Pionjärer i varje land
Julia Mavimbela
Samhällsledare i Sydafrika
”Kärleken kommer bara genom att vi förlåter andra.”
Julia torkade svetten från pannan. Så tog hon upp sin spade och började gräva. Just nu var marken runt henne en fläck med jord. Men snart skulle den bli en vacker trädgård.
Det var svåra tider för de svarta i Sydafrika. Lagarna där höll isär svarta och vita. Många svarta hade tvingats lämna sina hem för att bo i områden en bit bort från de vita, och de fick inte rösta. Det hade varit en del våldsamheter i förorten där Julia bodde och skolorna var stängda på grund av det. Ibland var det farligt att gå ut.
Men det stoppade inte Julia. Hon ville göra något för att sprida godhet i området. Därför startade hon trädgårdsprojektet.
Några barn såg Julia arbeta. ”Får vi hjälpa till?” frågade de.
”Javisst”, sa Julia. Hon gav dem var sin spade. Hon visade dem hur man luckrar upp jorden och drar upp ogräs.
”Kom, så gräver vi i bitterhetens jord, slänger i ett frö med kärlek och ser vad det ger oss för frukt”, sa hon. ”Kärleken kommer bara genom att vi förlåter andra.”
Veckorna gick och fler växter växte. Det kom fler människor och arbetade i trädgården. De drog upp högt ogräs. De sådde fler frön. De vattnade växterna. Julia blev glad av att se så många människor hjälpa till.
En dag träffade Julia två unga män. Julia blev förvånad, eftersom vita människor sällan kom till hennes grannskap. De sa att de var missionärer. Hon bjöd dem att komma hem till henne och ge ett budskap.
När Julias son fick höra att de skulle komma blev han chockad. ”Varför bjöd du hem dem?” frågade han. ”De är vita. Det är inte säkert.”
Men Julia litade på missionärerna. ”De här männen är annorlunda”, sa Julia. ”De förkunnar frid.”
När missionärerna kom hälsade Julia dem välkomna in. En av dem såg ett foto på spiselkransen. Det var från Julias bröllop.
”Vem är det där?” frågade missionären och pekade på fotot.
”Min man, John.” Julia slog ner blicken. ”Han dog i en bilolycka.”
Missionären nickade. ”Vi tror att familjer kan vara tillsammans för evigt, till och med efter att de har dött.”
En fridfull känsla sköljde över Julia. Hon kände sig glad över att få lära sig om Guds plan och fortsatte att träffa missionärerna. Kärleken till evangeliet växte i Julias hjärta, precis som växterna i hennes trädgård. Efter en liten tid bestämde hon sig för att döpas.
I kyrkan träffade Julia många nya människor. En del var svarta. En del var vita. Men alla tjänade och lärde sig tillsammans.
Julia visade barnen i kyrkan hur de kunde hjälpa till i hennes trädgård. ”Vi måste vara mjuka i våra hjärtan, precis som den här jorden”, sa hon. ”Vi måste göra plats för evangeliet inom oss. Vi måste göra plats för kärlek.”
Tretton år efter Julias dop slutade man att ha lagar som höll isär svarta och vita i Sydafrika.
Kyrkan har nästan 70 000 medlemmar i Sydafrika i dag.
Sydafrika har elva officiella språk.
Julia var med och startade Kvinnor för fred, en grupp som verkar för enighet och fred i Sydafrika.
Hon var en av de första tempeltjänarna i Johannesburgs tempel i Sydafrika.
Julia var lärare. Hon lärde barnen att läsa medan de arbetade i hennes trädgård.
ILLUSTRATIONER: TRACY BISHOP