Joseph F Smiths verksamhet
Joseph F Smith var kyrkans sjätte president och den siste presidenten som personligen kände profeten Joseph Smith. ”Under min barndom och ungdom umgicks jag med Guds folk. Jag led med dem och jag gladdes med dem. Hela mitt liv har detta folk varit mitt folk”, sade han.1 Han sökte allvarligt att lära känna Gud Fadern och hans Son, Jesus Kristus, och att tjäna dem med fullständig hängivenhet. Med den djupa insikt i evangeliet som han välsignades med, kunde han leda sitt folk i den eviga sanningens principer och stadfästa kyrkan under angrepp från motståndare under 1900-talets första år. Han ville vara ”en fridstiftare, en rättfärdighetens förkunnare”.2 Han undervisade med kraft om lydnad och vittnade utifrån egen erfarenhet att ”alla som lyder Andens maningar … får en klarare, en vidare och en mer direkt och säker kunskap om Guds sanningar än någon annan”.3
En barndom präglad av tro
Mary Fielding och Hyrum Smiths första barn, Joseph F Smith, föddes den 13 november 1838 i Far West i Caldwell County i Missouri, mitt under förföljelse och fattigdom. Två veckor tidigare hade hans far tagits tillfånga av en pöbel och fängslats utan grund. Under fyra långa månader fick Hyrum Smith, hans bror profeten Joseph Smith och andra utstå umbäranden i Liberty fängelse. Mary tyckte att hennes man på ett grymt sätt hade tagits bort från henne ”vid en tidpunkt då jag behövde … den varmaste omsorg från en sådan vän, men istället lades plötsligt och oväntat omvårdnaden om en stor familj på mig ensam”. Omvänd till kyrkan från Canada hade hon gift sig med Hyrum Smith efter frånfället av hans första hustru, Jerusha, och hon tog hand om de fem barnen Smith då ”skaran utökades med min käre lille Joseph F”.4
När de heliga fördrevs från Missouri under vintern 1838–1839 var Joseph F ett spädbarn. Hans far satt fortfarande i fängelse och hans mor var svårt sjuk och ”måste förflyttas över 30 mil, huvudsakligen på en bädd”.5 Marys syster, Mercy Fielding Thompson, tog hand om Joseph F och sin egen lilla dotter. De heliga fann en tillflykt i Illinois, och lille Joseph F tillbringade större delen av sina åtta första år i Nauvoo, den stad de heliga byggde på strandsluttningarna vid Mississippifloden. Där, i kretsen av familjen Smith och de heliga, fostrades han i kunskapen om Jesu Kristi evangelium. ”Jag fick lära mig att tro på gudomligheten i Jesu Kristi mission”, berättade han senare. ”Jag fick lära mig detta av min far, av profeten Joseph Smith och, genom min mor … och under hela min uppväxttid och mitt fortsatta liv på jorden har jag hållit fast vid denna tro.”6
Joseph F:s far, Hyrum, hade sedan kyrkan organiserats, och även tidigare då profeten Joseph översatte Mormons bok, hjälpt Joseph föra återställelsens verk framåt. Profeten förlitade sig i hög grad på sin äldre bror Hyrum, särskilt i Nauvoo där Hyrum genom uppenbarelse kallades både till kyrkans patriark och till biträdande president. Profeten sade att Hyrum ägde ”ett lamms mildhet, Jobs redbarhet och, kort sagt, Kristi saktmodighet och ödmjukhet.”7
Liksom sin far kände Joseph F stor kärlek till och lojalitet mot profeten Joseph Smith. Under senare år återgav han ofta dyrbara barndomsminnen om sin farbror och vittnade ständigt om hans kallelse som återställelsens profet: ”Ja, han var fylld av glädje. Han var fylld av kärlek … Han kunde leka med barnen och roa sig med enkla, oskyldiga lekar bland människorna, men han samtalade också med Fadern och Sonen och talade med änglarna, och de besökte honom och förlänade honom välsignelser och gåvor och auktoritetsnycklar.”8
Joseph var ännu inte sex år gammal då hans farbror Joseph och hans far, Hyrum, offrade sitt liv för Guds rike. De lönnmördades den 27 juni 1844 av en våldsam pöbel. Nauvoo väckte alltid hos honom ”dyrbara minnen av det förgångna, dubbelt dyrbara, både dyrbara och fruktansvärda, genom den heliga viloplatsen för min fars stoft och de fruktansvärda scener som då (och som jag tydligt minns) fyllde de ärliga i världen med förstämning och fruktan och fyllde tiotusentals hjärtan med sorg och bedrövelse!”9
Efter Hyrums död, arbetade Mary och hennes syster Mercy, också änka, tillsammans för att ta hand om en stor familj och göra sig redo för att tillsammans med de heliga flytta västerut. Joseph F Smith berättade att deras förberedelser avbröts hösten 1846 då hotfulla pöbelhopar tvingade dem att åka ”i en pråm över Mississippifloden till Iowa, där vi slog läger under träden och lyssnade till hur man besköt staden. Vi hade lämnat vårt bekväma hem med alla möbler kvar i huset, och alla våra övriga jordiska ägodelar, utan hopp om eller tanke på att någonsin få se dem igen.”10 Hans mor försäkrade gång på gång sina barn: ”Herren skall bereda en utväg”,11 och styrkan i hennes övertygelse gav näring åt deras egen tro. ”Vi var inte långt borta då vi hörde kanonelden på andra sidan floden”, mindes president Smith, ”men jag kände mig lika säker då så säker som ett barn kan känna sig – på att det inte var någon fara, att Herren var med oss, som jag känner mig i dag.”12
När Joseph F Smith färdades västerut med sin familj såg han sin mor möta den ena utmaningen efter den andra med tro. När kaptenen för hennes kompani ovänligt hävdade att änkan skulle bli en belastning för hela kompaniet, sade hon till honom att hon skulle göra sin del och ta hand om sig själv och till och med komma fram till dalen före honom. Och det gjorde hon! Som familjens vallpojke var Joseph F ytterst medveten om värdet av familjens dyrbara boskap, så han glömmer aldrig det tillfälle då hans mor genom innerlig bön hittade ett par oxar som kommit bort. Han berättade senare att hon bad för oxarna som hade ”lagt sig ner med oket på som om de förgiftats”, att de skulle resa sig upp och börja gå och ”till deras förvåning som såg detta reste [de] sig upp och vi körde vidare”.13
Joseph F körde ett av familjens oxspann in i Saltsjödalen den 23 september 1848. Han var nio år gammal. Familjen Smith slog sig ner vid Millcreek, söder om Salt Lake City, och där arbetade den unge Joseph F, berättade han själv, som ”kusk, vallpojke, plogpojke, vattnare, skördearbetare, med lie eller avläggare, vedutkörare … [och] diversearbetare”.14 Familjen bodde enkelt i en liten stuga, men president Smith påpekade senare: ”Vi hade det inte sämre ställt än tusentals andra, och inte så dåligt ställt som många.” Han lärde sig att arbeta hårt och göra sin plikt, att leva utan överflöd, att lovprisa Gud och att betala tionde på alla familjens inkomster.
Joseph F Smith hyllade alltid sin mors arbete och offer, hennes ojämförliga kärlek och tro. Han blev helt förkrossad då hon, efter två månaders sjukdom, dog 51 år gammal. ”Under 18 månader efter min mors död – från 21 september 1852 till april 1854 – var mitt liv upp och ner”, skrev han senare till en barndomsvän. ”Jag var nästan som en komet eller flammande meteor, utan dragningskraft eller gravitation som gav mig balans eller vägledde mig inom rimliga gränser.” ”Fastän han vid 13 års ålder var föräldralös”, berättade han, var han ”inte helt utan vänner”.16 Hans ”moster, Mercy R Thompson”, som han alltid mindes med kärlek”17 fortsatte ta hand om honom och han glömde aldrig omsorgen från Brigham Young, Heber C Kimball och George A Smith, hans fars kusin. Joseph F sade att dessa var män ”som jag lärde mig älska så som jag älskade min far, på grund av deras redbarhet och kärlek till sanningen”.18
Kallas att verka på Hawaii.
När första presidentskapet vid generalkonferensen i april 1854 tillkännagav att Joseph F var kallad att förena sig med en grupp missionärer som snart skulle ge sig av, utövade han den tro han utvecklat under sin barndom och ”tog med glädje emot” kallelsen. Senare reflekterade han: ”Min fyraåriga mission på Sandwichöarna återgav mig balansen och fastställde min kurs i livet.”19
Äldste Joseph F Smith anlände till Honolulu på Sandwichöarna (Hawaii) den 27 september 1854, omkring sex veckor före sin 16-årsdag. Han fick ön Maui som missionsområde och lämnades snart ensam i Kula att bo bland folket och lära sig deras språk och kultur. Den unge äldsten ”sökte allvarligt efter tungomålsgåvan”, mindes han, ”och genom denna gåva och genom studier kunde jag inom 100 dagar efter landstigningen på dessa öar tala till folket på deras eget språk som jag nu talar till er på mitt modersmål”.20 Tack vare hans utomordentliga förmåga att tala språket flytande kunde han personligen betjäna det hawaiianska folket.
Trots att äldste Smith var ung utsågs han till att presidera på ön Maui, sedan i Hilo på Hawaii och senare på ön Molokai. Då han på Molokai fick hög feber och var allvarligt sjuk i tre månader tog en vänlig syster, Ma Mahuhii, hand om honom lika kärleksfullt som om han vore hennes egen son. Hon glömde aldrig honom, och inte han henne, och de hälsade varandra med djup tillgivenhet varje gång de träffades under senare år. ”Den vänlighet som många av den goda urbefolkningen på Hawaii visade mig” var ett välsignat minne för honom.
Äldste Joseph F Smith lämnade Hawaii i oktober 1857 och accepterade de allt större ansvar som president Brigham Young gav honom. Han utförde en mission i England (1860–1863) och en andra mission på Hawaii (1864). Efter sin återkomst till Salt Lake City i slutet av 1864 fick han anställning på Church Historian’s Office, där han arbetade under ledning av äldste George A Smith i de tolvs kvorum.
Verkar i de tolvs kvorum och i första presidentskapet
1866 ordinerades 28-årige Joseph F Smith, enligt direktiv från president Young, till apostel och kallades till rådgivare till första presidentskapet. Han ärade president Young som den man ”som genom den Allsmäktiges makt upprests och understötts att fortsätta (profeten) Josephs mission och fullfölja det verk han utstakat under sin livstid.”22 Joseph F Smith önskade av hela sin själ hjälpa till att föra detta ”stora och härliga verk” framåt.23 Han sade: ”Ni har själva omfattat evangeliet. Gå nu och gör hela er plikt, inte halvhjärtat, utan helhjärtat.”24 Det är sättet att främja ”Sions intressen och upprätta hennes sak på jorden”.25 Förutom andra ansvar som medlem av de tolvs kvorum verkade han under två perioder som president för Europa-missionen (1874–1875; 1877).
Trots att Joseph F Smith inte gick så många år i skolan hade han ett stort ordförråd och lärde sig tala med kraft och övertygelse. Den 24 juni 1866 talade han i tabernaklet i Salt Lake City och som äldste Wilford Woodruff i de tolvs kvorum berättade, ”talade [han] på eftermiddagen i en timme och femton minuter och Guds kraft vilade över honom och han manifesterade samma ande som var över hans farbror profeten Joseph Smith och hans far Hyrum Smith.26 Äldste Joseph F Smith blev vida känd för sina predikningar, för den bredd och kraft som fanns i dem. Han önskade undervisa i enlighet med den Helige Anden ”så att de som hör mig kan förstå mig”.27 Det är inte ”så mycket ett felfritt språk som den ande talaren har med sig, som ger själen liv och ljus”, lärde han.28 ”Jag har alltid försökt få mina åhörare att känna att jag och mina ämbetsbröder är fridsamma och inget hellre vill än att hålla oss väl med andra, att vår uppgift är att frälsa, inte förgöra, att bygga upp, inte riva ner”, skrev han en gång till en son som var ute på missionsfältet.29
Från president Brigham Youngs död år 1877 till den stund då han inröstades som president för kyrkan år 1901, arbetade Joseph F Smith ständigt för att föra in liv och ljus i de heligas själar och upprätta frid och vänskap. Under dessa 24 år verkade John Taylor, Wilford Woodruff och Lorenzo Snow som presidenter för kyrkan, och Joseph F Smith var kallad som deras rådgivare i deras respektive presidentskap. Det var under en tid när de sista dagars heligas tro och gärningar blev vida missförstådda, och under 1880-talet förde motståndarna hårda juridiska strider mot kyrkan och dess medlemmar. ”De vill inte att vi, religiöst eller på annat sätt, skall skilja oss från resten av världen. De vill att vi skall bli ett med den övriga världen, ja, bli såsom de är, så att Guds avsikter omintetgörs”, förklarade president Smith.30
Ändå bönföll president Smith kyrkans medlemmar att älska och förlåta sina fiender. ”När vi glömmer syftet med vår kallelse och lämnar pliktens väg för att slå tillbaka, för att hämnas, för att förfölja ifall vi själva skulle bli förföljda, glömmer vi Herrens befallningar och de förbund vi gjort med Gud om att hålla hans bud”, lärde han.31 Han påminde missmodiga heliga om att Gud lovat att kyrkans bestämmelse är att gå ”framåt och uppåt tills Guds avsikter beträffande detta stora verk i de sista dagarna är fullbordade”.32
Joseph F Smith kom mycket nära dem han samarbetade med. ”När syskon som jag älskar visar mig förtroende och kärlek, går det direkt till mitt hjärta”, sade han.33 I sitt umgänge med andra satte han allra störst värde på gemenskapen med sin älskade familj. Att vara make och far var för honom den allra största kallelsen. Han älskade att vara hemma, att undervisa sina barn, att återge berättelser för dem, att sjunga och leka och skratta med dem. När han var ute på uppdrag, längtade han efter sina nära och kära. På Hawaii, den 1 april 1885, skrev han i sin dagbok: ”Det blåser en stark ostlig vind som, i ett kallare klimat, skulle vara kylig och sträng. Blåser det behagliga eller stränga vindar på mina älskade? Har de det varmt eller fryser de? … Är de hungriga eller mätta? Mitt ibland vänner eller fiender, oroliga eller lugna? Tig! Var stilla!”34 Hans son Joseph Fielding Smith erinrade sig de dyrbara stunder han var med sin far och ”diskuterade principer i evangeliet och mottog en sådan undervisning som bara han kunde ge. På det sättet lades i sanning grunden till min egen kunskap, så att också jag kan säga att jag vet att min Förlossare lever, och att Joseph Smith är, var och alltid kommer att vara den levande Gudens profet”.35
Han tillsåg alltid sin familjs timliga och andliga behov och fick dem att känna hans närvaro oavsett om han var hemma eller borta. I korta meddelanden, brev och dikter uttryckte han sin orubbliga tillgivenhet för sina nära och kära. ”Min kära livskamrat!” skrev han till sin hustru på hennes 39-årsdag, ”Jag hyser ännu större aktning för dig, värderar dig ännu högre, känner ännu större tillgivenhet för dig och älskar dig mer i dag än jag gjorde … för tjugo år sedan. Varje timme, vecka, månad och år stärker banden i vår förening och varje barn befäster den med en evig besegling.”36
President Smith kände stor kärlek till templet och dess förordningar som möjliggjorde den eviga föreningen av familjer. ”Vilka andra än de sista dagars heliga umgås med tanken att vi kommer att fortsätta leva som familjer bortom graven?”37 Den 6 april 1853 hade han, 14 år gammal, sett hur man lade hörnstenarna till Salt Lake-templet. Och den 6 april 1892 uppsände han, 53 år gammal, bönen för läggandet av toppstenen på templet.38 Året därpå, den 6 april 1893, invigde president Wilford Woodruff den magnifika byggnaden, det fjärde templet i Utah. När president Smith talade vid invigningen, sade han: ”Detta är det sjätte templet (inklusive templen i Kirtland och Nauvoo), men det är inte det sista.”39 Som kyrkans president skulle han komma att inviga platserna för templet i Cardston i Canada (27 juli 1913) och templet i Laie på Hawaii (1 juni 1915).
Verksamhet som president för kyrkan
Den 17 oktober 1901, en vecka efter president Lorenzo Snows död, ordinerade och avskilde de tolv apostlarnas kvorum Joseph F Smith som sjätte president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han skulle komma att verka som president i 17 år, från 1901 till 1918. I sitt första tal till de heliga som kyrkans president, sade han: ”Vi har förmånen att, om vi vill, leva närmare Herren än någonsin tidigare, så att vi åtnjuter ett större mått av hans Ande än någonsin tidigare, och så att vi går framåt fortare, tillväxer fortare i kunskapen om sanningen och blir mer fast grundade i tron. Men allt detta är beroende av en ökad trofasthet hos folket.”40 Hans personliga umgänge med de heliga, hans ansträngningar för att stärka gemenskapen och undervisningen i församlingarna, hans oförtröttliga förkunnande av ”den eviga sanningens principer” var alla medel till att öka rättfärdigheten, renheten och heligheten i folkets hjärtan”.41 Han visste att endast ett rättfärdigt, rent och heligt folk kan bistå Frälsaren i att åvägabringa ”jordens helgelse och människosläktets frälsning”.42
Kyrkans medlemsantal nästan fördubblades under president Smiths administration, från 278645 år 1901 till 495962 år 1918. Även om majoriteten av medlemmarna fortfarande bodde i västra Förenta staterna, kände president Smith en stark samhörighet med medlemmar i många länder. Han besökte Europa år 1906, den förste som gjorde det som president för kyrkan, återvände dit år 1910 och besökte de heliga i Canada och på Hawaiiöarna. Han och hans rådgivare i första presidentskapet rådde medlemmarna att vara ”trofasta och trogna i sin lydnad mot sina regeringar och att vara goda samhällsmedborgare”,43 och att ”stanna kvar i sina hemländer och bilda församlingar av bestående karaktär”.44 Kyrkans medlemmar uppmuntrades inte längre att flytta till Utah för att förena sig med de heliga där.
Den första generationen heliga hade samlats till Sion genom att geografiskt skilja sig från världen för att utveckla enighet och andlig styrka. President Smith betonade för efterföljande generationer vikten av att leva fridsamt i världen och samtidigt bevara arvet av enighet och andlig styrka som möjliggjorts genom prästadömets ordning och förordningar.
President Smith talade och skrev mycket utförligt om prästadömets ojämförliga makt och strävade efter att hjälpa alla medlemmar förstå dess betydelse. När Joseph F Smith inröstades som kyrkans president var mötesscheman, lektioner och effektiviteten hos prästadömets kvorum olika från församling till församling. Men president Smith förväntade att få se den dag ”då varje råd inom prästadömet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förstår sin plikt, tar på sig sitt ansvar, ärar sitt kall och fyller sin plats i kyrkan”.45 Vid generalkonferensen i april 1908 tillkännagav president Smith att åtgärder vidtas ”för att främja deras välbefinnande och framåtskridande som är knutna till prästadömets olika kvorum”.46
Han var särskilt mån om aronska prästadömets kvorum. ”Vi bör se efter de pojkar som ordinerats till diakoner, lärare och präster i kyrkan”, sade han.47 Under de närmaste åren gav biskoparna de unga prästadömsbärarna viktiga uppdrag. Många av dessa är standard i dag. Både aronska och melkisedekska prästadömets kvorum stärktes då ordningen att hålla prästadömsmöten regelbundet varje vecka året om fast etablerades, och en kyrkans centralkommitté gav ut enhetliga studiekurser för kvorumen.
President Smith fäste stor vikt vid hemundervisningen. ”Jag vet ingen plikt som är mer helig eller mer nödvändig, om den utförs som den borde, än lärarnas plikt då de besöker medlemmarnas hem, ber med dem, uppmanar dem att leva dygdigt och ärligt, uppfordrar dem till enighet, kärlek, tro på och trohet till Sions sak”, sade han.48 För att ytterligare stärka familjerna i kyrkan presenterade han och hans rådgivare i första presidentskapet år 1915 ett hemaftonsprogram som skulle hållas en gång i veckan och uppmanade föräldrarna att använda den tiden till att undervisa sina barn om Guds ord.
Det var också en period med betydande framsteg för biorganisationema. Söndagsskolans generalkommittéer, organisationerna för unga män och unga kvinnor och Primärföreningen hade börjat ge ut enhetliga studiekurser. President Smith konstaterade att deras lektioner ledde unga medlemmar till ”rikare erfarenheter och större insikt i principerna i Jesu Kristi evangelium.”49 På grund av att ungdomarna fick mer fritid, anammades scoutprogrammet för unga män och ett nytt bikupsprogram utvecklades för unga kvinnor. Hjälpföreningen, som sedan 1902 hade uppmuntrat stavarna att skriva lektioner för systrarna, började år 1914 ge ut enhetliga lektioner och år 1916 särskilda budskap för besökslärarna. Dessa nyheter blev en del av det nya Relief Society Magazine och gjorde kvinnorna i Hjälpföreningen bättre rustade ”att sörja för den andliga, själsliga och moraliska välfärden hos Sions mödrar och döttrar”.50 För president Smith var det absolut nödvändigt att biorganisationerna arbetade i harmoni med prästadömsledarna med att undervisa om evangeliet och stärka banden av gemenskap bland medlemmarna. ”Därför arbetar vi alla tillsammans med kraft och uthållighet för upprättandet av kyrkan.”51
En av de största svårigheter Joseph F Smith ställdes inför var att handskas med missuppfattningar och förföljelser som riktades mot kyrkan. Han tillkännagav dock att belackarnas ansträngningar ”bara har varit ett medel, indirekt, till att främja verket i världen. De har vänt världens uppmärksamhet mot oss, och det är precis vad vi önskar … Vi vill att världen skall bli bekant med oss. Vi vill att de skall lära sig våra lärosatser, förstå vår tro, våra avsikter och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas organisation.”52
Gradvis började president Smiths förhoppningar bli verklighet och kyrkan vann större respekt i Förenta staterna och i andra länder. För att kunna ge turister i Salt Lake City riktig information om kyrkans tro och historia, upprättades år 1902 kyrkans första informationscenter på tempelområdet. Under första verksamhetsåret överväldigades de 25 frivilliga på Bureau of Information and Church Literature (Kyrkans informationsoch litteraturbyrå) av att mer än 150000 besökare kom. År 1904 behövde byrån mer personal och en större byggnad. År 1911 framförde tabernakelkören bejublade konserter i 25 städer i östra Förenta staterna och staterna i Mellanvästern, däribland en särskild konsert i Vita huset för Förenta staternas president med gäster.
”Herren kommer alltmer att upphöja och förhärliga oss inför världen och låta oss inta vår rätta position och ställning i världens mitt”, lovade president Smith, i proportion till medlemmarnas ”ökade trofasthet” och villighet att bli ”mer fast grundade i tron”.53 Därför uppmanade han ständigt de sista dagars heliga att bli djupare förankrade i sin egen historia och lära. President Smith initierade en nyutgivning av Joseph Smiths History of the Church och stödde insamlingen av pionjärernas dagböcker och manuskript till kyrkans arkiv. Han gav också kyrkans ämbetsmän befogenhet att inköpa historiska platser som var värdefulla för de sista dagars heliga, däribland fängelset i Carthage i Illinois, där profeten Joseph Smith och hans bror Hyrum dog som martyrer år 1844 (1903); en del av tempeltomten i Independence i Missouri (1904); gården i Vermont där Joseph Smith föddes år 1805 (1905) och Joseph Smith den äldres gård i Manchester i New York, som innefattar lunden där profeten först såg Fadern och Sonen (1907). Han vittnade: ”Det finns något helgat över dessa platser, för mig och för alla, tror jag, som har accepterat profeten Joseph Smiths gudomliga mission.”54
President Joseph F Smith lärde de sista dagars heliga att de skulle hedra profeten för att han ”lyfte undan evighetens slöja från deras ögon”.55 President Smith själv försökte också förstå och undervisa om de omfattande sanningarna i Jesu Kristi evangelium. Hans brev till familj och vänner, hans tidningsledare och svar på frågor i kyrkans tidningar och hans predikningar var alla viktiga tillfällen att förklara läran. När han och hans rådgivare i första presidentskapet trodde att viktiga lärdomar skulle kunna missförstås av kyrkans medlemmar eller andra, sammanställde de och gav ut förtydligande förklaringar. ”The Origin of Man” (Människans ursprung; november 1909)56 och ”The Father and the Son: A Doctrinal Exposition by the First Presidency and the Twelve” (Fadern och Sonen: En doktrinär utläggning av första presidentskapet och de tolv; juni 1916)57 blev viktiga redskap för att undervisa de sista dagars heliga om vårt egentliga förhållande till vår himmelske Fader och Jesus Kristus.
”Alltsedan min ungdom har jag bemödat mig om … att vara en fridstiftare, en rättfärdighetens förkunnare, att inte bara predika rättfärdighet i ord utan också i handling”, sade president Smith.58 Från 15 års ålder fram till sin död vid 80 års ålder höll han hundratals tal och predikningar om evangeliet för att hjälpa de heliga att förstå och leva efter Jesu Kristi lärdomar. Charles W Nibley sade följande om hans förmåga att undervisa: ”Vem kan som rättfärdighetens förkunnare jämföras med honom? Han var den störste jag någonsin hört – stark, kraftfull, klar, fängslande. Det var underbart att höra hur ord av levande ljus och eld flödade från honom.”59
Joseph F Smith gladde sig då kyrkans medlemmar hörsammade hans varningar och uppmaningar som en Guds profet. De heligas villighet att gå framåt i ”rättfärdighet, renhet och helighet” var av yttersta vikt för honom.60 Han gick före och visade vägen genom sin egen ödmjukhet och läraktighet. ”Jag är bara ett barn, jag lär mig hela tiden”, sade han i april 1918. ”Jag hoppas innerligt att allteftersom jag lär mig litet i taget, rad på rad, bud på bud, litet här och litet där, dag efter dag, månad efter månad och år efter år, att det skall komma en tid då jag verkligen har lärt mig sanningen och känner den som Gud känner den och blir frälst och upphöjd i hans närhet.”61 Han var alltid respekterad för sin djärvhet och fasta övertygelse, men han var särskilt aktad för sin medkänsla. Fru Koleka, en av hans kära hawaiianska vänner, lovordade honom som ”den allra högste Gudens tjänare, en man med ett uppriktigt hjärta fyllt av kärlek”.62 Han hade lärt sig att ”inte bara predika rättfärdighet i ord utan också i handling”,63 genom att allvarligt söka ”bli formad till Jesu Kristi likhet och avbild”.64
Under de sista månaderna av sitt liv kände president Smith sig särskilt mottaglig för Anden. ”Jag må ha krämpor, men jag tycker att min andliga styrka inte bara förblir som den varit tidigare, utan att den tilltar, växer”,65 sade han i april 1918. Sex månader senare, den 3 oktober 1918, då han satt i sitt rum i betraktan över skrifterna och ”begrundade det stora försoningsoffer, som utfördes av Guds Son för världens återlösning”,66 mottog han en underbar syn om Frälsarens besök hos de döda medan hans kropp låg i graven. Uppenbarelsen, som senare kallades synen om de dödas återlösning och som av kyrkan officiellt godkändes som Läran och förbunden kapitel 138, är kronan på verket för den profet som oupphörligt förkunnade hur viktigt det var att ge livets och frälsningens plan till alla Guds barn.
Guds härlighet, människans gudomliga ursprung och hennes beroende av Gud, vikten av lydnad och heliga förordningar, kärleksfull tacksamhet och trofast hängivenhet – det var teman som president Smith vävde samman gång på gång. Det var sällan som han behandlade en evangelieprincip isolerad från livets och frälsningens hela plan. Han kunde förkunna evangeliet i dess fullhet under en och samma predikan, ibland i en enda mening, och han fokuserade då alltid på vikten av att känna Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus. ”Det är genom den kärlek vi hyser för dem och genom vår önskan att leva i harmoni med deras fordringar och bli lika dem, som vi kan älska varandra och som vi kan få mer glädje av att göra gott än vi någonsin kan få av att göra ont.”67
Joseph F Smith, sjätte presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Målning av A Salzbrenner.