Vänner emellan
Hissar och omvändelse
När jag var 11 år bodde min familj i ett tolvvåningshus i Hongkong. Varje dag efter skolan sprang jag in i byggnaden och tog hissen till vår lägenhet.
En dag gick jag in i hissen och tryckte på alla knapparna så att de lyste. Nu skulle hissen stanna på varje våning. Dörrarna började stängas, men plötsligt sköt en hand in och öppnade dörrarna. Det var en av mina grannar ovanför mig. Hon sa inget om knapparna, men jag var nervös. Det kändes som om det tog en evighet att komma hem!
Jo, hissen stannade på nästa våning, väntade och åkte sedan vidare. Så snart dörrarna öppnades på min våning rusade jag ut. Jag kom hem svettig eftersom jag hade sprungit så fort!
Strax efter att jag kommit hem ringde telefonen. Det var grannen från hissen. Jag blev så nervös när jag väntade på att mamma skulle sluta prata.
När mamma hade avslutat samtalet frågade hon: Tryckte du på alla knapparna i hissen?”
Jag kunde inte ljuga för mamma. ”Ja”, sa jag.
Mamma log. ”Okej, vi går upp och pratar med grannen.”
Vi gick upp tillsammans. Jag ringde på dörren och grannen öppnade. Jag hängde med huvudet när jag bad om ursäkt för att jag hade tryckt på alla knapparna. Jag lovade att aldrig göra det igen.
Grannen var snäll. Hon sa: ”Så länge du inte gör om det så tycker jag att det är okej.”
Det kändes bra när jag hade bett om ursäkt. Och jag tryckte aldrig på alla knapparna i hissen igen.
Den här upplevelsen lärde mig något om omvändelse. Jag visste att jag hade gjort något som var fel. Jag var ledsen och bad om förlåtelse. Och jag gjorde det inte igen. Sedan kände jag mig glad! Omvändelse kan göra dig glad också.
Illustration: Alyssa Tallent