”Kapitel 3: Anden ger liv”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)
”Kapitel 3”, Lärdomar: Thomas S. Monson
Kapitel 3
Anden ger liv
”Vi lyssnar efter den milda och stilla rösten. När den talar lyder de förståndiga. Vi väntar inte med att följa Andens maningar.”
Ur Thomas S. Monsons liv
President Monson lärde sig genom erfarenhet att lita på den Helige Andens maningar och att agera utan dröjsmål. Äldste Jeffrey R. Holland återgav följande berättelse:
”Den tjugotreårige Tom Monson, som ganska nyligen blivit biskop för Sjätte-sjunde församlingen i Valley View stav i Salt Lake City, var ovanligt rastlös vid prästadömets ledarskapsmöte i staven. Han kände starkt, att han genast borde lämna mötet och köra till veteransjukhuset i staden. Innan han hade åkt hemifrån samma kväll, hade han fått ett telefonsamtal, där man förklarade för honom att en äldre medlem i församlingen var sjuk och hade tagits in på sjukhuset. Den som ringde undrade om biskopen kunde ta sig tid att åka till sjukhuset och ge honom en välsignelse. Den upptagne unge ledaren förklarade att han just var på väg till ett stavsmöte, men att han gärna skulle ge sig av till sjukhuset så snart mötet var slut.
Nu kände han maningen starkare än någonsin: ’Lämna mötet och åk genast till sjukhuset.’ Men stavspresidenten själv stod i talarstolen! Det vore väldigt oartigt att resa sig upp mitt i den presiderande ämbetsmannens tal, tränga sig förbi en hel rad med bröder och sedan gå ut ur byggnaden. Ångestfullt lyssnade han till sista delen av stavspresidentens budskap och sprang sedan mot dörren utan att ens vänta på avslutningsbönen.
Den unge biskopen sprang genom hela korridoren på fjärde våningen i sjukhuset. Utanför det rum han var på väg till såg han en klunga människor. En sköterska hejdade honom och sa: ’Är du biskop Monson?’
’Ja’, löd det ivriga svaret.
’Jag är ledsen’, sa hon. ’Patienten ropade ditt namn precis innan han dog.’
Thomas S. Monson kämpade mot tårarna, när han vände sig om och gick tillbaka ut i natten. Han lovade då och där, att han aldrig mer skulle låta bli att lyda en maning från Herren. Han skulle lyssna till Andens inspiration och sedan följa dessa maningar, vart de än ledde honom, och alltid ’gå Herrens ärenden’.”1
Att känna igen och följa Andens maningar blev ett centralt tema i Thomas S. Monsons liv och verksamhet. Som han sa flera år senare:
”I utförandet av vårt ansvar har jag lärt mig, att om vi lyssnar på de maningar som den stilla rösten ger oss och genast handlar därefter, kommer vår himmelske Fader att leda oss och välsigna vårt och andras liv. Jag känner inte till några underbarare erfarenheter eller ljuvare känslor än de som kommer när man följer en maning och upptäcker att Herren har besvarat någon annans bön genom en själv.”2
President Monson skakar hand med en ung man under generalkonferensen i april 2008.
Thomas S. Monsons lärdomar
1
Andens språk är milt, stilla, upplyftande och lugnar själen.
För en tid sedan besökte jag missionärsskolan i Provo, Utah, där missionärer som kallats att verka runt om i världen hängivet studerar grunderna i de språk som talas av folken som de ska undervisa och vittna för.
Samtalen på spanska, franska, tyska och svenska föreföll mig bekanta. Helt främmande var – och så är det nog för de flesta missionärer – de japanska, kinesiska och finska språkljuden. Man förundras över den hängivenhet och totala koncentration som dessa unga män och kvinnor visar, när de ger sig i kast med det okända och lär sig det som är svårt …
Det finns … ett språk som är gemensamt för alla missionärer – Andens språk. Det språket lär man sig inte i läroböcker som skrivits av högutbildade, inte heller lär man sig det genom att läsa och lära utantill. Andens språk kommer till den som av hela sitt hjärta strävar efter att lära känna Gud och hålla hans gudomliga bud. Färdigheter i det språket ger möjlighet att bryta igenom murar, övervinna hinder och påverka människohjärtat.
I sitt andra brev till korintierna uppmanar aposteln Paulus oss att söka oss bort från bokstavens trånga fängelse och till det panorama av möjligheter som Anden tillhandahåller. Jag älskar och omhuldar Paulus ord: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Korintierbrevet 3:6).
I farans och prövningarnas tid ger sådan kunskap, sådant hopp, sådan insikt tröst åt det oroliga sinnet och sörjande hjärtat. Hela budskapet i Nya testamentet ger en känsla av uppvaknande åt människans själ. Förtvivlans skuggor skingras av hoppets strålar, sorgen viker för glädjen, och känslan av att ha gått vilse i livets vimmel försvinner med den säkra vetskapen om att vår himmelske Fader kommer ihåg oss alla.
Frälsaren försäkrade oss om detta faktum när han sa att inte ens en sparv faller till marken utan att Fadern vet om det. Han avslutade denna vackra tanke med att säga:
”Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.
Den som bekänner mig inför människorna ska också jag bekänna inför min Far i himlen” (se Matteus 10:29–32).
Vi lever i en komplicerad värld där vi ställs inför dagliga utmaningar. Det finns en tendens att känna sig isolerad från honom som alla goda gåvor kommer från. Vi oroar oss för att vi kanske är lämnade åt oss själva.
Från sjuklägret, från kudden som vätts av ensamhetens tårar, lyfts vi uppåt av den gudomliga försäkran, av löftet: ”Jag ska inte lämna dig eller överge dig” (Josua 1:5).
En sådan tröst är ovärderlig för oss under vår vandring på livets väg, som har så många backkrön och vägskäl. Men ytterst sällan delges denna försäkran på en stor skylt eller med hög röst. Nej, Andens språk är milt, stilla, det upplyfter hjärtat och lugnar själen.
Ibland kommer svaren på våra frågor och våra dagliga böner genom Andens tysta maningar … Vi iakttar. Vi väntar. Vi lyssnar efter den milda och stilla rösten. När den talar lyder de förståndiga.3
”Det finns … ett språk som är gemensamt för alla missionärer – Andens språk.”
2
Må vi lära oss förstå Andens språk och aldrig skjuta upp att hörsamma en maning.
Stan, en god vän, drabbades av cancer. Han hade haft god hälsa, varit stark och spänstig och aktiv inom många områden. Nu kunde han varken gå eller stå. Rullstolen hade blivit hans hem. Han hade behandlats av framstående läkare. Familj och vänner hade uppsänt böner för honom, hoppfulla, tillitsfulla böner. Ändå fortsatte Stan att vara bunden vid sängen på universitetssjukhuset.
Sent en eftermiddag var jag på badhuset och simmade. Jag såg upp i taket medan jag på rygg avverkade längd efter längd. Tyst och stilla, men väldigt tydligt, kom tanken till mig: ”Här simmar du obesvärat medan din vän Stan inte kan röra sig.” Jag kände maningen: ”Åk till sjukhuset och ge honom en välsignelse.”
Jag klev upp ur bassängen, klädde på mig och skyndade mig till Stans rum på sjukhuset. Sängen var tom. En sköterska sa att han satt i sin rullstol vid simbassängen och väntade på att få terapi. Jag skyndade mig dit och där satt Stan, ensam, vid kanten av den djupaste delen av bassängen. Vi hälsade på varandra och återvände till hans rum, där jag gav honom en prästadömsvälsignelse.
Sakta men säkert återfick Stan krafterna och rörelseförmågan. I början kunde han stå på vacklande ben. Sedan lärde han sig att gå på nytt, steg för steg. Ingen kan i dag ana att Stan varit så nära döden, utan hopp om tillfrisknande.
Efteråt talade Stan på kyrkans möten och berättade om hur god Herren varit mot honom. För somliga avslöjade han de mörka, depressiva tankar som uppfyllt honom. när han suttit i rullstolen vid bassängkanten och tyckt att han var dömd till ett liv i hopplöshet. Han berättade hur han vägt alternativen. Så lätt det skulle ha varit att rulla den hatade rullstolen över kanten, ner i den djupa bassängens tysta vatten. Livet skulle få ett slut. Men i samma ögonblick fick han syn på mig, sin vän. Den dagen lärde sig Stan att vi inte är ensamma. Även jag lärde mig en läxa den dagen: att aldrig, aldrig, aldrig skjuta upp att hörsamma en maning.
En tid efteråt, när Stans yngste son gifte sig för all evighet och familjen hade samlats i Herrens heliga tempel, satt vi en stund och mindes det underverk vi hade bevittnat. Orden kom inte lätt från hjärtan fyllda av rörelse, men tacksamhetens tysta kör uttryckte de känslor som orden inte räckte till att förmedla.
Må vi på vår livsvandring lära oss förstå Andens språk. Må vi alltid minnas och hörsamma Mästarens vänliga inbjudan: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom” (Uppenbarelseboken 3:20). Detta är Andens språk. Han talade det. Han lärde ut det. Han efterlevde det. Må var och en gå och göra sammalunda.4
3
Vi blir välsignade när vi lever så att vi kan ta emot Andens maningar och vägledning.
För flera år sedan fick jag ett brev från en gammal vän. Han bar sitt vittnesbörd i brevet. Jag vill läsa upp en del av det i kväll eftersom det visar hur starkt prästadömet kan vara hos en som lärde sig det han borde lära sig, gjorde det han borde göra och som alltid försökte vara det han borde vara. Låt mig läsa utdrag ur brevet från min vän Theron W. Borup, som gick bort för tre år sedan vid nittio års ålder:
”När jag var åtta år gammal och döptes och tog emot den Helige Anden påverkades jag djupt av tanken att vara god och få ha den Helige Andens hjälp under hela mitt liv. Jag fick höra att den Helige Anden endast höll sig till gott sällskap och att han lämnade oss om vi släppte in något ont i vårt liv. Eftersom jag inte visste när jag skulle behöva hans maningar och vägledning försökte jag leva på ett sådant sätt att jag inte skulle förlora denna gåva. Vid ett tillfälle räddade det mitt liv.
Under andra världskriget var jag kulspruteskytt i ett B-24 bombflygplan som stred i Stilla havet … En dag fick vi veta att den längsta bombräden någonsin skulle genomföras i ett försök att slå ut ett oljeraffinaderi. Andens maningar sa mig att jag skulle tilldelas denna flygtur men att jag inte skulle förlora livet. På den tiden var jag ledare för kyrkans militärgrupp.
Striden hettade till när vi flög över Borneo. Vårt plan träffades av attackerande plan och tog eld och piloten beordrade oss att överge planet. Jag hoppade ut sist. Fientliga piloter sköt på oss medan vi föll mot vattnet. Jag hade problem med att blåsa upp min räddningsflotte. Jag guppade i vattnet och började drunkna och tappade medvetandet. Jag vaknade till och ropade: ’Rädda mig, Gud!’ … Jag försökte blåsa upp min räddningsflotte igen och lyckades den här gången. Den höll mig nätt och jämnt flytande, men jag rullade upp på den, alldeles uttröttad.
I tre dagar flöt vi omkring i fientligt område med skepp runt omkring oss och plan ovanför oss. Hur de kunde undgå att se ett antal gula flottar mot en blå bakgrund är ett mysterium”, skrev han. ”Det drog upp till storm och nio meter höga vågor rev nästan sönder våra flottar. Tre dagar gick förbi utan mat och vatten. De andra frågade mig om jag bad. Jag svarade att det gjorde jag och att vi faktiskt skulle räddas. Den kvällen såg vi vår u-båt som hade kommit för att rädda oss, men den gick förbi. Nästa morgon hände samma sak. Vi visste att det var sista dagen den skulle vara i området. Då kom maningen från den Helige Anden. ’Du har prästadömet. Befall u-båten att plocka upp er.’ Jag bad tyst: ’I Jesu Kristi namn och med prästadömets kraft, vänd tillbaka och plocka upp oss.’ Några få minuter senare fanns den där bredvid oss. När kaptenen kom upp på däck … sa han: ’Jag vet inte hur vi fann er, för vi letade inte ens efter er.’ Jag visste det.”5
4
Den Helige Anden kan varna oss för faror och vägleda oss till att göra bra val.
När jag tjänstgjorde vid USA:s flotta var ekolodet i början av sin utveckling. Ekolodet är en apparat som varnar för ett annalkande fordon, fartyg eller annat hinder. Ljudvågorna avlyssnas. Operatören blir van vid att lyssna efter ett upprepat pip. När det följer något annat än det normala mönstret vet han att faran är nära och kan varna skeppets befäl så att kursen kan ändras …
Om en människa kan uppfinna ekolodet som varnar för katastrofer, … verkar det inte rimligt då att Herren skulle placera ett varningssystem i sina dyrbara barn för att varna dem när de kommer på avvägar från hans väg? Jag bär mitt vittnesbörd i dag om att vi har ett sådant vägledande ljus. Det är idiotsäkert, om vi bara använder det. Jag talar om den milda, stilla rösten – den Helige Anden.6
När ni konfirmerades som medlemmar i kyrkan mottog ni rätten till den Helige Andens sällskap. Han kan hjälpa er att välja rätt. När ni får problem eller frestas behöver ni inte känna er ensamma. Den Helige Anden hjälper er att skilja mellan rätt och fel. ”För de som är visa … har … tagit den Helige Anden till sin vägledare” (L&F 45:57).7
”Må vi alltid minnas och hörsamma Mästarens vänliga inbjudan: ’Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom’” (Uppenbarelseboken 3:20).
Se till att varje beslut du överväger klarar följande prov: Hur kommer det att påverka mig? För det med sig något gott för mig? Låt inte ditt uppträdande styras av ”Vad kommer andra att tycka?” utan i stället ”Vad kommer jag att tycka om mig själv?” Låt dig påverkas av den milda, stilla rösten. Kom ihåg att en som hade myndighet lade sina händer på ditt huvud när du konfirmerades och sa: ”Ta emot den Helige Anden.” Öppna ditt hjärta, ja, din själ, för ljudet från denna särskilda röst som vittnar om sanningen. Som profeten Jesaja lovade: ”Dina öron [ska] höra detta ord …: ’Här är vägen, gå på den’” [Jesaja 30:21].8
Jag hoppas … att vi lyssnar på den Helige Andens viskningar. Jag lovar att om våra öron är inställda på den Helige Anden, om vi har en önskan att vara rättfärdiga inom oss, och vårt uppträdande återspeglar den önskan, ska vi vägledas av den Helige Anden.9
Som det står i 1 Korintierbrevet: ”[Så] många [språk] det … finns i världen” [1 Korintierbrevet 14:10]. Vi är omgivna av övertalande röster, lockande röster, nedsättande röster, sofistikerade röster och förvirrande röster. Jag kan även tillägga att de är högljudda röster. Jag förmanar er att sänka volymen och i stället låta er påverkas av den milda, stilla rösten som leder er till säkerhet.10
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
Vad innebär det att lära sig ”Andens språk” (avsnitt 1)? Vad kan vi göra för att bli bra på det här språket? Vad har dina egna upplevelser lärt dig om att känna igen kommunikation från den Helige Anden?
-
I avsnitt 2 berättade president Monson om när han fick lära sig att ”aldrig skjuta upp att hörsamma en maning”. Hur har du välsignats av att någon annan följde en maning från den Helige Anden? När har du välsignats genom att du handlat efter en andlig maning som du fick?
-
Vad kan vi lära oss av berättelsen om Theron Borup i avsnitt 3?
-
När har den Helige Andens milda, stilla röst varit ”ett varningssystem” i ditt liv (avsnitt 4)? Vilka upplevelser har du haft av att bli vägledd av den Helige Anden? Hur har du blivit tröstad av den Helige Anden? På vilka andra sätt har den Helige Anden hjälpt dig?
Skriftställen som hör till detta ämne
1 Kungaboken 19:11–12; Johannes 14:26; 1 Nephi 4:6; 10:17–19; 17:45; 2 Nephi 32:1–5; Läran och förbunden 8:2–3; 11:12–14; 31:11
Undervisningstips
”När du strävar efter att värdigt leva efter evangeliet uppenbarar den Helige Anden Guds vilja för dig. Han ger dig tankar, intryck och kreativa förslag på hur du kan hjälpa andra att lära … Det är Anden som är den verklige läraren, och när Anden är med dig så undervisar du med Guds kraft och bidrar till att åstadkomma omvändelsens mirakel” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 5).