VDR-påminnelsen
Författaren bor i Kuala Lumpur, Malaysia.
Det här hände i i Bulacan i Filippinerna.
”Du ska göra det som är rätt och gott i Herrens ögon” (5 Moseboken 6:18).
”Kom ihåg vem du är och vad du står för”, sa syster Aquino.
Raish log när hon gick ut ur möteslokalen. Hon hörde pianospel längre ner i korridoren. Det var dags för Primär!
”Välj det rätta och bli lycklig”, sjöng Raish med de andra barnen. ”Jag vill alltid välja rätt.”
Efter sångstunden ställde sig syster Aquino framför barnen. ”Finns det någon som fortfarande har kvar sin VDR-ring?” frågade hon.
Raish räckte upp handen. ”Jag har den!” sa hon. ”Jag har den i min låda hemma.”
”Vad bra Raish”, sa syster Aquino. ”Jag kommer ihåg att när jag var liten så sa min mamma alltid till mig: ’Kom ihåg vem du är och vad du står för.’ Jag hoppas ni alla gör ert bästa för att välja det rätta.”
När Raish kom hem från kyrkan sprang hon till sin låda och tog fram VDR-ringen. Hon ville ha på sig den oftare för att bli påmind om att välja det rätta.
Nästa dag i skolan bar Raish sin lunch till bordet där hennes vänner alltid satt. Hon tyckte alltid om att prata med Nadine och Bituin!
Raish och hennes vänner skrattade över sitt favoritprogram när en ny flicka kom fram. Hon satte sig bredvid Nadine. ”Hej”, sa hon tyst. ”Jag heter Imelda.”
”Hallå, ursäkta mig!” sa Nadine. ”Det här är vårt bord.”
Imelda reste sig genast. ”Åh”, sa hon snabbt. ”Förlåt.” Hon tittade ner i marken och gick iväg.
Raish rynkade pannan. ”Varför sa du så?” frågade hon Nadine. ”Vi borde vara snälla mot henne. Hon är ny och hon behöver säkert vänner.”
”Men det här är vårt bord”, sa Nadine.
”Ja”, sa Bituin.
Raish tittade ner på sin mat. Hon tyckte synd om Imelda. Men hon var rädd för att säga något mer. Tänk om Nadine och Bituin blev arga på henne?
Den kvällen fortsatte Raish att tänka på Imelda. Hon bestämde sig för att be en bön. ”Käre himmelske Fader, snälla hjälp mig veta vad jag ska göra åt mina vänner. Hjälp mig välja det rätta.”
Allteftersom veckan gick tittade Raish efter Imelda varje dag på lunchen. Och varje dag såg hon Imelda sitta ensam. Raish tyckte synd om henne. Hon ville be Imelda sätta sig vid deras bord, men skulle hon kunna stå upp mot Nadine och Bituin? Raish visste inte vad hon skulle göra.
En dag såg Raish när Imelda gick förbi deras bord. ”Titta på den nya flickan”, sa Nadine högt. ”Hennes lunch är invirad i ett bananblad. Vad äckligt!”
Bituin skrattade. ”Hennes familj har inte ens råd att köpa en lunchlåda.”
Imelda bet sig i läppen. Hon började gå snabbare.
Raish tittade på VDR-ringen på sitt finger. Hon ville välja det rätta. Då kom hon att tänka på något mer. Det var vad syster Aquino hade sagt i Primär. Kom ihåg vem du är och vad du står för. Hon ville alltid vara snäll och stå för det rätta.
Raish vände sig mot sina vänner. ”Snälla sluta”, sa hon. ”Imelda har inte gjort er någonting. Låt henne bara vara ifred.”
Nadine gav Raish en ilsken blick.
Raish ställde sig upp. ”Jag går och sätter mig hos Imelda”, sa hon. Hon bar sin mat till det tomma bordet där Imelda satt. Imelda såg överraskad ut.
”Hej”, sa Raish. ”Jag är ledsen att vi inte har varit särskilt snälla mot dig. Jag vill vara din vän.”
Imelda log. ”Tack”, sa hon mjukt.
Raish log tillbaka. Hon var glad att hon kunde vara Imeldas vän. Och hon var glad att hon hade valt det rätta.
ILLUSTRATIONER: JENNIFER EICHELBERGER