah som man tidigare gjort, blev det viktigare för dem att lyda lagar som krävde monogami.

I sitt vittnesbörd inför senaten lovade president Smith offentligt att förtydliga kyrkans position angående månggifte. På generalkonferensen 1904 utfärdade president Smith ett kraftfullt uttalande, känt som det andra manifestet, som medförde straff för dem som ingick månggifte: ”Om någon ämbetsman eller medlem i kyrkan åtar sig att förrätta en sådan vigsel eller att ingå ett sådant äktenskap kommer han att anses ha begått överträdelse mot kyrkan och riskerar att behandlas enligt dess regler och föreskrifter och uteslutas ur den.”⁴⁵ Det här uttalandet hade godkänts av kyrkans ledande råd och antogs enhälligt vid konferensen som gällande och bindande för kyrkan.⁴⁶

Det andra manifestet var en vattendelare. För första gången uppmärksammades kyrkans medlemmar på att nya polygama vigslar varken godkändes av Gud eller av kyrkan. Det andra manifestet var större i räckvidd och omfång än det första. ”När [manifestet] gavs till oss”, förklarade äldste Francis M. Lyman, president för de tolvs kvorum, ”meddelade det helt enkelt de heliga om att de inte längre behövde ingå månggifte, men det steg som togs på konferensen som hölls i Salt Lake City den 6:e dagen i april 1904 [det andra manifestet] innebar att det förbjöds.”⁴⁷

Kyrkans ledare vidtog åtgärder för att förmedla allvaret i denna deklaration till ledare och medlemmar på alla nivåer. President Lyman skickade på anvisning av första presidentskapet brev till var och av medlemmarna i de tolvs kvorum och meddelade dem att det andra manifestet skulle ”följas till punkt och pricka”.⁴⁸ I direkt opposition mot befallningen fortsatte två apostlar, John W. Taylor och Matthias F. Cowley, att förrätta och uppmuntra till nya polygama vigslar efter det andra manifestet. De avvisades så småningom från kvorumet.⁴⁹ Taylor uteslöts senare ur kyrkan efter att han insisterat på att han hade rätt att fortsätta utföra polygama vigslar. Cowley blev begränsad i utövandet av sitt prästadöme, och erkände sedan att han hade varit ”alltigenom den felande”.⁵⁰

Vissa par som ingått månggifte mellan 1890 och 1904 separerade efter det andra manifestet, men många andra bodde tillsammans i skymundan in på 1930-talet och därefter.⁵¹ Medlemmar i kyrkan som avvisade det andra manifestet och fortsatte att offentligt förorda månggifte eller ingick i nya polygama äktenskap ställdes inför kyrkans disciplinråd. Vissa som uteslutits samlades i oberoende rörelser och kallas ibland för fundamentalister. Dessa grupper har ingen samhörighet med och stöds inte heller av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Sedan Joseph F. Smiths tid har kyrkans presidenter gång på gång betonat att kyrkans medlemmar inte längre har rätt att ingå polygama äktenskap, och har understrukit allvaret i sina ord genom att uppmana lokala ledare att ställa trotsande medlemmar inför kyrkans disciplinråd.

Sammanfattning

Äktenskap mellan en man och en kvinna är Guds norm för äktenskap såvida han inte befaller något annat, vilket han gjorde genom sin profet Joseph Smith. Manifestet var början på återgången till monogami, vilket är normen i kyrkan i dag.⁵² När George Q. Cannon talade på generalkonferensen en kort tid efter att manifestet hade getts reflekterade han över den uppenbarelseprocess som ledde till manifestet: ”Kyrkans presidentskap måste vandra som ni vandrar”, sa han. ”De måste ta steg precis som ni tar steg. De måste lita på uppenbarelserna från Gud när de kommer till dem. De kan inte se änden från begynnelsen, som Herren gör.” ”Det enda vi kan göra”, sa Cannon angående första presidentskapet, ”är att söka Guds avsikt och vilja, och när den kommer till oss, även om den säger emot allt vi tidigare känt, så har vi inte något annat val än att ta stegen som Gud visar och lita på honom.”⁵³