Jag vet att min Förlossare lever

Genom den Helige Andens vittnesbörd kan var och en av oss veta att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son.

Ur Joseph F Smiths liv

I mer än ett halvt sekel verkade president Joseph F Smith som ett särskilt vittne om Frälsaren som apostel, som rådgivare i första presidentskapet och som president för kyrkan. Hans vittnesbörd – förkunnat från talarstolar hemma och i främmande länder, i kyrkans råd och i hans egen familjekrets – visade på ett hjärta och en själ som var hängivna Jesus Kristus och hans underbara evangelium. Han var vältalig och hans budskap var tydligt: ”Jag vill, som en Guds tjänare, oberoende av vittnesbörden från alla människor och varje bok som skrivits, säga att jag har mottagit Andens vittnesbörd i mitt eget hjärta. Jag vittnar inför Gud, änglar och människor utan fruktan för följderna, att jag vet att min Förlossare lever och jag skall se honom ansikte mot ansikte och, om jag är trofast, stå med honom på denna jord i min uppståndna kropp, för Gud har uppenbarat detta för mig. Jag har mottagit vittnesbördet. Jag bär mitt vittnesbörd, och mitt vittnesbörd är sant.”¹

När hans liv var slut hölls en speciell begravningsgudstjänst vid hans grav på kyrkogården i Salt Lake City, där medlemmarna i Tabernakelkören som en hyllning sjöng en av hans favoritpsalmer, ”Han lever, min Förlossare”. Dessa ord var för honom kärnan i hans tro och det centrala i hans profetiska budskap: ”Jag vet att min Förlossare lever. Jag känner det i varje fiber av min varelse. Jag är lika säker på det som jag är på min egen existens. Jag kan inte känna mig mer säker på min egen tillvaro än jag gör på att min Förlossare lever.”²

Följande vittnesbörd är hämtat från ett tal som president Smith höll på en konferens i Webers stav den 18 oktober 1896.³

Joseph F Smiths lärdomar

Frälsarens liv och lärdomar är bevis på hans gudomlighet.

Vi känner alla till historien om vår Frälsare som den är nedtecknad i Nya testamentet: hur han föddes av en jungfru, hur han växte upp bland sina bröder och blev man och vilka märkliga ting han uträttade till och med under barndomen genom kraften i sin smörjelse och sin uppgift, hur han undervisade de laglärda och lärarna i synagogan och templet och hur han förbryllade dem som försökte göra honom till lagbrytare för ett ords skull. Vi känner alla till den makt han visade när han botade sjuka, gav blinda synen åter och döva sin hörsel åter, när han renade de spetälska och fick den lame att dansa av fröjd.

Vi känner till de läror han undervisade om. Jag har alltid tyckt att det inte behövs något mer bevis på Jesu Kristi gudomlighet än den lära han förkunnade att vi skall älska dem som förföljer oss och löna ont med gott. Fram till hans dagar var läran man förkunnade i världen ”öga för öga och tand för tand” (Matteus 5:38). Detta var den tidens filosofi. Men Jesus undervisade om raka motsatsen till detta. Han uppmanade sina lärjungar att inte löna ont med ont utan ont med gott. ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom” (Matteus 5:39). Denna lära var ny för världen. Det är en lära som inte är i enlighet med den fallna människans natur … Därför är den inte av människor. Människor skulle inte kunna förkunna en sådan lära och genomföra den i sina liv utan inspiration och kraft från höjden.

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade” (Matteus 5:3–6).

Läs Bergspredikan (se Matteus 5–7) och fråga er sedan om den inte är utöver och mer än allting som någonsin förkunnats av människor. Den bekräftar min tro på att Jesus inte bara var en människa utan att han var Gud, uppenbarad i köttet. Den är läran om evigt liv, varigenom en människa aldrig dör om hon efterlever den, varigenom en människa skall få vandra på behagliga stigar om hon vandrar efter den, och varigenom hon skall få lära känna sanningen, om hon lever efter den, och sanningen skall göra henne fri.

Sedan kommer vi till den domens dag, när en som han hade utvalt att vara apostel och vittne om honom vände sig bort och förrådde Herren för hans fiender. De kom med svärd och med påkar för att tillfångata fridens man, mannen som förbjöd våld, som aldrig hade höjt rösten eller handen mot de oskyldiga och de goda, och inte heller mot någon annan, utom mot deras orättfärdiga seder och onda handlingar – de kom för att ta honom till fånga och utsätta honom för en skenrättegång, så att de kunde få tillfälle att döma honom till döden.

Vid ett tillfälle när han hade undervisat folket om dessa rättfärdiga principer och vittnat om att han var Guds Son, tog de upp stenar för att stena honom. Jesus svarade: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?” (Johannes 10:32). Han hade inte gjort något ont ibland dem. Allt han hade gjort var gott, och ändå ville de döda honom. När Petrus, i raseri drog sitt svärd och högg av örat på översteprästens tjänare, tillrättavisade Jesus honom och sade: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matteus 26:52). Mitt under sina egna prövningar, när han blev hånad, när han blev slagen, när han fick en krans av törne och när han smädades, smädade han inte tillbaka, utan utstod ödmjukt det som var hans lott och fann sig i det som Gud tillät att de onda gjorde mot honom.

Han råkade i situationer där läran han förkunnade kunde sättas på prov, och i allt visade han äktheten i sina lärdomar. Till och med när han våndades på korset, utropade han: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Lukas 23:34). Jag frågar er, är detta sant? Om det är sant, då säger jag att ingen människa kunde yttra sådana ord i en sådan stund. Det krävdes Guds egen makt och ande, kärlek, barmhärtighet och förlåtelse. Jag bär vittnesbörd för er att en varelse, som kunde be Gud att förlåta människor som hade varit så oförtjänt grymma mot honom, inte är något mindre än Gud. Om det inte fanns något annat bevis för Jesu Kristi gudomliga uppgift, skulle detta enda vara nog för att övertyga mig om att Jesus var världens Återlösare. I sitt liv undervisade han om och exemplifierade de principer som återlöser världen.

Jesus offrade sitt liv för att fullborda frälsningsplanen.

Jesus … korsfästes. Hans vänner lyfte ner hans kropp från korset, tvättade den, svepte den i rent linnetyg och lade den i en ny klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd. Men innan dess hade Jesus lärt sina lärjungar att Människosonen skulle dödas. Han sade med tydliga ord: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka” (Johannes 10:17–18). Han kom för att fullborda profeternas förutsägelser, att eftersom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus (se 1 Kor 15:22) … Om synden hade kommit in i världen genom en människas överträdelse och alla människor hade drabbats av följderna av denna överträdelse utan deras medverkan, vore det då inte rättvist, vore det då inte logiskt att mänskligheten skulle befrias från dessa följder genom en människas handling? Detta var planen som upprättades i begynnelsen, och det finns inget förutom rättfärdighet i den. Jesus offrade sitt liv för att åstadkomma detta. Han dödades av orättfärdiga människor som felaktigt anklagade honom och som stängde sina ögon och hjärtan för de sanna principer han förkunnade.

Vi läser i skrifterna att efter det att han begravts kom Maria från Magdala till graven den första dagen efter sabbaten, men se, stenen för ingången var bortrullad och han var borta. Hon såg in i grottan och såg två änglar i vita kläder, ”en vid huvudet och en vid fötterna” (Johannes 20:12), och de sade till henne:

”’Varför gråter du, kvinna?’ Hon svarade: ’De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’

När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.

Jesus sade till henne: ’Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?’ Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ’Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’

Jesus sade till henne: ’Maria.’ Hon vände sig om och sade till honom: ’Rabbouni!’ (det är hebreiska och betyder mästare).

Jesus sade: ’Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud’” (Johannes 20:13–17).

Då gick Maria och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och han visade sig också för dem.

Låt oss nu tänka på detta ett ögonblick. Här har vi ett historiskt faktum att Maria gick till graven och såg två änglar där, och att hon efteråt såg den uppståndne Återlösaren själv. Hon fick ett vittnesbörd från himmelska budbärare som bekräftades av Guds Son själv, att Återlösaren hade uppstått. Hennes ord går i arv till oss i vittnesbördet. Vill ni säga emot det? Vill ni tvivla på hennes vittnesbörd? … Efteråt kom han fram till två lärjungar som var på väg till Emmaus och slog följe med dem, men ”deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom” (Lukas 24:16). Jesus frågade dem varför de var så ledsna och de svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar” (Lukas 24:18). Så småningom öppnades deras ögon och de kände igen honom.

Efter detta visade han sig för sina lärjungar. En av lärjungarna hörde att Jesus hade uppstått men sade att han inte skulle tro på det, om han inte fick se honom och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida. Hur lik mänskligheten idag var inte Tomas. Kristus visade sig igen för lärjungarna och Tomas var med dem.

”Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’

Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’

Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett. Saliga de som inte har sett men ändå tror’” (Johannes 20:27–29)

Genom den Helige Andens kraft kan vi veta att vår Förlossare lever.

Jesus betjänade sina lärjungar efter det att han uppstått och bekräftade för deras förstånd att de inte var vilseledda, utan att han verkligen var Guds Son, nu uppstånden från de döda till odödlighet och evigt liv. De såg inte med sina fysiska ögon. Vi kan se mycket med vår fysiska syn, men den kan bedragas. Vi kan höra med våra öron, men de kan bedragas. Våra fysiska sinnen kan bli bedragna … Men låt mig säga att när den Allsmäktige uppenbarar sig för människan, gör han det genom den Helige Andens kraft och inte genom fysiska ögon eller öron. Han talar till människan som om han talade till henne oberoende av sin kropp. Han talar till anden. Därför, om den Allsmäktige Guden talar till er och bär vittne om sin sanning genom den Helige Andens kraft, … kommer ni att veta så som Gud vet. Det kommer inte att vara något som ni bara tror, något som har förmedlats till er genom era fysiska sinnen, som ni kan missta er på eller bedras av, utan det kommer att bli det som Gud har talat till hjärtat, till den levande själen, till människans eviga varelse, vilken, precis som Gud, är oförstörbar och evig.

Det var på detta sätt som Jesus öppnade sina lärjungars andliga ögon och insikt efter sin uppståndelse, så att de visste att han var både Herre och Kristus. De visste att han hade uppstått från de döda. De visste att han var den levande Gudens Son, eftersom Gud hade uppenbarat det för dem. Därför kunde de säga som poeten har sagt:

”Vad glädje för mig syndare, han lever, min Förlossare!” (”Han lever, min Förlossare”, Psalmer, nr 83)

Vem kan beskriva glädjen och tillfredsställelsen som kommer till den människosjäl som har fått detta vittnesbörd från den Allsmäktige Guden? Ingen människa kan beskriva den. Jag kan inte beskriva den för er. Det finns inga människoord som kan förklara den. Den kan endast erfaras. Den kan endast förstås av människans odödliga inre. Outsäglig är den glädje en människa känner som har fått detta vittnesbörd från den Helige Anden …

Guds helige Ande har talat till mig – inte till mitt öra, inte till mitt öga, utan till min ande, till mitt levande och eviga inre – och har uppenbarat för mig att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son. Jag vittnar för er att jag vet att min Förlossare lever. Vidare vet jag att jag skall se honom på denna jord och att jag skall se honom sådan han är … För han kommer för att besöka jorden igen, inte som han kom förut, utan med makt och stor härlighet, för att ta hämnd på de orättfärdiga och de ogudaktiga som inte lyssnar på Andens röst, utan förhärdar sina hjärtan mot sanningen och stänger sitt förstånd för Guds tjänares vittnesbörd. De kommer att dömas, inte genom det som öron kan höra, eller det som ögon kan se, utan med rättfärdighet skall de dömas, och de kommer att fördömas eftersom ljuset har kommit in i världen och de älskar mörkret mer än ljuset … Herren har uppenbarat detta för mig. Han har fyllt hela min ande med detta vittnesbörd, tills det inte finns plats för tvivel …

Vi har vittnesbördet från Kristi lärjungar på den asiatiska kontinenten och vittnesbördet från Jesu lärjungar på denna amerikanska kontinent, som båda bekräftar samma sanningar. Därutöver har vi Läran och förbunden, som innehåller Guds uppenbarelser och vittnesbörd till sina tjänare och heliga i den tid som vi lever i, det tredje vittnesbördet om detta. Förutom allt det … har vi den Helige Andens vittnesbörd i vårt hjärta, vilket inte kan förnekas, för den som får sitt vittnesbörd genom den Helige Andens inspiration kan inte vilseledas. Guds ande bekräftar inte det som inte är sant. Därför vet ni, om ni har fått den Helige Andens vittnesbörd i ert hjärta, att er Förlossare lever …

Jag bär vittne för er att Återlösaren lever. Må detta vittnesbörd finna en plats i ert hjärta … Om vi älskar varandra och gör gott mot varandra utför vi Guds Sons evangeliums föreskrifter, Kristi lära, som är menad att återlösa och upphöja världen och föra tillbaka mänskligheten till Guds närhet, vilket det är min bön att vi alla skall få privilegiet att motta och njuta av.

Studieförslag

Vilka händelser eller lärdomar ur Frälsarens liv har hjälpt er att få ett vittnesbörd om att han är Guds Son?
Hur lönade Jesus Kristus ont med gott när han förföljdes? Vilka välsignelser kommer av att följa hans lärdomar om att löna ont med gott? Hur kan vi bättre följa denna lära? (Se även Matteus 5:38–47.)
Hur kan vi tillämpa rådet att ”plantera ordet i edra hjärtan för att försöka utröna dess godhet” (Alma 34:4) på de skriftställen president Smith hänvisade till från Bergspredikan? (Se Matteus 5:3–6.)
Hur kan ödmjukhet bli vår styrka? Varför är det så svårt för många i världen att utveckla ödmjukhet?
Hur återspeglade Frälsarens sista ord när han hängde på korset ”kärlek, barmhärtighet och förlåtelse”? Hur kan vi följa hans exempel under våra egna stunder av motgång och prövning?
Hur stärks ert eget vittnesbörd genom vittnesbördet från Maria från Magdala om den uppståndne Förlossaren? (Se Johannes 20:11–18.)
På vilket sätt var Tomas ”lik mänskligheten idag”? Vilka välsignelser får vi om vi ”inte har sett men ändå tror”? (Johannes 20:29.)
Vad har ni lärt er från president Smith om att vittna om Frälsaren?
Hur känner ni er när ni hör president Smiths vittnesbörd om Frälsaren? Hur kan hans vittnesbörd hjälpa er att stärka ert eget vittnesbörd om Jesus Kristus, Guds Son?

Jesus Christ — Herren Jesus Kristus Från målningen *Kristus och den rike unge mannen av Heinrich Hofmann.*