Cyklar och löften
”Mamma, jag tror att den där pojken ramlade av sin cykel!” sa Annie. En liten pojke satt på trottoaren precis framför dem. Hans cykel låg på marken och han grät. En äldre pojke satt bredvid honom.
”Hur är det?” frågade Annie när hon och mamma kom närmare.
”Min bror ramlade och skadade sitt knä”, sa den äldre pojken. ”Jag behöver ta hem honom. Men jag tror inte att jag kan skjuta båda cyklarna och hjälpa honom att gå samtidigt.”
”Vi kan hjälpa dig!” sa Annie.
Mamma nickade. ”Vi kan hjälpa dig att komma hem.”
Den yngre pojken torkade tårarna. Hans bror hjälpte honom att ställa sig upp. Mamma och Annie tog cyklarna. De gick sakta längs vägen.
Snart var de framme vid pojkarnas hus. En kvinna kom ut med händerna på höfterna. ”Vad är det som har hänt?” frågade hon.
”Din son ramlade av sin cykel och gjorde illa sitt knä”, sa mamma. ”Vi kom förbi. Så vi stannade och hjälpte till.”
Kvinnan tittade på dem. Men hon sa inget. Hon tog den lille pojken i handen. ”Kom in.” Jag ska tvätta knät. Jason, ställ cyklarna i garaget.”
Den äldre pojken rullade bort cyklarna. Kvinnan stängde ytterdörren.
Mamma och Annie började gå hem.
Annie rynkade pannan. ”De tackade oss inte ens!”
”Nej, det gjorde de inte”, sa mamma. ”Men hjälper vi andra bara för att de ska tacka oss?”
Annie tänkte efter. ”Nej. Vi hjälper dem för att de behöver vår hjälp. När jag döptes lovade jag att hjälpa andra.”
”Det stämmer”, sa mamma. ”Det är vad vi alla lovar.”
Annie tänkte lite till. ”Människorna tackade inte alltid Jesus för allt bra som han gjorde. Men det hindrade inte honom. Så jag låter det inte hindra mig heller.”
”Och kom ihåg att vår himmelske Fader är glad när vi också hjälper andra”, sa mamma.
Annie log. ”Det räcker som tack för mig.”
Illustration: Mark Robison