Kapitel 12
Prästadömets ed och förbund
”Herrens välsignelser erbjuds de heliga och världen genom dem som håller detta heliga prästadöme, vilka representerar honom.”
Ur Joseph Fielding Smiths liv
Den 9 april, efter att ha verkat som apostel i 41 år, inröstades Joseph Fielding Smith som president för de tolv apostlarnas kvorum. Strax efter inröstningen talade president Smith till församlingen. Han delade kortfattat med sig av sina känslor för ämbetet:
”Jag inser att uppgiften jag har kallats att utföra är en mycket viktig sådan. Den gör mig ödmjuk. …
Jag tackar Herren för Jesu Kristi evangelium, för mitt medlemskap i kyrkan, för möjligheten jag har fått att tjäna. Jag har bara en önskan, svag som jag är, och det är att efter bästa förmåga ära det ämbete som jag fått.”1
President Smith uppmanade ofta prästadömsbärare att ära sina ämbeten. Även om han talade offentligt om sin egen önskan att ära sina kall i prästadömet, 2 berättade han sällan om sitt arbete med att göra det. Men en gång reflekterade han över det prästadömstjänande som han hade utfört tillsammans med sin vän, George F. Richards, som han efterträdde som president för de tolv apostlarnas kvorum.
”I 40 år satt jag i råd, närvarade vid konferenser och tjänade på olika sätt tillsammans med president George F. Richards. …
Vi har rest tillsammans från ena änden av Sions stavar till den andra. Förr reste vi generalauktoriteter två och två då vi besökte Sions stavar. Till platser dit järnvägen inte kunde ta oss, vilket var många, reste vi oftast i lätta fjädervagnar med vitt tak. Längre resor innebar besök i minst två stavar, ofta tre eller fyra.
Under sådana resor hölls dagliga möten mellan stavskonferenser i stavarnas olika enheter eller församlingar. Sådana resor gick över ojämna vägar, ibland snarare stigar, genom tjock dimma på sommaren och bitande kyla på vintern, ofta genom tjock lera eller tungt snöfall.”3
Äldste Francis M. Gibbons, som verkade som sekreterare för första presidentskapet, delgav en insikt om hur president Smith ärade sina ämbeten i prästadömet: ”Även om han var fullständigt medveten om sin myndighet, var han alltid ödmjuk och mild i sitt sätt att utöva den. Som person var han aldrig arrogant, konstlad eller självbelåten. Han var aldrig inbilsk och skröt aldrig med ämbetets privilegier.”4
President Joseph Fielding Smith talar vid British Area Conference, augusti 1971. Sittande från vänster till höger: Äldsterna Marion. G. Romney, Richard L. Evans och Howard W. Hunter.
Som president för kyrkan talade Joseph Fielding Smith på fem prästadömssessioner under kyrkans generalkonferenser, och uppmuntrade bröderna att ära sina kall i prästadömet. Lärdomarna i det här kapitlet har hämtats från fyra av de talen, med tonvikt på ett tal som president Smith gav den 3 oktober 1970. Eftersom talen hölls under prästadömsmöten är orden i kapitlet riktade till män. Men de ger en förståelse för att prästadömets kraft är en stor välsignelse för alla kyrkans medlemmar. I ett av talen sade president Smith: ”Jag tror att vi alla vet att prästadömets välsignelser inte är begränsade till enbart män. Välsignelserna utgjuts också över våra hustrur och döttrar och över alla de trofasta kvinnorna i kyrkan. De här goda systrarna kan genom att hålla buden och tjäna i kyrkan förbereda sig för välsignelserna i Herrens hus. Herren erbjuder sina döttrar varje andlig gåva och välsignelse som hans söner kan få, för mannen är inte till utan kvinnan eller kvinnan utan mannen i Herren [se 1 Kor. 11:11].”5
Joseph Fielding Smiths lärdomar
1
Män bör ha en klar insikt om det förbund som de sluter när de tar emot ämbeten i prästadömet.
Jag vill uppmärksamma er på melkisedekska prästadömets ed och förbund. Jag tror att om vi har en klar insikt om förbundet vi sluter när vi tar emot ämbeten i prästadömet, och om de löften som Herren ger oss om vi ärar våra kall, kommer vi att få en starkare önskan att göra allt det som vi måste göra för att få evigt liv.
Vidare vill jag säga att allt som hör till detta högre prästadöme är till för att förbereda oss för att få evigt liv i Guds rike.
I uppenbarelsen om prästadömet som Joseph Smith fick i september 1832 säger Herren att melkisedekska prästadömet är evigt, att det administrerar evangeliet, att det har funnits i den sanna kyrkan i alla tider, och att det har nycklarna till kunskapen om Gud. Han säger att det gör det möjligt för Herrens folk att bli helgade, att se Guds ansikte och att komma in i Herrens vila, ”den vila som utgör hans härlighets fullhet”. (Se L&F 84:17–24.)
Angående både aronska och melkisedekska prästadömet säger Herren: ”Ty de som är trofasta och får dessa båda prästadömen varom jag talat, och som ärar sin kallelse, blir heliggjorda genom Anden till sina kroppars förnyelse.
De blir Moses och Arons söner och Abrahams avkomlingar och kyrkan och riket och Guds utvalda.
Och vidare: Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren,
ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig,
och den som tar emot mig tar emot min Fader,
och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom.
Och detta är i enlighet med den ed och det förbund som tillhör prästadömet.
Alla de som tar emot prästadömet tar därför emot min Faders ed och förbund, vilka han inte kan bryta, inte heller kan de upphävas.”
Straffet för att bryta förbundet och helt vända sig bort från det läggs sedan fram, tillsammans med denna befallning: ”… ta er tillvara och ge noga akt på det eviga livets ord.
Ty ni skall leva av varje ord som utgår från Guds mun.” (L&F 84:33–44.)6
De av er som bär aronska prästadömet har ännu inte tagit emot den ed och det förbund som tillhör det högre prästadömet, men Herren har gett er stor makt och myndighet. Aronska prästadömet är ett förberedande prästadöme som skolar och utbildar oss att bli värdiga de andra stora välsignelser som kommer senare.
Om du tjänar trofast som diakon, som lärare och som präst får du erfarenheten och färdigheterna som gör det möjligt för dig att ta emot melkisedekska prästadömet och ära ditt ämbete i det.7
2
Prästadömsbärare lovar att ära sina kall i prästadömet och leva av varje ord som utgår från Guds mun.
Som vi alla vet är ett förbund ett kontrakt och en överenskommelse mellan minst två parter. När det gäller evangelieförbund är parterna Herren i himlen och människan på jorden. Människan går med på att hålla buden och Herren lovar att belöna henne för det. Själva evangeliet är det nya och eviga förbundet och innefattar alla överenskommelser, löften och belöningar som Herren erbjuder sitt folk.
Så när vi tar emot melkisedekska prästadömet gör vi det genom förbund. Vi lovar högtidligt att ta emot prästadömet, ära våra kall i det, och leva av varje ord som utgår från Guds mun. Herren å sin sida lovar oss att om vi håller förbundet ska vi ta emot allt det som Fadern har, vilket är evigt liv. Kan någon av er tänka sig en mer underbar överenskommelse?
Ibland talar vi i allmänna ordalag om att ära vårt prästadöme, men vad uppenbarelserna talar om är att ära våra kall i prästadömet som äldster, sjuttio, högpräster, patriarker och apostlar.
Prästadömet som bärs av mannen är Guds makt och myndighet, som getts till människan på jorden, att handla i allt för människornas frälsning. Prästadömets ämbeten eller kall är uppdrag att utföra särskilt tjänande i prästadömet. Och att ära dessa kall innebär att de som fått ett visst ämbete utför det arbete som ämbetet innefattar.
Det spelar ingen roll vilket ämbete vi har så länge som vi är trofasta våra plikter. Inget ämbete är större än något annat, men av administrativa skäl kan en viss prästadömsbärare kallas att presidera över och leda en annan prästadömsbärares arbete.
Min far, president Joseph F. Smith sade: ”Det finns inget ämbete i detta prästadöme som är eller kan vara större än själva prästadömet. Det är från prästadömet som ämbetet hämtar sin myndighet och makt. Inget ämbete ger prästadömet myndighet. Inget ämbete ger prästadömet större makt. Men alla kyrkans ämbeten hämtar sin makt, förmåga och myndighet från prästadömet.”
Vi har befallts att ära våra kall i prästadömet och utföra det arbete som vårt ämbete innefattar. Så säger Herren i uppenbarelsen om prästadömet: ”Låt därför var och en verka i sitt eget ämbete och arbeta i sin egen kallelse, … så att alla kan byggas upp tillsammans, så att ordningen kan bevaras fullkomlig.” (L&F 84:109–110.)
Detta är ett av de största målen vi arbetar mot i kyrkans prästadömsprogram; att få äldsterna att utföra äldsternas uppgifter, de sjuttio de sjuttios uppgifter, högpräster högprästernas uppgifter och så vidare, så att alla prästadömsbärare kan ära sina kall och skörda de rika välsignelser som de blir lovade för det.8
Vi är Herrens Jesu Kristi ambassadörer. Vår uppgift är att representera honom. Vi är ålagda att predika hans evangelium, att utföra frälsande förrättningar, att välsigna mänskligheten, att hela de sjuka och kanske utföra under, att göra det han hade gjort om han var personligen närvarande — och allt detta för att vi bär det heliga prästadömet.
Som Herrens budbärare är vi bundna genom hans lag att göra det som han vill att vi ska göra, oavsett personliga känslor eller världsliga lockelser. Vi har inga egna frälsningsbudskap, ingen lära som måste accepteras, ingen egen makt att döpa eller förordna eller viga för tid och evighet. Allt detta kommer från Herren, och allt vi gör i samband med det är resultatet av delegerad auktoritet.9
3
Löftet om upphöjelse ges till varje bärare av melkisedekska prästadömet som är trofast mot prästadömets ed och förbund.
Låt mig nu säga några ord om den ed som hänger samman med mottagandet av melkisedekska prästadömet.
Att svära med en ed är mänsklighetens mest högtidliga och bindande yttrandesätt. Det var detta slags språk Fadern valde att använda i den stora messianska profetian om Kristus och prästadömet. Om honom säger den: ”HERREN har svurit och skall inte ångra sig: ‘Du är präst för evigt, på samma sätt som Melki-Sedek.’ (Ps. 110:4.)
I sin förklaring av denna messianska profetia säger Paulus att Jesus hade ”ett prästadöme som varar för evigt”, och att genom det kom ”kraften av ett evigt liv”. (Se Hebr. 7:24, 16.) Joseph Smith sade att ”alla de som har ordinerats till detta prästadöme blir lika Guds Son, och förblir präst för evigt”, förutsatt att de är trofasta och trogna [se Joseph Smith Translation, Hebr. 7:3].
Så Kristus är det stora föredömet beträffande prästadömet, precis som han är beträffande dopet och allt annat. Så på samma sätt som Fadern svär med en ed att hans Son ska ärva allt genom prästadömet, så svär han med en ed att var och en av oss som ärar vårt kall i samma prästadöme ska få allt som Fadern har.
Detta är upphöjelsens löfte som ges till varje man som bär melkisedekska prästadömet, men det är ett villkorligt löfte, ett löfte som är beroende av huruvida vi ärar våra kall i prästadömet och lever av varje ord som utgår från Guds mun.
Det är fullkomligt klart att inga mer ärorika löften har getts eller skulle kunna ges än de som kom till oss när vi accepterade förmånen och tog på oss ansvaret det innebär att bära det heliga prästadömet och att stå som Kristi budbärare.
Aronska prästadömet är ett förberedande prästadöme som ska göra oss värdiga att ingå det förbund och ta emot den ed som följer med detta högre prästadöme.10
4
Herrens välsignelser erbjuds alla människor genom betjäning av dem som bär hans heliga prästadöme.
Det finns inget viktigare i hela världen för var och en av oss än att sätta det som hör Guds rike till främst i våra liv, att hålla buden, att ära våra kall i prästadömet, att gå till Herrens hus och bli erbjudna fullheten av vår Faders rikes välsignelser.11
”Prästadömet är Guds makt och myndighet, delegerad till människan på jorden, att handla i allt för människornas frälsning.”
Herrens välsignelser erbjuds de heliga och världen genom dem som håller detta heliga prästadöme, vilka representerar honom, som i själva verket är hans tjänare och sändebud och som är villiga att tjäna honom och hålla hans bud.12
Det är min bön att alla vi som har kallats att representera Herren och bära hans myndighet må komma ihåg vilka vi är och handla därefter.
… Jag har i hela mitt liv strävat efter att sätta min kallelse i prästadömet högt och hoppas att kunna hålla ut intill änden här i livet och få njuta av samvaron med de trofasta i livet efter detta.”13
Jag önskar välsigna dem, både unga och gamla, som ärar sina kall i prästadömet, och jag ber Herren att utgjuta över dem allt det goda från sin Ande i det här livet och evighetens rikedomar i livet efter detta. …
Hur fantastiskt är det inte att veta att Herren har erbjudit var och en av oss prästadömets fullhet, och har lovat oss att om vi tar emot detta prästadöme och ärar våra kall, ska vi få ta emot ett evigt arv tillsammans med honom i hans rike!14
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
President Smith lärde att Herren genom prästadömet ”erbjuder sina döttrar varje andlig gåva och välsignelse som hans söner kan få” (”Ur Joseph Fielding Smiths liv”). Vad får du för tankar när du begrundar dessa ord?
-
President Smith sade att prästadömsbärare får en starkare önskan att göra allt det som de måste göra för att få evigt liv när de förstår sina förbund och Herrens löften (se avsnitt 1). Hur stämmer detta in på alla kyrkans medlemmar?
-
Hur har du välsignats av tjänandet från medlemmar som har ärat sina kall?
-
President Smith lärde: ”Kristus är det stora föredömet beträffande prästadömet” (avsnitt 3). Vad kan vi göra för att följa Jesu Kristi exempel i vårt tjänande av andra?
-
Gå igenom president Smiths ord om templets välsignelser i avsnitt 4. Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att förbereda sig för prästadömets välsignelser som är tillgängliga i templet?
Skriftställen som hör till detta ämne:
Hebr. 5:4; Alma 13:1–2, 6; L&F 20:38–60; 84:19–22; 107:99–100; Trosartiklarna 1:5
Undervisningstips
”En duktig lärare tänker inte: ‘Vad ska jag göra i klassen i dag?’ Han frågar sig i stället: ‘Vad ska mina elever göra i klassen i dag?’ Han frågar inte: ‘Vad ska jag undervisa om i dag?’ utan snarare: ‘Hur ska jag hjälpa mina elever att förstå vad de behöver lära sig?’” (Virginia H Pearce, ”Det vanliga klassrummet —en viktig plats för stabil och fortsatt tillväxt”, Ensign, jan. 1997, s. 12; se även Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 61).