Systersolot
Författaren bor i Utah, USA.
”Och endast Herren höra kan mitt hjärtas stilla röst” (Psalmer, nr 157).
Det var svårt att höra alla toner. Kunde Sophie vara modig nog att sjunga?
Sophie älskade att sjunga. Hon sjöng i skolan, hos sina kompisar och hemma. Hennes favoritplats att sjunga på var i kyrkan.
”Mamma”, sa Sophie en dag, ”jag vill lära mig sjunga bättre. Tror du jag kan ta lektioner?”
”Det låter som en kul idé”, sa mamma. ”Låt mig se vad jag kan hitta.”
Det hade inte alltid varit lätt för Sophie att sjunga. Hon var döv och kunde inte höra de flesta ljud på egen hand. Hon hade en liten apparat bakom öronen som hjälpte henne att höra. Saker och ting lät lite annorlunda för henne jämfört med andra. Men Sophie älskade ändå att sjunga.
”Goda nyheter, Sophie!” sa mamma några dagar senare. ”Jag har hittat en kurs du kan gå. Det är en kör med andra barn som lär sig sjunga tillsammans. Läraren sa att du kan börja i morgon!”
Sophie gjorde en liten glädjedans. Hon blev så glad!
Men samma kväll började hon bli nervös.
”Ser du fram emot att börja sångkursen i morgon?” frågade hennes storasyster Kayla.
Sophie nickade. ”Ja. Men jag är lite rädd också. Jag önskar jag inte behövde gå ensam.”
”Du klarar det!” sa Kayla. ”Men skulle det hjälpa om jag följde med dig? Vi kan lära oss sjunga tillsammans.”
Sophie kramade Kayla. ”Det vore toppen.”
Nästa morgon steg Sophie och Kayla upp tidigt för att åka till sånglektionen. Nervösa tankar for genom Sophies huvud när hon satte sig i bilen. Tänk om hon inte kunde förstå läraren. Tänk om hon inte fick några vänner. Tänk om folk stirrade på henne!
Mamma parkerade och vände sig om och såg på Sophie. Sophie sjönk djupt ner i sätet.
”Jag vet inte om jag vill gå längre”, sa hon.
”Vad hände?” frågade mamma. ”Du var ju så ivrig förut.”
Sophie sa inget. Hon tittade bara ner i golvet och sparkade fram och tillbaka med fötterna.
Mamma log. ”Du behöver inte gå om du inte vill. Men om du blir nervös kan du be till din himmelske Fader så hjälper han dig! Dessutom kommer Kayla att vara där också.”
Kayla höll Sophie i handen. ”Vi klarar det!” sa hon.
Sophie svalde. Det kändes som om magen var full av fjärilar, men hon klev ur bilen ändå. Hon höll hårt i Kaylas hand när de gick in i klassrummet.
På de första sånglektionerna satt Sophie alltid med Kayla. Men så en dag lade Sophie märke till en flicka som alltid satt ensam. Hon kanske också var rädd. Sophie gick och satte sig bredvid henne.
”Hej!” sa Sophie. ”Får jag sitta här?” Flickan nickade. Snart skrattade de och sjöng tillsammans. Sophie var glad att hon hade varit modig nog att skaffa en ny vän.
Det var så roligt att sjunga med gruppen! Sophie älskade att få lära sig noterna och stampa takten till musiken. Hon kunde till och med lära några av de andra barnen hur man sa orden på teckenspråk.
En dag hade läraren en viktig nyhet. Alla i klassen skulle få sjunga tre solostycken under ett särskilt program. Hemma arbetade Kayla och Sophie hårt med att öva på sina solon. Snart kunde Sophie sjunga sina första två solostycken. Men det sista var verkligen svårt! Hon kunde inte höra alla toner. Hur skulle hon kunna sjunga det helt själv framför så mycket folk?
Sophie kom ihåg vad mamma hade sagt om att be sin himmelske Fader om hjälp. Hon gick ner på knä. ”Käre himmelske Fader, den här sista sången är jättesvår för mig. Kan du hjälpa mig hitta ett sätt att sjunga den och att inte vara så nervös?”
Efter nästa sånglektion kom Sophies lärare fram till henne. ”Jag vet att du är nervös för ditt tredje solo. Skulle du vilja sjunga det tillsammans med Kayla? Det skulle kunna bli ett systersolo!”
Sophie log. Hon kände sig varm och glad. Hon förstod att hennes himmelske Fader besvarade hennes bön.
På konserten sjöng Sophie sina första två solon med gott självförtroende. När det var dags för det tredje solot hoppade hon upp och tog tag i Kaylas hand. De gick fram till scenen och sjöng systersolot högt och stolt. Sophie var inte alls nervös eller rädd! Vår himmelske Fader hade besvarat hennes bön på ett sätt som hon inte hade förväntat sig, men hon var så tacksam för att han alltid hörde henne.
ILLUSTRATIONER: ALYSSA PETERSEN