Helvetet

I nutida uppenbarelser talas om helvetet på minst två sätt. Det är ett annat namn på andefängelset, en plats i livet efter detta för dem som ”dött i överträdelse utan kunskap om sanningen, eller i sina synder och förkastat profeterna”. (L&F 138:32) Detta är ett tillfälligt tillstånd i vilket andarna undervisas om evangeliet och får tillfälle att omvända sig och ta emot frälsningens förordningar som utförs för dem i templet. (Se L&F 138:30–35.) De som tagit emot evangeliet får vistas i paradiset fram till uppståndelsen. Sedan de uppstått och blivit dömda ges de en grad av härlighet alltefter värdighet. De som väljer att inte omvända sig men som inte är förtapp-elsens söner, blir kvar i andefängelset fram till tusenårsrikets slut, då de befrias från helvete och straff och uppstår till en telestial härlighet. (Se L&F 76:81–85.)

För det andra används ordet helvete om det yttersta mörker som är vistelseort för djävulen, hans änglar och förtapp-elsens söner. (Se L&F 29:36–38; 76:28–33.) Förtappelsens söner är de som inte ges ”någon förlåtelse, varken i denna världen eller i den tillkommande, emedan de hava förnekat den Helige Anden, sedan de mottagit honom, och förnekat Faderns enfödde Son och för sig korsfäst och öppet bespottat honom”. (L&F 76:34–35; se även verserna 31–33, 36–37.) Dessa ärver ingen plats i något härlighetsrike. För dem kvarstår helvetets tillstånd. (Se L&F 76:38; 88:24, 32.)

Se även Härlighetsriken; Satan