Wellington får en ny vän
Det här hände i Rio de Janeiro i Brasilien. Författaren bor i Utah, USA.
”Alla här är mycket äldre jag! Hur ska jag kunna prata med dem?”
”Alla är lika inför Gud” (2 Nephi 26:33).
Wellington höll en låda i famnen medan hans pappa körde genom Rio de Janeiro i Brasilien. De åkte förbi färgglada blåa, gröna och gula hus. Pappa parkerade bilen utanför en stor brun byggnad. Wellington klev ur bilen och tog några fler lådor. De var fulla av tvål, pappersnäsdukar och andra varor.
Han och hans pappa skulle besöka ett äldreboende för att ge lite varor till de gamla som bodde där. Först hade Wellington sett fram emot det. Men nu var han lite nervös. Hur skulle människorna där vara? Skulle de vara griniga? Vad skulle han säga till dem?
Wellington gick in i byggnaden efter sin pappa. Det var mycket folk på äldreboendet. Några gick med rullator. Några satt i rullstol och spelade schack. Andra satt bara ensamma.
Wellington drog i pappas arm. ”Pappa, jag vet inte vad jag ska göra”, viskade han. ”Alla här är mycket äldre jag! Hur ska jag kunna prata med dem?”
Pappa log och ställde sig på knä bredvid Wellington. ”Jag vet att människorna här är äldre och att de kanske ser lite annorlunda ut. Men alla här är Guds barn, precis som du! De kanske har några intressanta berättelser att berätta.”
Wellington tänkte på det. Han tyckte om att bli vän med andra barn i skolan och i Primär. Han kanske kunde få vänner här också!
Medan pappa delade ut lådor gick Wellington runt och pratade med personerna som satt i rummet. Han sjöng några av sina favoritsånger från Primär för dem. Snart var det många som skrattade och sjöng tillsammans. Det här var så roligt!
Wellington såg sig omkring. Han lade märke till en dam som satt ensam på en soffa. Hon hade grått hår och massor av rynkor.
Han gick bort till henne och satte sig i soffan. ”Hej!”, sa han. ”Jag heter Wellington. Vad heter du?”
Hon såg på honom och log. ”Jag heter Mariana”, sa hon.
Wellington var nervös, så han frågade det första han kom att tänka på. ”Vilken är din favoriträtt?”
Hon tänkte efter ett ögonblick. ”Jag har alltid älskat pão de queijo”, sa hon.
”Jag med!”, sa Wellington. Han älskade de små ostbullarna.
De började prata om sina favoritsånger, sport och minnen. Mariana berättade om de roliga saker hon brukade göra när hon var barn.
”Tack för att du kom hit i dag”, sa hon. ”Jag har ingen familj som kan komma och besöka mig, och det kan vara svårt att skaffa nya vänner.” Marianas ögon blev ledsna. ”Ibland känner jag mig så ensam.”
Wellington visste inte vad han skulle säga. Han tänkte på hur ledsen han skulle vara om han inte hade några vänner eller släktingar att prata med. Så tänkte han på vad hans pappa hade sagt om att alla här var Guds barn.
Han log och tittade på Mariana. ”När jag känner mig ensam brukar jag be till min himmelske Fader. Han hjälper mig att må bättre. Jag vet att jag aldrig är ensam eftersom jag alltid kan prata med honom. Du kanske också kan pröva att be.”
Mariana log och kramade Wellington. ”Tack. Jag tycker att det är en jättebra idé.”
Efter en stund kom pappa fram till Wellington och klappade honom lätt på armen. ”Dags att åka”, sa han.
”Redan?” sa Wellington.
Pappa skrattade. ”Oroa dig inte. Vi kan komma tillbaka nästa vecka.”
Det gjorde Wellington glad. Han hoppade ner från soffan. ”Vi ses nästa gång!” sa han till Mariana.
Han log när han vinkade hejdå till sin nya vän. Han såg fram emot att komma tillbaka!
ILLUSTRATIONER: LIZ BRIZZI