Inbjud Kristus att vara din berättelses upphovsman

Camille N. Johnson

Primärs generalpresident

Låt din berättelse vara en berättelse om tro där du följer ditt föredöme, Frälsaren Jesus Kristus.

Jag börjar med att ställa några frågor, som ni själva får reflektera över.

Vilken sorts personlig berättelse skriver du om ditt liv?
Är stigen du beskriver i din berättelse rak?
Slutar din berättelse där den började, i ditt himmelska hem?
Finns det en förebild i din berättelse – och är den förebilden Frälsaren Jesus Kristus?

Jag vittnar om att Frälsaren är ”trons upphovsman och fullkomnare”¹. Vill du inbjuda honom att vara din berättelses upphovsman och fullkomnare?

Han vet änden från begynnelsen. Han var himlens och jordens skapare. Han vill att vi ska återvända hem till honom och vår himmelske Fader. Han satsar allt på oss och vill att vi ska lyckas.

Vad tror du hindrar oss från att lägga våra berättelser i hans händer?

Den här liknelsen kanske är till hjälp i din självutvärdering.

En effektiv rättsjurist vet att man vid korsförhör sällan bör fråga ett vittne något man inte vet svaret på. Att ställa en sådan fråga är att be vittnet berätta – både för en själv och för domaren och juryn – något man inte redan vet. Man kan få ett svar som är överraskande och som står i motsats till den berättelse man har utvecklat i fallet.

Det är i allmänhet inte vist för en rättsjurist att ställa en fråga man inte vet svaret på, men för oss gäller det motsatta. Vi kan ställa frågor till vår kärleksfulle himmelske Fader, i vår nåderike Frälsares namn, och vittnet som besvarar våra frågor är den Helige Anden, som alltid vittnar om sanningen.² Eftersom den Helige Anden arbetar i fullkomlig enighet med vår himmelske Fader och Jesus Kristus vet vi att den Helige Andens manifestationer är tillförlitliga. Så varför är vi ibland ovilliga att be om den här sortens himmelsk hjälp – sanning som manifesteras för oss av den Helige Anden? Varför väntar vi med att ställa en fråga vi inte vet svaret på när vittnet inte bara är vänligt inställt utan dessutom alltid talar sanning?

Kanske därför att vi inte har tro till att acceptera det svar vi kanske får. Kanske därför att den naturliga människan i oss är ovillig att lägga allt helt och hållet i Herrens händer och att lita fullständigt på honom. Det är kanske därför vi väljer att hålla oss till den berättelse vi har skrivit åt oss själva, en bekväm version av vår berättelse som inte redigerats av mästerförfattaren. Vi vill inte ställa en fråga och få ett svar som inte passar in i den berättelse vi skriver åt oss själva.

Ärligt talat skulle nog inte så många av oss skriva in de prövningar som förädlar oss i våra berättelser. Men visst älskar vi den härliga kulmineringen av en berättelse vi läser där hjälten vinner kampen? Prövningar är de delar av handlingen som gör våra favoritberättelser fängslande, tidlösa, trosuppbyggande och värda att berätta. Den vackra kamp som skrivs in i våra berättelser är det som för oss närmare Frälsaren och förädlar oss så att vi blir mer som han.

För att David skulle kunna vinna över Goliat måste han stå upp mot honom. Den bekväma berättelsen i Davids fall hade varit att återvända till att vakta får. Men i stället tänkte han på erfarenheten han haft av att rädda lamm från ett lejon och en björn. Och han byggde på dessa heroiska bragder och samlade den tro och det mod som behövdes för att låta Gud skriva hans berättelse. Han sa: ”HERREN som räddade mig från lejon och björn, han ska också rädda mig från den där filistén.”³ Med en önskan att låta Gud råda, med öron att höra den Helige Anden och med villighet att låta Frälsaren vara hans berättelses upphovsman och fullkomnare övervann pojken David Goliat och räddade sitt folk.

Handlingsfrihetens storslagna princip låter oss förstås skriva våra egna berättelser – David hade kunnat återvända hem och vakta får. Men Jesus Kristus står redo att använda oss som gudomliga redskap, som vässade blyertspennor i hans hand, för att skriva ett mästerverk! Han är i sin nåd villig att använda mig, en tanig blyertspenna, som ett redskap i sina händer om jag har tro till att låta honom, om jag låter honom vara upphovsman till min berättelse.

Ester utgör ett annat vackert exempel på att låta Gud råda. Snarare än att hålla sig till en försiktig berättelse om självbevarelse utövade hon tro och överlämnade sig helt till Herren. Haman smidde planer på att förgöra alla judar i Persien. Mordokaj, Esters släkting, blev varse planerna och hörde av sig till henne och uppmanade henne att tala med kungen å sitt folks vägnar. Hon berättade för honom att den som närmade sig kungen utan att ha tillkallats kunde avrättas. Men i en enorm troshandling bad hon Mordokaj att samla judarna och fasta för henne. ”Jag och mina tjänarinnor ska också fasta på samma sätt”, sa hon. ”Därefter ska jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Är jag förlorad, så är jag förlorad.”⁴

Ester var villig att låta Frälsaren vara upphovsman till hennes berättelse även om slutet, genom jordelivets lins, kunde ha blivit tragisk. Välsignat nog tog kungen emot Ester och judarna i Persien räddades.

Naturligtvis ombes vi sällan att visa Esters nivå av mod. Men att låta Gud råda, att låta honom vara upphovsman och fullkomnare av våra berättelser, kräver att vi håller hans bud och de förbund vi har ingått. Det är vårt iakttagande av buden och våra förbund som öppnar kommunikationskanalerna så att vi kan ta emot uppenbarelse genom den Helige Anden. Och det är genom Andens manifestationer som vi känner Mästarens hand när han skriver våra berättelser med oss.

I april 2021 bad vår profet, president Russell M. Nelson, oss att fundera på vad vi kunde göra om vi hade större tro på Jesus Kristus. Med större tro på Jesus Kristus kunde vi ställa en fråga vi inte vet svaret på – vi kunde be vår Fader i himlen i Jesu Kristi namn att sända oss ett svar genom den Helige Anden, som vittnar om sanningen. Om vi hade större tro kunde vi ställa frågan och sedan vara villiga att acceptera det svar vi får, även om det inte passar i vår bekväma berättelse. Och den utlovade välsignelsen som kommer av att handla i tro på Jesus Kristus är en ökning av vår tro på honom som vår upphovsman och fullkomnare. President Nelson har sagt att vi kan ”ta emot mer tro genom att göra något som kräver mer tro”⁵.

Så ett barnlöst par som lider av ofruktsamhet kan fråga i tro om de bör adoptera barn och vara villiga att acceptera svaret, även om den berättelse de själva hade skrivit skulle ha inkluderat en mirakulös födelse.

Ett äldre par kan fråga om det är dags för dem att tjäna som missionärer och vara villiga att åka, även om berättelsen de själva hade skrivit hade innefattat mer tid i yrkeslivet. Eller så kanske svaret blir ”inte än”, och de får veta i senare kapitel i sin berättelse varför de behövdes hemma lite längre.

En tonårig ung man eller ung kvinna kanske frågar i tro om sport eller akademiska studier eller musik är av störst värde och är villiga att följa det fullkomliga vittnets, den Helige Andens, maningar.

Varför vill vi att Frälsaren ska var våra berättelsers upphovsman och fullkomnare? Eftersom han har fullkomlig kunskap om vår potential tar han oss till platser vi aldrig själva hade föreställt oss. Han kan göra oss till en David eller en Ester. Han utvidgar och förfinar oss så att vi blir mer som han. Det vi åstadkommer när vi handlar i större tro stärker vår tro på Jesus Kristus.

Bröder och systrar, för bara ett år sedan frågade vår käre profet: ”Är du villig att låta Gud råda i ditt liv? … Är du villig att låta det som han vill att du ska göra få företräde framför alla andra ambitioner?”⁶ Ödmjukt gör jag ett tillägg till profetens frågor: ”Är du villig att låta Gud vara din berättelses upphovsman och fullkomnare?”

I Uppenbarelseboken får vi veta att vi ska stå inför Gud och dömas efter livets böcker, i enlighet med våra gärningar.⁷

Vi kommer att dömas enligt vår egen livets bok. Vi kan välja att skriva en bekväm berättelse för oss själva. Eller så kan vi låta mästerupphovsmannen och -fullkomnaren skriva vår berättelse tillsammans med oss och låta den roll han behöver att vi spelar gå före alla andra ambitioner.

Låt Kristus vara din berättelses upphovsman och fullkomnare!

Låt den Helige Anden vara ditt vittne!

Skriv en berättelse där den stig du vandrar är rak och följer en kurs som leder dig tillbaka till ditt himmelska hem för att bo i Guds närhet.

Låt de motgångar och lidanden som är en del av varje bra berättelse vara ett sätt genom vilket du kommer närmare, och blir mer som, Jesus Kristus.

Skriv en berättelse i vilken du inser att himlarna är öppna. Ställ frågor du inte vet svaret på i vetskap om att Gud är villig att göra sin vilja känd för dig genom den Helige Anden.

Låt din berättelse vara en berättelse om tro där du följer ditt föredöme, Frälsaren Jesus Kristus. I Jesu Kristi namn, amen.