Kyrkans historia
Mormons bok och DNA-studier
DNA-sträng

Mormons bok och DNA-studier

Översikt

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga intygar att Mormons bok är helig skrift jämförbar med Bibeln. Den innehåller en uppteckning om Guds handlingssätt mot tre grupper av människor som migrerade från Främre Orienten eller Västasien till det amerikanska fastlandet hundratals år innan européerna kom dit.1

Mormons boks främsta syfte är mer andligt än historiskt, men många människor har undrat om migrationerna som beskrivs stämmer överens med vetenskapliga studier om det forntida Amerika. Debatten har fokuserat på befolkningsgenetik och utvecklingen inom DNA-vetenskapen. Vissa har hävdat att migrationerna som nämns i Mormons bok inte inträffade eftersom majoriteten av det DNA som hittills hittats hos nutida urinvånare mest liknar den hos östasiatiska populationer.2

Grundläggande principer för befolkningsgenetik kräver ett mer varsamt förhållningssätt till informationen. Slutsatserna inom genetiken är liksom med all vetenskap provisoriska, och mycket arbete återstår innan vi till fullo förstår ursprunget till de amerikanska kontinenternas urinvånare. Inget är känt om DNA:t hos populationerna i Mormons bok, och även om deras genetiska profil vore känd finns det giltiga vetenskapliga anledningar till att den kanske inte hittas. Av samma anledningar är argument som vissa försvarare av Mormons bok framför, som är baserade på DNA-studier, också spekulativa. Kort sagt kan DNA-studier varken användas för att bekräfta eller avvisa Mormons boks historiska äkthet.

De amerikanska indianernas förfäder

Den evidens som hittills insamlats visar att majoriteten av Amerikas urinvånare till stor del har asiatiskt DNA.3 Forskarnas teori är att en relativt liten grupp människor från nordöstra Asien migrerade till de amerikanska kontinenterna via en landbrygga mellan Sibirien och Alaska innan händelserna i Mormons bok inträffade.4 Forskarna menar att de här folken snabbt spred sig och fyllde Nord- och Sydamerika, och att de troligen var de nutida amerikanska indianernas förfäder.5

Mormons bok har inte mycket direkt information om kulturell kontakt mellan folken som beskrivs i den och andra som kanske levde i närheten. Följaktligen trodde de flesta tidiga sista dagars heliga att människor från Främre Orienten eller Västasien, som Jared, Lehi, Mulek och deras medresenärer, var de första eller de största eller kanske de enda grupperna som bosatte sig på de amerikanska kontinenterna. Med det antagandet till grund vidhåller kritiker att Mormons bok inte ger utrymme för andra stora folkgrupper på de amerikanska kontinenterna och att DNA från människor från Främre Orienten därför lätt borde hittas bland grupper av dagens urinvånare.

Men Mormons bok i sig hävdar inte att folken som beskrivs var störst till antalet eller de enda invånarna i de områden de befolkade. Faktum är att kulturella och demografiska ledtrådar i texten antyder närvaron av andra grupper.6 Under generalkonferensen i april 1929 yttrade president Anthony W. Ivins i första presidentskapet följande varnande ord: ”Vi måste vara försiktiga vad gäller de slutsatser vi drar. Mormons bok … säger inte att det inte fanns någon här före [folken som den beskriver]. Den säger inte att människor inte kom senare.”7

Joseph Smith verkar ha varit öppen för tanken på migrationer utöver dem som beskrivs i Mormons bok8, och många sista dagars heliga ledare och forskare under det senaste århundradet har menat att redogörelsen i Mormons bok är helt förenlig med närvaron av andra etablerade befolkningar.9 2006 års uppdatering av inledningen till Mormons bok återspeglar den här tanken genom att klarlägga att folken i Mormons bok ”utgör en del av indianernas förfäder”10.

Man vet inget om omfattningen av blandäktenskap och genetisk blandning mellan folken i Mormons bok eller deras efterkommande och andra invånare på de amerikanska kontinenterna, även om en del blandning verkar uppenbar, också under den period som omfattas av bokens text.11 Det är tydligt att DNA:t hos folken i Mormons bok troligtvis bara representerade en bråkdel av allt DNA i det forntida Amerika. Att hitta och tydligt identifiera deras DNA i dag kan vara att begära mer än vad vetenskapen om befolkningsgenetik förmår.

Att förstå genetisk evidens

En kort genomgång av de grundläggande principerna för genetik förklarar hur vetenskapsmän använder DNA för att studera forntida populationer. Den belyser också svårigheten med att dra slutsatser om Mormons bok utifrån genetiska studier.

DNA – en serie instruktioner för hur liv byggs upp och uppehålls – finns i kärnan i nästan alla mänskliga celler. Det är organiserat i 46 enheter som kallas kromosomer – 23 från varje förälder. De här kromosomerna innehåller omkring 3,2 miljarder instruktioner. Alla människor har till ungefär 99,9 procent samma genetiska uppbyggnad, men det är de tusentals små skillnaderna som skapar den enorma variationen mellan olika människor.

Genetisk variation uppkommer genom det som genetiker kallar slumpmässiga mutationer. Mutationer är fel som inträffar när DNA kopieras under bildandet av könsceller. De här mutationerna ackumuleras med tiden under det att de förs vidare från generation till generation, vilket resulterar i unika genetiska profiler. Arvsmönstret i de första 22 kromosomparen (som kallas autosomer) karaktäriseras av en ständig uppblandning: Hälften av DNA:t från både fadern och modern rekombineras för att bilda barnets DNA. Det 23:e kromosomparet avgör barnets kön (XY för en man, XX för en kvinna). Eftersom det bara är män som har Y-kromosomen, ärver vanligtvis sonen den kromosomen mestadels intakt från sin far.

Mänskliga celler har också DNA i en serie cellkomponenter som kallas mitokondrier. Mitokondrie-DNA är relativt litet – det innehåller omkring 17 000 baspar – och ärvs till större delen intakt från modern. En mors mitokondrie-DNA förs vidare till alla hennes barn, men det är bara hennes döttrar som för vidare sitt mitokondrie-DNA till nästa generation.

Mitokondrie-DNA var den första typen av DNA som analyserades och som därför användes av genetiker för att studera populationer. Allteftersom tekniken förbättrats har analyser av autosomalt DNA gjort det möjligt för genetiker att bedriva sofistikerade studier med hjälp av kombinationer av multipla genetiska markörer.

Befolkningsgenetiker försöker rekonstruera populationers ursprung, migrationer och släktskap med hjälp av prover på nutida och forntida DNA. När forskarna har studerat tillgängliga data har de funnit kombinationer av mutationer som är utmärkande för befolkningar i olika områden i världen. Profiler med unikt mitokondrie-DNA och Y-kromosomalt DNA kallas haplogrupper.12 Forskarna har namngett de här haplogrupperna efter olika bokstäver i alfabetet.13

För närvarande råder vetenskaplig konsensus om att den stora majoriteten av amerikanska urinvånare tillhör undergrenar av Y-kromosomens haplogrupper C och Q14 och haplogrupperna A, B, C, D och X i mitokondrie-DNA, varav alla verkar ha kommit till de amerikanska kontinenterna via migrationer från Östasien.15 Pågående studier fortsätter att ge nya insikter som både utmanar och bekräftar tidigare slutsatser.16 Exempelvis visar en studie från 2014 att så mycket som en tredjedel av Amerikas urinvånare kan ha sitt ursprung i Europa eller Västasien. Av detta drar forskarna slutsatsen att en del européer eller västasiater migrerade österut tvärs över Asien och blandade sig med en grupp som så småningom migrerade till de amerikanska kontinenterna tusentals år före händelserna som beskrivs i Mormons bok.17

Ytterligare DNA-markörer från Europa, Västasien och Afrika återfinns i DNA från nutida amerikanska urinvånare, men det är svårt att avgöra om de är resultatet av förcolumbianska migrationer, som de som beskrivs i Mormons bok, eller om de härrör sig från en genetisk blandning som inträffade efter den europeiska erövringen.18 Det här beror delvis på att den ”molekylära klocka” som används av forskare för att datera Y-kromosomer och mitokondrie-DNA inte är tillräcklig känslig för att fastställa tidpunkten för migrationer som inträffade så sent som för några hundra eller ens några tusen år sedan.19 Dessutom finns ingen molekylär klocka tillgänglig för fullständiga genom.

Forskarna utesluter inte möjligheten att det har skett ytterligare mindre migrationer till de amerikanska kontinenterna.20 Till exempel fick en genetisk analys år 2010 av en välbevarad 4 000 år gammal paleoeskimå i Grönland forskarna att anta att en grupp människor förutom de från Östasien hade migrerat till de amerikanska kontinenterna.21 Befolkningsgenetikern Marcus Feldman på Stanford University sa om den här studien: ”Modeller som tyder på en enda engångsmigration ses i allmänhet som idealiserade system. … Ett mindre antal migrationer kan ha pågått under tusentals år.”22

Grundareffekten

En anledning till att det är svårt att använda DNA-evidens för att dra definitiva slutsatser om folken i Mormons bok är att man inte vet något om det DNA som Lehi, Sariah, Ismael och andra förde med sig till Amerika. Även om genetikerna hade en databas över det DNA som finns bland alla nutida amerikanska indianska grupper skulle det vara omöjligt att veta exakt vad man ska söka efter. Det är möjligt att varje individ i de emigrerande grupper som beskrivs i Mormons bok hade DNA som var typiskt för Främre Orienten, men likaså är det möjligt att några av dem bar på DNA som var mer typiskt för andra områden. I det här fallet kunde deras efterkommande kanske ärva en genetisk profil som var oväntad med tanke på familjens ursprungsland. Det här fenomenet kallas grundareffekten.

Se på fallet med dr Ugo A. Perego, en befolkningsgenetiker och sista dagars helig. Hans genealogi visar att han är italiensk sedan många generationer tillbaka, men det DNA som tillhör hans genetiska linje på fädernet kommer från en gren av den asiatiska/amerikansk-indianska haplogruppen C. Det innebär sannolikt att en migration från Asien till Europa vid en viss tidpunkt ledde till införandet av ett DNA som är atypiskt för Peregos ursprungsland.23 Om Perego och hans familj skulle kolonisera en isolerad landmassa, skulle framtida genetiker vid en undersökning av hans efterkommandes Y-kromosomer kanske dra slutsatsen att de ursprungliga bosättarna på den landmassan var från Asien i stället för Italien. Den här hypotetiska berättelsen visar att slutsatser om en populations gener måste uppbackas av tydlig kunskap om det DNA som populationens grundare hade. När det gäller Mormons bok finns ingen sådan tydlig information.

Befolkningsflaskhalsar och genetisk drift

Svårigheterna slutar inte med grundareffekten. Även om det med stor säkerhet hade varit känt att emigranterna som beskrivs i Mormons bok hade vad som kan anses vara DNA från Främre Orienten, är det mycket möjligt att deras DNA-markörer inte överlevt mellanliggande århundraden. Principer som är välkända för vetenskapsmän, som befolkningsflaskhalsar och genetisk drift, leder ofta till förlust av genetiska markörer eller gör de här markörerna nästan omöjliga att upptäcka.

Befolkningsflaskhals

En befolkningsflaskhals är den förlust av genetisk variation som inträffar när en naturkatastrof, en epidemi, ett omfattande krig eller annan katastrof leder till att en stor del av populationen dör. Sådana händelser kan allvarligt reducera eller helt eliminera vissa genetiska profiler. I sådana fall kan en population återfå en viss genetisk variation med tiden genom mutationer, men en stor del av den mångfald som fanns tidigare har oåterkalleligen gått förlorad.

Illustration av en befolkningsflaskhals

Illustration av en befolkningsflaskhals. På grund av en dramatisk minskning av populationen har vissa genetiska profiler (här representerade av de gula, orangea, gröna och lila cirklarna) gått förlorade. Efterkommande generationer ärver enbart överlevarnas DNA.

Förutom det ödeläggande kriget i slutet av Mormons bok ledde den europeiska erövringen av Amerika på 1400- och 1500-talet till ett sådant omvälvande händelseförlopp. Till följd av krig och sjukdomsspridning drabbades många grupper av amerikanska urinvånare av förödande populationsförluster.24 En molekylärantropolog har sagt att erövringen ”klämde hela den amerindianska befolkningen genom en genetisk flaskhals”. Han drog följande slutsats: ”Det här populationsbortfallet har för alltid förändrat de överlevande gruppernas genetik och komplicerar således alla försök att rekonstruera den förcolumbianska genetiska sammansättningen hos de flesta grupper i den Nya världen.”25

Genetisk drift

Genetisk drift är den gradvisa förlusten av genetiska markörer hos små populationer på grund av slumpmässiga händelser. En enkel illustration används ofta för att lära ut det här begreppet:

Fyll en glasburk med 20 kulor – 10 röda, 10 blå. Burken representerar en population och kulorna representerar människor med olika genetiska profiler. Välj slumpmässigt en kula från populationen, skriv ner färgen, och lägg tillbaka den i burken. Varje uttagen kula representerar ett barns födelse. Välj kulor 20 gånger för att simulera en ny generation inom populationen. Den andra generationen kan ha lika många kulor av varje färg, men det är troligare att det bli ett ojämnt antal av de båda färgerna.

Innan du väljer ut kulor till en tredje generation anpassar du proportionerna av varje färg i burken så att de återspeglar den nya blandningen av genetiska profiler i genpoolen. När du sedan fortsätter att välja kulor leder den nu ojämna blandningen till att du väljer fler kulor av den dominanta färgen. Efter ett flertal generationer leder den här successiva övergången till den ena färgen nästan alltid till att den andra färgen försvinner.

illustration av genetisk drift

Illustration av genetisk drift med hjälp av färgade kulor.

Den här övningen illustrerar arvsmönstret för genetiskt material under flera generationer och visar hur driften kan resultera i förlust av genetiska profiler. Drifteffekten är särskilt uppenbar i små isolerade befolkningar eller i fall där en liten grupp med en viss genetisk profil blandas med en mycket större befolkning från en annan släktlinje.

En studie på Island som kombinerade både genetiska och genealogiska data visade att majoriteten av dagens befolkning i det landet ärvt mitokondrie-DNA från endast en liten andel av den befolkning som fanns där för bara 300 år sedan.26 Mitokondrie-DNA:t hos majoriteten av islänningarna som levde på den tiden överlevde helt enkelt inte den slumpmässiga genetiska driftens effekter. Det kan tänkas att en stor del av DNA:t hos folken i Mormons bok inte överlevde av samma anledning.

Genetisk drift påverkar särskilt mitokondrie-DNA och Y-kromosom-DNA, men leder också till förlust av variationer i autosomalt DNA. När en liten population blandas med en stor överväldigas den mindre gruppens kombinationer av autosomala markörer snabbt av markörerna hos den större gruppen. Den mindre gruppens markörer blir snart sällsynta i den kombinerade populationen och kan försvinna helt på grund av genetisk drift och flaskhalsar enligt förklaringen ovan. Dessutom producerar shuffling och rekombination av autosomalt DNA från generation till generation nya kombinationer av markörer i vilka de dominerande genetiska signalerna kommer från den större originalpopulationen. Det här kan göra att de kombinationer av markörer som är karaktäristiska för den mindre gruppen blir så utspridda att de är svåra att upptäcka.

Författarna till en artikel från 2008 i American Journal of Physical Anthropology sammanfattade kärnfullt dessa krafters inverkan: ”Genetisk drift har haft en signifikant påverkan [på de amerikanska urinvånarnas genetik] och har tillsammans med en större populationskollaps efter kontakt med européer förändrat frekvenser av haplogrupper och lett till förlust av många haplotyper.”27 Genetiska profiler kan ha försvunnit helt, och kombinationer som en gång fanns kan bli så utblandade att de är svåra att upptäcka. Således kan i själva verket delar av en population genealogiskt vara besläktade med en individ eller grupp men ändå sakna DNA som kan påvisas härröra från dessa förfäder. Med andra ord kanske de amerikanska urinvånarna, vilkas förfäder inkluderar folk i Mormons bok, inte kan bekräfta detta släktskap med hjälp av sitt DNA.28

Sammanfattning

Hur mycket kritiker och försvarare av Mormons bok än vill använda DNA-studier som stöd för sina åsikter, är bevisen helt enkelt ofullständiga. Inget är känt om DNA:t hos folken i Mormons bok. Även om sådana uppgifter var kända skulle processer såsom befolkningsflaskhalsar, genetisk drift och förcolumbiansk immigration från Västeurasien ha gjort det osannolikt att deras DNA kan detekteras i dag. Som äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Vår ståndpunkt är att sekulära evidens varken kan bevisa eller motbevisa Mormons boks äkthet.”29

De som nedtecknade innehållet i Mormons bok var i huvudsak angelägna om att förmedla religiösa sanningar och bevara sitt folks andliga arv. De bad om att deras uppteckning, trots den profeterade förstörelsen av största delen av deras folk, skulle bevaras och en dag hjälpa till att återställa kunskapen om fullheten i Jesu Kristi evangelium. Deras löfte till alla som studerar uppteckningarna i Mormons bok ”med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus” är att Gud ska ”uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft”.30 För oräkneliga personer som på detta sätt har prövat Mormons boks äkthet är den en helig skrift som har kraft att föra dem närmare Jesus Kristus.

Kyrkan uttrycker sin erkänsla för forskares bidrag till det vetenskapliga innehållet i den här artikeln. Deras material används med tillstånd.

Ursprungligen publicerad i januari 2014. Uppdaterad i april 2017.

Relaterade ämnen

  • Svara på frågor om evangeliet

  • Bibeln

  • Mormons bok

  • Översättningen av Mormons bok

  • Jesus Kristus

  • Joseph Smith

  • Skrifterna

Budskap från kyrkans ledare

Videor

”Teachings of Joseph Smith: The Book of Mormon”

Utbildningsresurser

Allmänna resurser

”When Lehi’s Party Arrived in the Land, Did They Find Others There?” Journal of Book of Mormon Studies

”DNA and the Book of Mormon: A Phylogenetic Perspective”, Journal of Book of Mormon Studies

”The Book of Mormon and the Origin of Native Americans from a Maternally Inherited DNA Standpoint”, BYU Religious Studies Center

Kyrkans presidenters lärdomar

  1. Se inledningen till Mormons bok.

  2. I den här artikeln syftar termerna amerikanska urinvånare och amerikanska indianer på alla inhemska folkslag i både Nord- och Sydamerika. För mer om sambandet mellan DNA-studier och Mormons bok i allmänhet, se Ugo A. Perego, ”Is Decrypting the Genetic Legacy of America’s Indigenous Populations Key to the Historicity of the Book of Mormon?” Interpreter: A Journal of Mormon Scripture 12 (2014): s. 237–279; Michael F. Whiting, ”DNA and the Book of Mormon: A Phylogenetic Perspective”, Journal of Book of Mormon Studies 12, nr 1 (2003): s. 24–35; Daniel C. Peterson, red., The Book of Mormon and DNA Research (Provo, UT: Neal A. Maxwell Institute, 2008).

  3. Antonio Torroni med flera, ”Asian Affinities and Continental Radiation of the Four Founding Native American mtDNAs”, American Journal of Human Genetics 53 (1993), s. 563–590; Alessandro Achilli och andra, ”The Phylogeny of the Four Pan-American MtDNA Haplogroups: Implications for Evolutionary and Disease Studies”, PloS ONE 3, nr 3 (mars 2008), e1764.

  4. Ugo A. Perego med flera, ”Distinctive Paleo-Indian Migration Routes from Beringia Marked by Two Rare mtDNA Haplogroups”, Current Biology 19 (2009), s. 1–8.

  5. Martin Bodner med flera, ”Rapid Coastal Spread of First Americans: Novel Insights from South America’s Southern Cone Mitochondrial Genomes”, Genome Research 22 (2012), s. 811–820.

  6. John L. Sorenson, ”When Lehi’s Party Arrived in the Land, Did They Find Others There?” Journal of Book of Mormon Studies 1, nr 1 (höst 1992): s. 1–34. De här tankarna sammanfattades nyligen i John L. Sorenson, Mormon’s Codex: An Ancient American Book (Provo, UT: Neal A. Maxwell Institute, 2013). Sorenson menar att det finns indikatorer i bokens text som gör det ”oundvikligt att det fanns omfattande populationer i ’det utlovade landet’ under perioden som täcks av den nephitiska uppteckningen, och förmodligen också under jarediternas period” (”When Lehi’s Party Arrived”, s. 34). Även om det finns flera välgrundade hypoteser om de geografiska platserna för händelserna i Mormons bok, tar inte kyrkan officiellt någon ställning förutom att händelserna inträffade på det amerikanska fastlandet. Se Mormons bok – Seminarielärarens handledning (2012): s. 196.

  7. Anthony W. Ivins, i Conference Report, apr. 1929, s. 15.

  8. ”Facts Are Stubborn Things”, Times and Seasons 3 (15 sep. 1842): s. 922. Den här artikeln är inte tillskriven någon men publicerades under Joseph Smiths redaktörskap. Se även Hugh Nibley, Lehi in the Desert, The World of the Jaredites, There Were Jaredites (Salt Lake City och Provo, UT: Deseret Book and Foundation for Ancient Research and Mormon Studies, 1988): s. 250.

  9. För en översikt av uttalanden om det här ämnet, se Matthew Roper, ”Nephi’s Neighbors: Book of Mormon Peoples and Pre-Columbian Populations”, FARMS Review 15, nr 2 (2003), s. 91–128.

  10. Inledning till Mormons bok, rev. utg. (New York: Doubleday, 2006). I inledningen, som inte är en del av texten i Mormons bok, stod det tidigare att lamaniterna var ”de huvudsakliga förfäderna till de amerikanska indianerna”. Även detta uttalande, som publicerades 1981, antyder att det fanns andra förfäder. (Inledning till Mormons bok, 1981 utg.) Tidigt i Mormons bok avses med termen lamanit en avkomling till Laman och Lemuel (se 2 Ne. 5:14 och Jakob 1:13). Hundratals år senare kom den att beteckna alla som hade en annan politisk eller religiös tillhörighet än de som ansvarade för Mormons boks plåtar (se Hel. 11:24 och 4 Ne. 1:20).

  11. John L. Sorenson, ”When Lehi’s Party Arrived”, s. 5–12.

  12. Peter A. Underhill och Toomas Kivisild, ”Use of Y Chromosome and Mitochondrial DNA Population Structure in Tracing Human Migrations”, Annual Review of Genetics 41 (2007), s. 539–564.

  13. Haplogruppnamn följer en standardiserad nomenklatur med olika bokstäver i alfabetet och siffror. Se International Society of Genetic Genealogy, ”Y-DNA Haplogroup Tree 2014” samt Mannis van Oven och Manfred Kayser M., ”Updated Comprehensive Phylogenetic Tree of Global Human Mitochondrial DNA Variation”, Human Mutation 30 (2009), s. E386–E394.

    Du besöker nu http://www.isogg.org/tree och http://www.phylotree.org.

    Du lämnar nu en webbplats som underhålls av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi tillhandahåller länken till en tredje parts webbplats enbart för din bekvämlighet. Den länkade webbplatsen har egna användarvillkor, integritetspolicyer och säkerhetsföreskrifter som skiljer sig från de som finns på vår webbplats. Genom att hänvisa eller länka till den här webbplatsen varken stödjer vi eller går i god för det innehåll, de produkter eller de tjänster som erbjuds.

  14. Vincenza Battaglia med flera, ”The First Peopling of South America: New Evidence from Y-Chromosome Haplogroup Q”, PLoS ONE 8, nr 8 (aug. 2013): e71390.

  15. Ugo A. Perego med flera, ”The Initial Peopling of the Americas: A Growing Number of Founding Mitochondrial Genomes from Beringia”, Genome Research 20 (2010): s. 1174–1179; Jennifer Anne Raff och Deborah A. Bolnick, ”Does Mitochondrial Haplogroup X Indicate Ancient Trans-Atlantic Migration to the Americas? A Critical Re-Evaluation”, PaleoAmerica 4, nr 1 (2015): s. 297–303.

  16. Se Rasmus Nielsen med flera, ”Tracing the People of the World through Genomics”, Nature 541 (2017): s. 302–310.

  17. Maanasa Raghavan med flera, ”Upper Palaeolithic Siberian Genome Reveals Dual Ancestry of Native Americans”, Nature 505 (2014): s. 87–91.

  18. Stephen L. Zegura med flera, ”High-Resolution SNPs and Microsatellite Haplotypes Point to a Single, Recent Entry of Native American Y Chromosomes into the Americas”, Molecular Biology and Evolution 21, nr 1 (2004): s. 164–175.

  19. Den här ”klockan” är baserad på den observerade hastighet med vilken slumpartade mutationer med tiden ansamlas i DNA. För ett exempel på en föreslagen mitokondriell molekylär klocka, se Pedro Soares med flera, ”Correcting for Purifying Selection: An Improved Human Mitochondrial Molecular Clock”, American Journal of Human Genetics 84 (2009), s. 740–759.

  20. Alessandro Achilli med flera, ”Reconciling Migration Models to the Americas with the Variation of North American Native Mitogenomes”, Proceedings of the National Academy of Sciences 110, nr 35 (2013), s. 14308–14313.

  21. Morten Rasmussen med flera, ”Ancient Human Genome Sequence of an Extinct Palaeo-Eskimo”, Nature, 11 feb. 2010, s. 757–762. Den här hypotetiska migrationen skulle ha varit åtskild från de första kända migrationerna till Amerika med omkring 200 generationer.

  22. Citerad i Cassandra Brooks, ”First Ancient Human Sequenced”, Scientist, 10 feb. 2010, www.thescientist.com/blog/display/57140. Michael H. Crawford, molekylärantropolog vid University of Kansas, noterade på liknande sätt att ”evidens inte utgör något hinder för möjligheten att viss småskalig kulturell kontakt mellan specifika amerikanska samhällen och asiatiska eller oceaniska sjöfarare ägt rum” (Michael H. Crawford, The Origins of Native Americans: Evidence from Anthropological Genetics [Cambridge: Cambridge University Press, 1998], s. 4).

  23. Ugo A. Perego, ”Origin of Native Americans”, s. 186–187.

  24. Ursprungsbefolkningarna minskade med upp till 95 procent. Se David S. Jones, ”Virgin Soils Revisited”, William and Mary Quarterly, vol. 60, nr 4 (okt. 2003), s. 703–742.

  25. Michael H. Crawford, Origins of Native Americans, s. 49–51, 239–241, 260–261.

  26. Agnar Helgason med flera, ”A Populationwide Coalescent Analysis of Icelandic Matrilineal and Patrilineal Genealogies: Evidence for a Faster Evolutionary Rate of mtDNA Lineages than Y Chromosomes”, American Journal of Human Genetics 72 (2003), s. 1370–1388.

  27. Beth Alison Schultz Shook och David Glenn Smith, ”Using Ancient MtDNA to Reconstruct the Population History of Northeastern North America”, American Journal of Physical Anthropology 137 (2008), s. 14.

  28. Se ”How Many Genetic Ancestors Do I Have?” Samarbetslaboratorium, befolknings- och evolutionsgenetik, UC Davis.

    Du besöker nu http://gcbias.org.

    Du lämnar nu en webbplats som underhålls av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi tillhandahåller länken till en tredje parts webbplats enbart för din bekvämlighet. Den länkade webbplatsen har egna användarvillkor, integritetspolicyer och säkerhetsföreskrifter som skiljer sig från de som finns på vår webbplats. Genom att hänvisa eller länka till den här webbplatsen varken stödjer vi eller går i god för det innehåll, de produkter eller de tjänster som erbjuds.

  29. Dallin H. Oaks, ”The Historicity of the Book of Mormon”, i Paul Y. Hoskisson, red., Historicity and the Latter-day Saint Scriptures, (Provo, UT: Brigham Young University Religious Studies Center, 2001), s. 239.

  30. Moroni 10:4.