Joseph Smiths lärdomar om prästadömet, templet och kvinnor
Kvinnor och män får många möjligheter att tjäna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, både i lokala församlingar och på världsomfattande nivå. Bland annat håller sista dagars heliga kvinnor predikningar på söndagens möten och på kyrkans generalkonferenser; tjänar som proselyterande missionärer på heltid; utför och officierar vid heliga ceremonier i kyrkans tempel; och leder organisationer som hjälper familjer, andra kvinnor, unga kvinnor och barn. De deltar i prästadömsråd på lokal- och generalnivå. Yrkeskvinnor undervisar om sista dagars helig teologi och historia på kyrkans universitet och inom kyrkans utbildningsprogram för ungdomar. Men eftersom endast män ordineras till prästadömsämbeten har frågor uppstått kring kvinnans ställning i kyrkan. Den här essän ger ett relevant historiskt sammanhang för dessa viktiga frågor och förklarar Joseph Smiths lärdomar om kvinnor och prästadömets myndighet.
Återställelsen av prästadömets myndighet genom profeten Joseph Smith är en grundläggande lära i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Tidigt under sin verksamhet fick Joseph Smith prästadömets myndighet av himmelska budbärare. Med den myndigheten organiserade han kyrkan, förlänade prästadömet till andra män och ordinerade dem till ämbeten inom prästadömet.1 Med samma myndighet organiserade Joseph Smith Hjälpföreningen som en del av kyrkans organisation, vilket formellt definierade och auktoriserade en stor del kvinnornas verksamhet. Allt detta gjordes för att förbereda de heliga på att delta i templets förrättningar, vilka infördes strax efter grundandet av Hjälpföreningen. Vid tiden för Joseph Smiths död låg den uppenbarade vision han fått tryggt på plats: kvinnor och män kunde ta emot och utföra heliga prästadömsförrättningar i heliga tempel vilket skulle förbereda dem på att inträda i Guds närhet en dag.
Hur de tidiga sista dagars heliga förstod prästadömet
Återställelsen av prästadömets myndighet skedde vid en tid av intensiv religiös upphetsning i Förenta staterna. Denna upphetsning drevs delvis av frågor om gudomlig myndighet – vem som hade den, hur man fick den och om den var nödvändig.2 I början av 1800-talet trodde de flesta kristna att myndigheten att handla i Guds namn hade förblivit på jorden alltsedan Jesus jordiska verksamhet. Joseph Smith lärde att Kristus prästadöme hade gått förlorat efter de forna apostlarnas död och nyligen hade återställts genom änglabetjäning. Trots det var det till en början många sista dagars heliga som i stort sett såg på begreppet prästadöme enligt den tidens värderingar. I 1830-talets Amerika definierades ordet prästadöme som ”en prästs ämbete eller ställning” samt ”ordningen för män avskilda till heliga ämbeten” vilket associerade prästadömet med ett religiöst ämbete och med de män som innehade det.3 Tidiga sista dagars heliga associerade likaledes prästadömet främst med ordination till prästerliga ämbeten och myndighet att predika och utföra religiösa riter.4 Liksom i de flesta andra kristna samfund under den här tiden var det bara sista dagars heliga män som hade prästadömsämbeten, som utförde regelrätta proselyterande missioner och som utförde förrättningar såsom dop och välsignandet av Herrens nattvard.
Till skillnad från många andra kyrkor ordinerade de sista dagars heliga ofta lekmän till prästadömet, så som föreskrevs genom uppenbarelse. Med tiden upprättades en omfattande struktur av prästadömsämbeten och -kvorum. Den här strukturen leddes ända från början genom uppenbarelse under ledning av de prästadömsledare som innehade ”nycklar”.5 Melkisedekska prästadömets nycklar, vilka gavs genom gudomliga budbärare till Joseph Smith och som senare gick vidare till andra, gav ”rätten att presidera”, rätten att ”betjäna i andliga ting”, samt ”rätt att verka i kyrkans alla ämbeten”.6
Sista dagars heligas insikt om prästadömets natur och nycklar växte till följd av de uppenbarelser Joseph Smith fick. En uppenbarelse från 1832 undervisade om att det större, eller det melkisedekska, prästadömet hade ”nyckeln till kunskapen om Gud” och att i prästadömets förordningar är ”gudaktighetens kraft uppenbar”. Joseph Smith fick till ansvar, liksom Mose, att ”heliggöra folket, så att de skulle kunna skåda Guds ansikte”.7 År 1836 överlämnade himmelska budbärare nycklar till Joseph Smith vilka skulle göra det möjligt för kyrkans medlemmar att ta emot templets förrättningar.8 I en uppenbarelse 1841 befallde Herren de heliga att bygga ett tempel i Nauvoo, Illinois där han skulle uppenbara för sitt folk ”allt som rör detta hus och dess prästadöme”.9 De högsta prästadömsförrättningarna skulle utföras i templet och skulle förbereda män och kvinnor på att inträda i Guds närhet.
Sista dagars heliga kvinnor, liksom kvinnor på andra håll, deltog aktivt i sitt nya trossamfund under kyrkan tidigaste år. De godkände beslut genom omröstning på konferenser,10 de inredde templet genom sitt handarbete, de dyrkade tillsammans med männen under möten och i körer, de berättade om evangeliet för släktingar och vänner, de var värdinnor för möten i sina hem och de utövade andliga gåvor både privat och offentligt.11 Tidig uppenbarelse gav kvinnor myndighet till att ”förklara skrifterna och till att förmana kyrkan”.12 Men sista dagars heliga, liksom många andra kristna på den tiden, överlät dock offentlig predikan och ledarskap åt män.13
Joseph Smith och Hjälpföreningen i Nauvoo
Uppenbarad utveckling i Nauvoo gav kvinnorna nya möjligheter att delta i kyrkan och vidgade sista dagars heligas insikt om det eviga förhållandet mellan mannen och kvinnan. Organiserandet av den Kvinnliga Hjälpföreningen i Nauvoo den 17 mars 1842 markerade ett viktigt steg i denna utveckling.14 Med en önskan om att genom välgörenhet stödja män som arbetade på att bygga templet planerade en grupp mormonkvinnor att bilda en välgörenhetsförening, något som var populärt på den tiden.15 När de presenterade sin plan för Joseph Smith kände han sig inspirerad att utveckla det som gjorts tidigare. Sarah Granger Kimball, en av grundarna till Hjälpföreningen, återgav senare att profeten sagt till dem att han hade ”något bättre” åt dem och att han skulle organisera kvinnorna ”i prästadömets orden enligt kyrkans mönster”.16
Kvinnorna döpte sin nya organisation till ”Hjälpföreningen”. Den skilde sig från andra kvinnoorganisationer på den tiden eftersom den grundlades av en profet som agerade med prästadömets myndighet för att ge kvinnorna myndighet, heliga ansvar och officiella positioner inom kyrkans organisation, inte vid sidan av den. Kvinnorna organiserades, som aposteln John Taylor uttryckte på det första mötet, ”enligt himlens lag”.17
Joseph Smith gav kvinnorna till ansvar att ”ta hand om fattiga” och att ”rädda själar”.18 Han berättade att utnämningen av hans hustru Emma Hale Smith till president för Hjälpföreningen uppfyllde en uppenbarelse som getts henne tolv år tidigare där hon kallats ”en utvald kvinna”.19 Han förkunnade också för föreningen: ”Jag vrider nu om nyckeln för er i Guds namn, och denna förening ska nu glädja sig och kunskap och intelligens ska flöda ner från och med denna tidpunkt.”20
Sarah Kingsley Cleveland, Emma Smiths rådgivare, uttryckte kvinnornas känsla av gudomligt bemyndigande när hon sa: ”Vi ämnar handla i Herrens namn.”21 Emma Smith uppmanade alla medlemmar i föreningen att vara ”måna om att göra det som är gott” och betygade att de tillsammans skulle göra ”något extraordinärt”. Hon förväntade sig ”enastående möjligheter och angelägna kall”.22
Två aspekter av Joseph Smiths undervisning till kvinnorna i Hjälpföreningen kan vara obekanta för kyrkans medlemmar i dag. Den första aspekten är språkbruket som är associerat med prästadömet. När Joseph organiserade Hjälpföreningen talade han om att ”ordinera” kvinnor och sa att Hjälpföreningens ämbetsmän skulle ”presidera över föreningen”.23 Han sa också: ”Nu vrider jag om nyckeln för er i Guds namn.”24
Dessa uttalanden tyder på att Joseph Smith delegerade prästadömsmyndighet till kvinnorna i Hjälpföreningen.25 Josephs ordval kan förstås bättre i sitt historiska sammanhang. Under 1800-talet använde sista dagars heliga termen nycklar för att vid olika tillfällen tala om myndighet, kunskap eller templets förrättningar.26 På samma sätt använde mormonerna ibland termen ordinera i vidare bemärkelse, ofta omväxlingsvis med avskilja och inte alltid syftande på ett prästadömsämbete.27 På de här punkterna ger Josephs handlingar ljus åt betydelsen av hans ord. Varken Joseph Smith, någon som agerade i hans ställe eller någon av hans efterträdare förlänade aronska eller melkisedekska prästadömet till kvinnor eller ordinerade kvinnor till prästadömsämbeten.
Under senare år blev ord som ordination och nycklar mer exakt definierade, som till exempel 1880 när president John Taylor, som agerat på uppdrag av Joseph Smith för att ”ordinera och avskilja” Emma Smith och hennes rådgivare, förklarade att ”ordinationen som då gavs inte innebar att prästadömet förlänades dessa systrar”.28 Kvinnor fick myndighet att presidera i kvinnoorganisationen och att utnämna de ämbetsmän som behövdes för att leda organisationen enligt prästadömets mönster, såsom att ledas av en president med rådgivare.29 När president Taylor gjorde sitt uttalande hade även kvinnoledda organisationer för unga kvinnor och barn upprättats. Dessa organisationer hade även de presidentskap som agerade med delegerad prästadömsmyndighet.
Den andra aspekten av Joseph Smiths undervisning till Hjälpföreningen som kan vara obekant i dag är hans godkännande av att kvinnor var med och gav helande välsignelser. ”Beträffande kvinnlig handpåläggning”, står det i Nauvoos Hjälpförenings protokoll, så sa Joseph att ”det inte är en synd att någon som har tro gör det”, och han manade att ”om systrarna har tro till att hela de sjuka, så låt alla tiga och låt det ha sin gång”.30 En del kvinnor hade gett sådana välsignelser alltsedan kyrkans första tid. De sista dagars heligas syn på helbrägdagörelsens gåva grundade sig på den tiden främst på Nya testamentets undervisning om att det var en av Andens gåvor som var tillgänglig för dem som trodde. Joseph Smith lärde att helbrägdagörelsens gåva var ett tecken som följde ”alla som trodde, både män och kvinnor”.31
Under 1800-talet välsignade kvinnor ofta de sjuka genom trons bön och många kvinnor fick prästadömsvälsignelser som lovade att de skulle ha helbrägdagörelsens gåva.32 ”Jag har sett många bevis på Guds kraft och välsignelse när systrarna har välsignat sjuka”, vittnade Elizabeth Ann Smith Whitney som, enligt egen utsaga, fick välsignelsen att utöva denna gåva av Joseph Smith.33 År 1883 förklarade Hjälpföreningens generalpresident Eliza R. Snow följande angående dessa helande välsignelser: ”Kvinnor kan välsigna i JESUS namn, men inte i kraft av prästadömet.”34
Kvinnors deltagande i helande välsignelser minskade gradvis i början av 1900-talet då kyrkans ledare lärde att det var att bättre att följa Nya testamentets föreskrift att ”kalla på församlingens äldster”.35 År 1926 bekräftade kyrkans president Heber J. Grant att första presidentskapet ”inte uppmuntrar att man kallar på systrarna för att välsigna de sjuka eftersom skrifterna säger att vi ska kalla på äldsterna, som innehar Guds prästadöme och som har makten och myndigheten att smörja och välsigna de sjuka i Jesu Kristi namn”.36 I dag står det i kyrkans Handbok 2: Kyrkans förvaltning att ”endast bärare av melkisedekska prästadömet får smörja och välsigna sjuka och lidande”.37
Prästadömet och templet
Joseph Smith sa att hans instruktioner till Hjälpföreningen var avsedda att förbereda kvinnorna för att ”få tillgång till prästadömets förmåner, välsignelser och gåvor”. Det skulle ske genom templets förrättningar.38 De här nya förrättningarna undervisade om Guds natur, livets mening, det eviga livets innebörd samt om människosläktets förhållande till gudomen. De förde in män och kvinnor i en förbundsrelation med Gud.
Joseph Smiths undervisning om templets förrättningar ger ytterligare sammanhang åt hans prästadömsrelaterade undervisning till Hjälpföreningen. Joseph talade om att upprätta ”ett rike av präster”.39 Han hade använt liknande termer tidigare när han talade om alla de heligas relation till templet.40 Detta ”rike av präster” skulle bestå av män och kvinnor som hade ingått tempelförbund.
Under de sista två åren av sitt liv introducerade Joseph Smith templets förrättningar och förbund till en kärngrupp av män och kvinnor. I maj 1842 förrättade han den första tempelbegåvningen – en ceremoni där deltagarna ingår heliga förbund och tar emot undervisning om Guds frälsningsplan.41 Joseph Smith började besegla män och hustrur (viga dem för evigheten) och invigde kvinnorna i begåvningen vid slutet av september 1843. Han undervisade män och kvinnor om att de, genom att ta emot templets förrättningar med den beseglande förrättningen som höjdpunkt, inträdde i en ”prästadömets orden”.42 Vid tiden för sin död hade han givit de här förrättningarna till flera dussin män och kvinnor, vilka träffades ofta för att be och delta i tempelceremonier medan de väntade på att Nauvoos tempel skulle bli färdigställt i december 1845.
Templets förrättningar var prästadömets förrättningar, men de gav inga kyrkliga ämbeten till män eller kvinnor. De uppfyllde Herrens löfte att hans folk – kvinnor och män – skulle ”begåvas med kraft från höjden”.43 Den prästadömskraften manifesterade sig på många olika sätt i olika personers liv och var tillgänglig för alla vuxna medlemmar, oavsett civilstånd. Begåvningen öppnade kanaler för personlig uppenbarelse för både kvinnor och män. Den skänkte ett större mått av ”tro och kunskap” samt ”hjälp av Herrens ande” – en kraft som stärkte de heliga inför de vedermödorna de skulle ställas inför när de reste 210 mil genom en otillgänglig ödemark för att slå sig ner i Saltsjödalen.44 De sista dagars heliga som tagit emot sin begåvning förbereddes på att gå framåt ”beväpnade med [Guds] kraft” för att ”bära mycket stora och härliga budskap till jordens ändar”.45 Genom templets förrättningar blev gudaktighetens kraft verkligen uppenbar i deras liv.46
Under perioden i Nauvoo började de sista dagars heliga förstå att alla människor är barn till himmelska föräldrar och att det är trofasta mäns och kvinnors yttersta bestämmelse att bli som dem.47 Ytterligare uppenbarelser om äktenskapets eviga natur och syfte åtföljde dessa läror. Joseph Smith undervisade sina medarbetare om att äktenskap som utförs och förrättas – eller ”beseglas” – genom rätt myndighet i templet skulle bestå i evigheten.48
Dessa uppenbarelser och förrättningar gav ny insikt om hur mäns och kvinnors relation är ömsesidigt beroende av varandra. Som biskop Newel K. Whitney uttryckte kort efter att ha tagit emot sin begåvning: ”Utan kvinnor kan inte alla ting återställas till jorden. Båda behövs för att återställa prästadömet.”49 Mary Isabella Horne, medlem i Nauvoos Hjälpförening, uttryckte senare glädje över att vara ”medarbetare till våra bröder i att bygga upp Guds rike”. ”I alla förrättningar som tas emot i Herrens hus”, sa hon, ”står kvinnan bredvid mannen, både för de levande och de döda, vilket visar att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan”.50
Den prästadömskraft som gavs i Nauvoos tempel – och i förlängning i templen i dag – sträcker sig bortom detta liv, eftersom templets förrättningar gör det möjligt för Guds barn att få upphöjelse.51 Joseph Smith lärde att templets förrättningar skapade en ”sammansvetsande länk” mellan alla medlemmar i den mänskliga familjen, en familj i sänder, sträckande sig bakåt och framåt i tiden.52
När en man och en kvinna beseglas i templet ingår de tillsammans, genom förbund, i en prästadömets orden.53 Om de är trofasta sina förbund får de ”ära, odödlighet och evigt liv”, ”upphöjelse och härlighet i allt” samt ”en fullhet och en fortsättning på avkomman i evigheters evighet”.54 Vissa får inte möjlighet att gifta sig i det här livet och många upplever trasiga familjerelationer. Eftersom Gud är rättvis kommer alla Guds barn att få möjlighet, antingen i det här livet eller i nästa, att acceptera evangeliet och ta emot alla utlovade välsignelser (inklusive evigt äktenskap), i enlighet med deras trofasthet.55
Kvinnan och prästadömet i dag
I vissa avseenden har förhållandet mellan sista dagars heliga kvinnor och prästadömet förblivit anmärkningsvärt oförändrat sedan Joseph Smiths tid. Liksom under den första tiden i kyrkan ordineras män till prästadömsämbeten medan både kvinnor och män får uppleva prästadömets kraft och välsignelser i sina liv.56 Män och kvinnor fortsätter att verka i heliga förrättningar i tempel i stort som de gjorde på Joseph Smiths tid. Joseph lärde att män och kvinnor endast kan nå den högsta graden av celestial härlighet genom att tillsammans ingå i en prästadömets orden genom beseglingsförrättningen i templet. Sista dagars heliga har samma uppfattning i dag.
Den prästadömsmyndighet som sista dagars heliga kvinnor utövar i templet och på annat håll är fortfarande ganska okänd av människor utanför kyrkan och missförstås eller förbises ibland av dem inom kyrkan. Sista dagars heliga och andra likställer ofta felaktigt prästadömet med religiösa ämbeten och männen som innehar dem, vilket skymmer sista dagars heligas bredare syn på prästadömet.
Sedan Joseph Smiths tid har kyrkans profeter, genom att använda prästadömets nycklar, anpassat organisationer och program i en värld där möjligheter inom utbildning, politik och ekonomi har ökar för många kvinnor.57 I dag leder sista dagars heliga kvinnor tre organisationer i kyrkan: Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primär. De predikar och ber i församlingen, fyller många positioner inom ledarskap och tjänande, deltar i prästadömsråd på lokal- och generalnivå och de tjänar som proselyterande missionärer över hela jorden. På de här och andra sätt utövar kvinnor prästadömsmyndighet även om de inte har blivit ordinerade till ett prästadömsämbete.58 Sådant tjänande och sådan ledarskap skulle kräva ordination inom många andra religiösa traditioner.
Prästadömet välsignar Guds barns liv på otaliga sätt. Prästadömet definierar, ger kraft, förädlar och skapar ordning. Sista dagars heliga kvinnor och män går framåt med prästadömets kraft och myndighet i sina ämbeten i kyrkan, i templets förrättningar, i familjerelationerna och genom individuellt tjänande i det tysta. Detta ömsesidiga beroende mellan män och kvinnor i att utföra Guds arbete genom hans kraft är centralt i Jesu Kristi evangelium, som återställdes genom profeten Joseph Smith.