Guds kärlek: det mest glädjande för själen
Guds kärlek finns inte i omständigheterna i våra liv, utan i hans närvaro i våra liv.
Bröder och systrar, vet ni hur fullständigt Gud, vår himmelske Fader, älskar er? Har ni känt hans kärlek djupt i era själar?
När man vet och förstår hur fullständigt man är älskad som ett barn till Gud förändrar det allt. Det förändrar hur man ser på sig själv när man gör misstag. Det förändrar hur man känner sig när det händer något svårt. Det förändrar hur man ser på Guds bud. Det förändrar hur man ser på andra och på sin egen förmåga att göra skillnad.
Äldste Jeffrey R. Holland har sagt: ”Evighetens största och främsta bud är att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, vår förmåga, vårt förstånd och vår styrka – det är det största och främsta budet. Men evighetens största och främsta sanning är att Gud älskar oss av allt sitt hjärta, sin förmåga, sitt förstånd och sin styrka.”1
Hur kan var och en av oss, djupt i själen, ha vetskap om denna stora eviga sanning?
Profeten Nephi visades i en syn det mäktigaste beviset på Guds kärlek. När Nephi hade fått se livets träd bad han att få veta dess uttolkning. Som svar visade en ängel Nephi en stad, en mor och ett spädbarn. När Nephi såg på staden Nasaret och den rättfärdiga modern Maria som höll spädbarnet Jesus i famnen förkunnade ängeln: ”Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!”2
I detta heliga ögonblick förstod Nephi att Gud, genom Frälsarens födelse, visade sin rena och fullkomliga kärlek. Guds kärlek, vittnade Nephi, ”utgjuts i människobarnens hjärtan”3.
Vi kan föreställa oss Guds kärlek som ljus som strålar från livets träd och utgjuts över hela jorden in i människobarnens hjärtan. Guds ljus och kärlek genomsyrar alla hans skapelser.4
Ibland tror vi felaktigt att vi bara kan känna Guds kärlek efter att vi har följt ledstången av järn och ätit av frukten. Men Guds kärlek tas inte bara emot av dem som kommer till trädet, utan är den kraft som motiverar oss att söka trädet.
”Därför är den det mest begärliga av allt”, lärde Nephi, och ängeln utropade: ”Ja, och det mest glädjande för själen.”5
För 20 år sedan vände sig en älskad släkting bort från kyrkan. Han hade många obesvarade frågor. Hans fru, som omvänts till kyrkan, förblev sann mot sin tro. De arbetade flitigt för att bevara sitt äktenskap genom de åsiktsskillnader som följde.
Förra året skrev han ner tre frågor om kyrkan som var svåra för honom att hantera och skickade dem till två par som hade varit hans vänner i åratal. Han bad dem att fundera på dessa frågor och komma på middag för att dela sina tankar med honom.
Efter vännernas besök gick han till sitt rum och började arbeta på ett projekt. Kvällens konversation och den kärlek som hans vänner hade visat honom var det han främst kom att tänka på. Han skrev senare att han kände att han behövde pausa sitt arbete. Han sa: ”Ett starkt ljus fyllde min själ. … Jag var bekant med denna djupa känsla av upplysning, men i det här fallet fortsatte den att växa sig starkare än någonsin tidigare och varade i flera minuter. Jag satt i tystnad med känslan, som jag kom att förstå var en manifestation av Guds kärlek till mig. … Jag kände ett andligt intryck som sa mig att jag kunde återvända till kyrkan och uttrycka denna Guds kärlek i det jag gör där.”
Sedan undrade han över sina frågor. Känslan han fick var att Gud respekterade hans frågor och att bristen på klara svar inte borde hindra honom från att gå framåt.6 Han borde dela Guds kärlek med alla medan han fortsatte begrunda. När han agerade på detta intryck kände han ett släktskap med Joseph Smith, som påpekade efter sin första syn: ”Min själ var fylld av kärlek, och i många dagar kände jag stor glädje.”7
Anmärkningsvärt nog kallades den här familjemedlemmen några få månader senare till samma ämbete som han hade haft 20 år tidigare. Första gången han hade detta ämbete utförde han sitt ansvar som plikttrogen medlem i kyrkan. Nu var hans fråga inte ”hur kan jag uppfylla det här ämbetet?” utan ”hur kan jag visa Guds kärlek genom mitt tjänande?” Med denna nya inriktning kände han glädje, mening och syfte i alla aspekter av sitt ämbete.
Systrar och bröder, hur kan vi ta emot Guds kärleks omvandlande kraft? Profeten Mormon uppmanar oss: ”Be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare.”8 Mormon inbjuder oss inte bara att be så att vi kan fyllas av Guds kärlek till andra, utan även att be för att få känna Guds rena kärlek till oss själva.9
När vi tar emot hans kärlek finner vi större glädje i att sträva efter att älska och tjäna som han gjorde, så att vi blir ”hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare”10.
Guds kärlek finns inte i omständigheterna i våra liv, utan i hans närvaro i våra liv. Vi känner hans kärlek när vi får styrka bortom vår egen och när hans Ande för med sig frid, tröst och vägledning. Ibland kan det vara svårt att känna hans kärlek. Vi kan be om att våra ögon ska öppnas så att vi ser hans hand i våra liv och hans kärlek i hans skapelsers skönhet.
När vi begrundar Frälsarens liv och hans oändliga offer börjar vi förstå hans kärlek till oss. Vi sjunger vördnadsfullt Eliza R. Snows ord: ”Han hånad, pinad, korsfäst var – en syndfri offergärd.”11 Jesu ödmjukhet i hans lidande för oss faller över våra själar, öppnar våra hjärtan för att söka förlåtelse ur hans hand och fyller oss med en önskan att leva som han levde.12
President Russell M. Nelson har skrivit: ”Ju mer hängivet vi formar vårt liv efter hans, desto mer ren och gudomlig blir vår kärlek.”13
Vår son har berättat: ”När jag var elva bestämde mina vänner och jag oss för att gömma oss för vår lärare och hoppa över första hälften av en primärlektion. När vi till slut kom dit hälsade läraren till vår förvåning varmt på oss. Sedan uppsände han en innerlig bön, i vilken han uttryckte uppriktig tacksamhet till Herren för att vi hade bestämt oss för att komma till lektionen den dagen av egen fri vilja. Jag kommer inte ihåg vad lektionen handlade om eller ens vad läraren hette men nu, cirka 30 år senare, blir jag fortfarande rörd av den rena kärlek han visade mig den dagen.”
För fem år sedan fick jag se ett exempel på gudomlig kärlek när jag besökte Primär i Ryssland. Jag såg en trofast syster knäböja framför två barn och vittna för dem om att även om de hade varit de enda som levde på jorden skulle Jesus ha lidit och dött bara för dem.
Jag vittnar om att vår Herre och Frälsare verkligen dog för var och en av oss. Det var ett uttryck för hans obegränsade kärlek till oss och till sin Fader.
”Han lever, min Förlossare. Vad glädje för mig syndare! … Han lever, älskar, vårdar än.”14
Må vi öppna våra hjärtan för att ta emot den rena kärlek Gud känner till oss och sedan sprida hans kärlek i allt vi gör och är. I Jesu Kristi heliga namn, amen.