Kapitel 3
Frälsningsplanen
”Vår Fader i himlen upprättade en frälsningsplan för sina andebarn … för att hjälpa dem att framåtskrida tills de uppnår evigt liv.”
Ur Joseph Fielding Smiths liv
Den 29 april 1901 avled Joseph Fielding Smiths 18 år gamla syster Alice efter en längre tids sjukdom. Joseph höll just på att avsluta en heltidsmission i England. Hans svar på nyheten om Alices bortgång gav uttryck för hans kärlek till sin familj och hans vittnesbörd om frälsningsplanen. Han skrev i sin dagbok: ”Det är ett fruktansvärt slag för oss alla. Jag insåg inte hur svårt sjuk hon var även om jag visste att hon var sjuk. Jag var helt inställd på att träffa henne igen tillsammans med resten av familjen om några veckor, men må Guds vilja ske. Det är vid sådana här tillfällen som det hopp som evangeliet ger oss är som mest välkommet. Vi ska alla mötas igen på den andra sidan och njuta av glädjen och välsignelserna av varandras närvaro, där familjeband aldrig mer ska brytas, utan där vi alla skall leva för att ta emot vår himmelske Faders välsignelser och uppleva hans barmhärtiga ömhet. Må jag alltid vandra sanningens stig och ära det namn jag bär, så att mitt möte med mina närstående i sanning må bli ljuvt och evigt, är min ödmjuka bön.”1
Som apostel och senare kyrkans president vittnade president Joseph Fielding Smith upprepade gånger om det hopp som kommer av att förstå evangeliet. Han lärde: ”Vi har frälsningsplanen, vi administrerar evangeliet. Och evangeliet är världens enda hopp, det enda sättet varigenom det kan bli frid på jorden och varigenom man kan rätta till de fel som finns i alla nationer.”2
Joseph Fielding Smiths lärdomar
1
I den förjordiska andevärlden gladdes vi när vi fick lära oss om vår himmelske Faders frälsningsplan.
Vi är alla medlemmar av vår himmelske Faders familj. Vi levde med honom innan jordens grundvalar lades. Vi såg hans ansikte, kände hans kärlek och hörde hans undervisning, och han stiftade lagarna genom vilka vi kan framåtskrida och få egna eviga familjeenheter.3
”Vi levde med [vår himmelske Fader] innan jordens grundvalar lades.”
Vår Fader i himlen upprättade en frälsningsplan för sina andebarn. Denna plan utformades för att hjälpa dem att framåtskrida tills de uppnår evigt liv, vilket är det slags liv som vår himmelske Fader lever. Denna plan gör det möjligt för Guds barn att bli lika honom och få samma kraft, visdom och kunskap som han har.4
I Den kostbara pärlan får vi veta att det hölls ett råd i himlen, när Herren kallade till sig sina andebarn och lade fram en plan för dem. Enligt den skulle de få komma hit till jorden, ta del av dödligheten och få fysiska kroppar, gå igenom en jordisk prövotid och sedan fortsätta till en högre upphöjelse genom uppståndelsen, som skulle åstadkommas genom hans Enfödde Sons, Jesu Kristi försoning [se Moses 4:1–2; Abraham 3:22–28]. De fylldes med en jublets anda och ”ropade av glädje” [se Job 38:4–7] vid tanken på att gå igenom jordelivet och ta del av alla dess växlingar som skulle ge dem erfarenheter såväl som genom lidande, smärta, sorg, frestelser och sjukdomar, som genom denna världsliga tillvaros glädjeämnen. Om de sedan var trofasta skulle de uppstå till evigt liv i Guds rike för att bli lika honom. [se 1 Joh. 3:2]. Erfarenheterna och kunskapen som de skulle få under jordelivet kunde inte erhållas på något annat sätt, och det var nödvändigt för deras upphöjelse att de fick en fysisk kropp.5
2
Adams och Evas fall var en del av vår himmelske Faders plan.
Frälsningsplanen eller Jesu Kristi evangelium antogs i himlarna före jordens grundläggning. Det bestämdes där att Adam, vår fader, skulle komma till jorden och stå i spetsen för hela mänskligheten. En del av denna storslagna plan var att han skulle ta del av den förbjudna frukten och genom sitt fall föra in lidande och död i världen, för sina barns bästa.6
Fallet var en grundläggande del av människans jordiska prövotillstånd. … Hade Adam och Eva inte tagit del av frukten, hade de inte kunnat få jordelivets storslagna gåva. Dessutom hade de inte kunnat få någon avkomma, och det stora budet som Herren gav dem hade inte uppfyllts.7
Adams och Evas fall ”[förde] med sig smärta, sorg och död, men … också … välsignelser”.
Adams fall åstadkom alla jordelivets växlingar. Det medförde smärta. Det medförde sorg. Det medförde död. Men vi får inte glömma bort att det också medförde välsignelser. … Det medförde kunskapens och förståelsens och jordelivets välsignelser.8
3
Jesus Kristus offrade sig själv för att rädda oss från fallet och från våra synder.
Adams överträdelse införde följande två sorters död: andlig och timlig. Människan fördrevs från Guds närhet, blev dödlig och underkastad alla köttets sjukdomar. För att hon skulle kunna föras tillbaka igen, måste den brutna lagen återställas. Rättvisan fordrade det.9
Det är mest naturligt och rättvist att den som begår överträdelsen ska betala skulden och sona sitt felsteg. När Adam överträtt lagen fordrade därför rättvisan att han och ingen annan skulle svara för synden och straffas med sitt liv. Men när Adam bröt mot lagen blev han själv underkastad förbannelsen, och under sådana förhållanden kunde han inte sona eller gottgöra vad han hade gjort. Inte heller hans barn kunde det för de stod också under förbannelsen, och för att sona arvsynden krävdes det någon som inte stod under förbannelsen. Eftersom vi alla stod under förbannelsen stod det inte heller i vår makt att sona våra personliga synder. Därför blev det nödvändigt att Fadern sände sin enfödde Son, som var fri från synd, för att sona såväl våra synder som Adams överträdelse, vilket enligt rättvisans krav måste göras. Därför erbjöd han sig som syndaoffer. Genom sin död på korset tog han på sig både Adams överträdelse och våra personliga synder. På så sätt återlöste han oss från fallet och från våra synder, på villkor att vi omvänder oss.10
Det är vår plikt att undervisa om Jesu Kristi mission. Varför kom han? Vad gjorde han för oss? Hur gynnas vi av det? Vad kostade det honom att göra det? Det kostade honom livet, ja, mer än livet! Vad gjorde han förutom att låta sig spikas upp på korset? Varför spikades han upp på det? Han spikades upp på korset så att hans blod kunde utgjutas för att återlösa oss från detta det allra mest fruktansvärda straffet, förvisningen från Guds närhet. Han dog på korset för att vi skulle få komma tillbaka och för att våra kroppar och andar skulle få återförenas. Han gav oss den förmånen. Om vi bara vill tro på honom och hålla hans bud så har han dött för vår skull så att vi kan få syndernas förlåtelse och inte tvingas avtjäna straffet. Han betalade priset. …
… Ingen människa hade kunnat göra det som han gjorde för oss. Han var inte tvungen att dö, han kunde ha vägrat. Han gjorde det frivilligt. Han gjorde det för att det var en befallning från hans Fader. Han visste hur svårt hans lidande skulle bli, och ändå, på grund av sin kärlek till oss, var han villig att göra det. …
Spikarna som hamrades in i Frälsarens händer och fötter var den minsta delen av hans lidande. Jag tror att vi alla har för vana att känna eller tänka att hans största lidande var att spikas upp på korset och lämnas att hänga där. Men det skedde vid en tidpunkt i världens historia då tusentals män fick lida på samma sätt. Så långt var alltså hans lidande inte värre än det som andra upplevde som blev korsfästa. Vad utgjorde då hans stora lidande? Jag önskar att jag kunde hjälpa varje medlem i denna kyrka att förstå detta: Hans stora lidande skedde innan han korsfästes. Enligt skrifterna var det i Getsemane som blodet sipprade ur varje por i hans kropp, och som han i sin själs outsägliga vånda ropade till sin Fader. Det var inte spikarna som drevs in i hans händer och fötter. Fråga mig inte hur det skedde, för det vet jag inte. Ingen vet det. Allt vi vet är att han på något sätt tog på sig själv detta hemska straff. Han tog på sig våra överträdelser och betalade ett pris, ett plågsamt pris.
Tänk er hur Frälsaren bar den sammanlagda bördan av varje enskild plåga — på något sätt som jag redan sagt att jag inte kan förstå, utan bara acceptera — som fick honom att uppleva en smärta i jämförelse med vilken spikarna i hans händer och fötter var obetydliga. Han ropade ut sin ångest till sin Fader: ”Om det är möjligt så ta denna kalk ifrån mig!” men det var inte möjligt [se Matt. 26:42; Mark. 14:36; Luk. 22:42]. Låt mig läsa ett par ord för er om vad Herren säger om detta:
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.
Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ —och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga —
dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.” [L&F 19:16–19.]
När jag läser det så ödmjukar det mig. Hans kärlek till mänskligheten, till världen, var så stor att han var villig att bära en börda som ingen dödlig man kunde bära, och betala ett hemskt pris som ingen annan någonsin hade kunnat betala, för att vi skulle undkomma.11
”Vår Frälsare Jesus Kristus är den centrala gestalten i denna storslagna plan för framåtskridande och frälsning.”
Guds Son [sade]: ”Jag ska gå ner och betala priset. Jag ska bli Återlösaren och återlösa människan från Adams överträdelse. Jag ska ta på mig världens synder och återlösa eller frälsa varje själ från hans egna synder, om han bara omvänder sig.”12
Låt mig illustrera detta: En man som går på vägen råkar falla ner i en grop som är så djup och mörk att han inte kan klättra upp till ytan och återfå sin frihet. Hur ska han kunna rädda sig ur sitt predikament? Inte genom något han själv kan göra, för det finns inget sätt för honom att ta sig upp ur gropen. Han ropar på hjälp, och en vänlig själ som hör hans rop skyndar till undsättning. Han sänker ner en stege och ger därigenom mannen möjlighet att klättra upp till jordytan igen. Det var exakt ett sådant tillstånd Adam försatte sig själv och sin avkomma i när han åt av den förbjudna frukten. Eftersom alla var tillsammans i graven, kunde inte någon nå upp till ytan och hjälpa de andra. Graven utgjordes av fördrivningen från Herrens närhet och den timliga döden, kroppens upplösning. Och eftersom alla var underkastade döden kunde ingen erbjuda en möjlighet att undkomma.13
Sedan kommer Frälsaren, som inte är underkastad graven, och sänker ner stegen. Han kommer ner i graven och gör det möjligt för oss att använda stegen för att undkomma.14
I sin oändliga nåd hörde Fadern sina barns rop. Han sände därför sin enfödde Son som inte var underkastad död eller synd, för att ge dem möjlighet att undkomma. Detta gjorde han genom sitt oändliga försoningsoffer och det eviga evangeliet.15
Tacksamheten i vårt hjärta borde flöda över i kärlek och lydnad mot [Frälsarens] stora och ömma barmhärtighet. På grund av det han har gjort bör vi aldrig svika honom. Han köpte oss till ett pris som bestod av hans svåra lidande och utgjutandet av hans blod som ett offer på korset.16
4
När vi bygger på Jesu Kristi försonings grund, utarbetar vi vår frälsning under jordelivet.
Vår Frälsare Jesus Kristus är den centrala gestalten i denna storslagna plan för framåtskridande och frälsning.17
Frälsningsplanen som är byggd på försoningens grund innefattar följande:
För det första måste vi ha tro på Herren Jesus Kristus. Vi måste ta emot honom som Guds Son. Vi måste lita på honom, förlita oss på hans ord, och ha en önskan att få de välsignelser som kommer av lydnad mot hans lagar.
För det andra måste vi omvända oss från våra synder. Vi måste överge världen. Vi måste utan förbehåll besluta i våra hjärtan att vi ska leva goda och redbara liv.
För det tredje måste vi döpas i vatten av en därtill bemyndigad förrättare, som har makten att binda på jorden och besegla i himlen. Vi måste, genom denna heliga förrättning, ingå ett förbund att tjäna Herren och hålla hans bud.
För det fjärde måste vi ta emot den Helige Andens gåva. Vi måste bli pånyttfödda. Vi måste låta synder och orättfärdighet brännas bort från våra själar liksom med eld. Vi måste skapas på nytt genom den Helige Andens kraft.
För det femte måste vi hålla ut till änden. Vi måste hålla buden efter dopet. Vi måste utarbeta vår egen frälsning med fruktan och bävan inför Herren. Vi måste leva så att vi kan skaffa oss rättfärdiga egenskaper och bli sådana människor som kan njuta av det celestiala rikets härlighet och under.18
Nu betygar jag att dessa lagar som människorna måste lyda för att vinna frälsning och som innehåller Jesu Kristi evangelium har uppenbarats i dessa dagar till profeter och apostlar och att de nu förvaltas av hans kyrka, som han åter har upprättat på jorden.19
För var och en av oss är vår vistelse i denna värld en prövotid. Vi sändes hit i första hand för att få tabernakel [kroppar] till våra eviga andar och i andra hand för att prövas, lida motgångar såväl som överflödande lycka och glädje som kan uppnås genom ett heligt förbund att lyda evangeliets eviga principer. Jordelivet är, som Lehi lärde sina barn ett ”prövotillstånd” (2 Nephi 2:21). Det är här vi ska prövas för att se om vi, medan vi är utestängda från vår evige Faders närhet men ändå får undervisning om vägen till evigt liv, kommer att älska och vörda honom och vara trogen hans älskade son, Jesus Kristus.20
Vi kom hit för att prövas genom att komma i kontakt med det onda såväl som det goda. … Fadern har tillåtit Satan och hans andar att fresta oss, men med hjälp av Herrens Andes vägledning och de bud vi fått genom uppenbarelse, är vi beredda att göra våra val. Om vi gör ont har vi fått löfte om att bli straffade; om vi gör gott kommer vi att få ta emot rättfärdighetens eviga belöning.21
Denna jordiska prövotid [är] en kort period, bara en kort tidrymd som [förenar] den gångna evigheten med den framtida. Ändå [är] den en oerhört betydelsefull period. … Detta liv är den viktigaste perioden under vår eviga tillvaro.22
5
Alla människor kommer att få uppståndelsens välsignelse tack vare Jesu Kristi försoning.
Vi kom in i den här världen för att dö. Det förstod vi innan vi kom hit. Det är en del av planen som diskuterades och organiserades långt innan vi sattes på jorden. … Vi var villiga att göra den resan från Guds närhet i andevärlden till denna värld, för att här genomgå allt som hör livet till, dess glädjeämnen och dess sorger, och för att dö. Och döden är lika viktig som födelsen.23
Den fysiska döden innebär inte att anden och kroppen skiljs åt för alltid, även om kroppen återvänder till jorden. Döden betyder endast en tillfällig separation som upphör på uppståndelsens dag, då kroppen ska kallas fram från stoftet och göras levande av anden. Varje människa får ta del av den välsignelsen genom Kristi försoning, utan hänsyn till om de varit goda eller onda under jordelivet. Paulus sade att både de rättfärdiga och de orättfärdiga döda ska uppstå (Apg. 24:15), och Frälsaren sade att alla som är i gravarna ska höra hans röst och gå ut ur dem: ”De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom” (Joh. 5:29).24
Varje grundläggande del av varje kropp kommer att återställas till sin fullkomliga form vid uppståndelsen, oavsett vad som kan ha hänt kroppen i döden. Om den så har brunnit upp eller ätits upp av hajar. Varje grundläggande del av den kommer att återställas till sin fullkomliga form.25
Andar kan inte bli fullkomliggjorda utan kroppar av kött och ben. Kroppen och dess ande blir odödliga och får del av frälsningens välsignelser genom uppståndelsen. Efter uppståndelsen kan kroppen och anden aldrig mer skiljas åt. De är oskiljaktigt förenade så att människan kan ta emot glädjens fullhet. Endast genom att födas till livet, och inte på något annat sätt, samt genom att uppstå, kan andar bli lika vår himmelske Fader.26
6
De trofasta kommer att få evigt liv tillsammans med sina familjer i vår himmelske Faders närhet.
Somliga människor ärver rikedomar genom sina fäders hårda arbete. Somliga människor upphöjs på grund av sitt arv till världsliga troner, till makt och höga positioner bland sina medmänniskor. Somliga söker efter ett arv av världslig kunskap och blir kända för sitt eget arbete och uthållighet. Men det finns ett arv som är värt mer än alla andra, och det är den eviga upphöjelsens arv.
Skrifterna säger att evigt liv, som är det liv som vår evige Fader och hans son Jesus Kristus lever, är Guds mest storslagna gåva [se L&F 14:7]. Endast de som är renade från all synd ska ta emot det. Det utlovas till dem ”som genom tro övervinner och beseglas genom löftets Helige Ande, som Fadern utgjuter över alla dem som är rättfärdiga och sanna. Det är de som utgör den Förstföddes församling. Det är de i vilkas händer Fadern har givit allt.” [L&F 76:53–55; se ävenvers 52.]27
Denna frälsningsplan sätter familjen i centrum. … Den är utformad för att göra det möjligt för oss att skapa våra egna eviga familjeenheter.28
De som når upphöjelse i det celestiala riket kommer att få ”en fortsättning på släkten från evighet till evighet”. De kommer att leva tillsammans som familjer.29
Jesu Kristi evangelium lär oss att familjeorganisationen, vad den celestiala upphöjelsen beträffar, kommer att bli en fullständig sådan. Det kommer att bli en organisation där far, mor och barn i ett släktled har sammanlänkats med far, mor och barn i nästa släktled. På så sätt utvidgar den sig fram till tidens slut.30
Det eviga arvets härliga välsignelser … kommer endast genom villighet att hålla buden och till och med att lida med Kristus om så krävs. Med andra ord förväntas de som kandiderar till evigt liv — Guds största gåva — att lägga allt de har på altaret om det skulle krävas av dem, och inte ens då, eller om det krävdes av dem att ge sitt liv för hans sak, skulle de kunna återgälda honom för alla de rika välsignelser som tas emot och utlovas på villkor av lydnad mot hans lagar och bud.31
När vi har övergett världen och tagit emot evangeliets fullhet, är vi kandidater till celestial härlighet. Nej, vi är mer än kandidater, om vi är trofasta, för Herren har försäkrat oss att vi genom vår trofasthet ska få komma in i det celestiala riket. …
… Låt oss leva så att vi kan bli lovade vår plats, och så att vi kan veta, genom det liv som vi lever, att vi ska komma in i hans närhet, leva med honom och ta emot den välsignelsernas fullhet som vi har blivit lovade. Vem bland de sista dagars heliga nöjer sig med mindre än frälsningens fullhet som vi har blivit lovade? … Det är nödvändigt att vi, i vår ödmjukhet, och i omvändelsens anda, ständigt går framåt; att vi håller buden till änden, för vår förhoppning och vårt mål är evigt liv, och det är ett liv i Faderns och Sonens närhet. Herren sade: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” [Joh. 17:3.]32
Jag står nu i vad som kan kallas livets skymning med insikt om att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att kallas att lämna en rapport om hur jag skött det som anförtrotts mig under jordelivet. …
Jag är säker på att vi alla älskar Herren. Jag vet att han lever, och jag ser fram emot den dag då jag ska se hans ansikte och jag hoppas få höra hans rösta säga till mig: ”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.” (Matt. 25:34.)
Och jag ber att detta må bli allas vår lyckliga lott när vår tid kommer.33
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
Läs dagboksanteckningen i ”Ur Joseph Fielding Smiths liv” och fundera på ett tillfälle då du fann tröst i ditt vittnesbörd om frälsningsplanen. Hur kan du hjälpa en familjemedlem eller vän att finna en sådan tröst?
-
Hur kan president Smiths lärdomar om rådet i himlen hjälpa oss när vi står inför motgångar? (Se avsnitt 1.)
-
President Smith lärde att ”vi [inte] får glömma att [Adams och Evas fall] förde med sig välsignelser” (avsnitt 2). Varför tror ni att det är viktigt att komma ihåg denna sanning? Vilka är några välsignelser som du har fått tack vare fallet?
-
Hur relaterar president Smiths exempel i avsnitt 3, om en man som faller ner i en grop, till våra liv? Fundera över hur Frälsaren har räddat dig genom sin försoning.
-
Vad säger presidents Smiths ord i avsnitt 4 om syftet med vårt liv på jorden? Vad har Herren gett oss för att hjälpa oss att ta oss i genom denna prövotid i säkerhet?
-
Hur skulle du kunna hjälpa någon att förstå president Smiths uttalande i avsnitt 5 om att ”döden är lika viktig som födelsen”? Hur har läran om uppståndelsen påverkat ditt liv?
-
På vilka sätt skiljer sig världslig rikedom från det ”eviga arv” som vi kan få genom frälsningsplanen? (Se avsnitt 6.) Hur kan en förståelse för dessa skillnader hjälpa oss att förbereda oss för evigt liv?
Skriftställen som hör till detta ämne:
Job 38:4–7; 2 Nephi 2:15–29; 9:5–27; Alma 12:20–35; L&F 19:16–19; Mose 5:10–12
Undervisningstips
”För att hjälpa oss undervisa från skrifterna och om nutida profeters ord har kyrkan framställt lektionsböcker och annat material. Det finns föga behov av kommentarer eller hänvisningsmaterial” (Undervisning: Den högsta kallelsen, Ett källmaterial för undervisning om evangeliet [2000], s. 52).