Pionjärer i varje land
Carols treåriga väntan
Carol önskade att hon kunde få döpas.
Ding-dong! Dörrklockan ringde. Carol och hennes syster Jacqui sprang till dörren. ”Mamma!” ropade Carol. ”Dee är här. Vi ska åka till kyrkan.”
”Ha så kul”, sa mamma.
Carol öppnade dörren. ”Hej, Dee”, sa hon. ”Kom så går vi!”
Carol, Jacqui och Dee gick till busshållplatsen. De tyckte det var spännande att få besöka en ny kyrka. De hade läst om den i en tidning. De bjöd med några andra vänner också.
Den klarröda bussen stannade. Flickorna hoppade på. Carol och hennes vänner åkte buss nästan överallt i London.
När bussen stannade längs vägen steg fler vänner på. Vanessa, Sheila och Angela – alla kom!
Bussen stannade framför ett medborgarhus. Det var här som kyrkans möten hölls. När Carol gick in genom dörrarna kände hon något speciellt.
Carol lyssnade på sångerna, bönerna och talen. Hon hade varit i andra kyrkor tidigare. Men i den här kyrkan kändes det annorlunda.
När kyrkan var slut tog flickorna bussen hem. ”Vill du åka igen nästa vecka?” frågade Dee.
Carol log. ”Det var precis vad jag tänkte!”
Flickorna åkte till kyrkan om och om igen. Alla var så snälla där. Någon bad dem alltid att sitta bredvid sig. Och när det var aktiviteter under veckan blev de alltid inbjudna. Carol kände sig som en del av en stor kyrkfamilj.
När Carol träffade missionärerna ville hon redan bli döpt. Det ville Jacqui också. Men Carols föräldrar sa nej. De tyckte inte att flickorna var tillräckligt gamla för att bestämma sig för att döpas.
Det var inte heller så många av Carols vänner som fick döpas. Men varje söndag tog de allihop bussen till kyrkan. Carol var ledsen över att åka dit utan resten av sin familj. Men hon visste att det var viktigt att åka dit.
Tre år gick. Carol önskade fortfarande att hon kunde få döpas. Hon ville komma upp ur vattnet, ren och obefläckad. Och hon visste att den Helige Andens gåva skulle hjälpa henne så mycket!
”Mamma”, sa Carol en dag, ”snälla, kan jag få döpas?”
Mamma var tyst en stund. ”Jag har sett hur du har förändrats sedan du började gå i kyrkan”, sa hon. ”Jag ser hur mycket du anstränger dig för att göra bra val varje dag. Om din pappa säger ja så gör jag det också.”
Äntligen fick Carol och Jacqui döpas. När missionärerna lade händerna på Carols huvud för att konfirmera henne kände hon sig ren och stark. Hon var glad över att hon hade ingått löften med Gud. Och nu var hon officiell medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga!
Carol gav Jacqui en kram när de väntade på bussen som skulle ta dem hem. De var de första medlemmarna i kyrkan i sin familj. De var pionjärer! Och det var en välsignelse som Carol aldrig skulle ta för given.
England är ett land i västra Europa. Det är en del av Storbritannien.
I England finns det två tempel.
Det finns över 8 500 bussar i London, Englands huvudstad.
Carol var 11 år när hon gick till kyrkan för första gången.
Senare döptes Dee också. Carol och Dee är fortfarande goda vänner i dag!
Carol är nu medlem i Unga kvinnors rådgivande råd på generalnivå.
Illustrationer: Katie Payne