Gynnad av Herren i alla mina dagar
Hur reagerar vi på våra lidanden? Är vi tacksamma därför att vi är mer fokuserade på våra välsignelser än på våra problem?
Covid-19-pandemin har varit en av många prövningar och utmaningar som Guds barn har ställts inför under världshistorien. I början av det här året upplevde min älskade familj och jag några mörka dagar. Pandemin och andra orsaker ledde till död och smärta för vår familj i och med att några nära och kära gick bort. Trots medicinsk vård, fasta och bön såg vi inom loppet av fem veckor min bror Charly, min syster Susy och min svåger Jimmy gå över till andra sidan av slöjan.
Ibland har jag undrat varför Frälsaren grät när han såg Maria våndas över sin bror Lasarus död, trots att han visste att han hade makt att uppväcka Lasarus och att han mycket snart skulle använda den makten till att rädda sin vän från döden.1 Jag förundras över Frälsarens medlidande med och empati för Maria. Han förstod den obeskrivliga smärta som Maria kände när hennes bror Lasarus dog.
Vi känner samma intensiva smärta när vi upplever den tillfälliga separationen från våra nära och kära. Frälsaren har fullkomligt medlidande med oss. Han klandrar oss inte för vår kortsynthet och inte heller för att vi är begränsade när det gäller att föreställa oss vår eviga resa. I stället har han medlidande med vår sorg och vår smärta.
Vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus vill att vi ska kunna ha glädje.2 President Russell M. Nelson har sagt: ”Glädjen vi känner har väldigt lite att göra med våra omständigheter och allt att göra med vårt fokus. När vårt fokus i livet är på Guds frälsningsplan … kan vi känna glädje vad som än händer – eller inte händer – i livet.”3
När jag var ung missionär minns jag när en enastående missionär som jag hade kommit att beundra fick ett förödande besked. Hans mor och hans yngre bror hade avlidit i en tragisk olycka. Missionspresidenten erbjöd äldsten möjligheten att återvända hem och vara med på begravningen. Men efter att ha pratat med sin far på telefonen bestämde missionären sig för att stanna och fullfölja sin mission.
En kort tid senare, när vi tjänade i samma zon, fick min kamrat och jag ett nödsamtal. Några tjuvar hade stulit samme missionärs cykel och skadat honom med en kniv. Han och hans kamrat tvingades gå till fots till närmaste sjukhus där min kamrat och jag mötte dem. På vägen till sjukhuset kände jag sorg för den här missionären. Jag föreställde mig att han skulle vara missmodig och att han efter den här traumatiska upplevelsen nu skulle vilja åka hem.
Men när vi kom fram till sjukhuset såg jag den här missionären ligga på sin säng och vänta på att tas in för operation – och han log. Jag tänkte: Hur kan han le i en stund som denna? Medan han återhämtade sig på sjukhuset delade han entusiastiskt ut broschyrer och exemplar av Mormons bok till läkarna, sjuksköterskorna och andra patienter. Inte ens med de här prövningarna ville han åka hem. I stället tjänade han till sista dagen på sin mission med tro, energi, styrka och entusiasm.
I början av Mormons bok säger Nephi: ”Fastän jag har erfarit många lidanden under min levnads lopp, har jag ändå storligen gynnats av Herren i alla mina dagar.”4
Jag tänker på de många prövningar Nephi upplevde, varav många finns med i hans texter. Hans prövningar hjälper oss förstå att vi alla har våra tunga stunder. En av prövningarna inträffade när Nephi befalldes att hämta mässingsplåtarna som Laban hade i sin ägo. Några av Nephis bröder var män med svag tro, och de slog honom till och med med en käpp. Nephi upplevde en annan prövning när hans pilbåge gick av och han inte kunde skaffa mat till sin familj. Senare när Nephi befalldes att bygga ett fartyg hånade hans bröder honom och vägrade hjälpa honom. Trots de här och många andra prövningar under sitt liv såg Nephi ändå Guds godhet.
När Nephis familj färdades över havet på väg till det utlovade landet började några i familjen ”att förlusta sig”, tala med råhet och glömma att det var Herrens kraft som hade bevarat dem. När Nephi tillrättavisade dem blev de förnärmade och band honom med rep så att han inte kunde röra sig. I Mormons bok står det att hans bröder ”behandlade [honom] mycket hårdhänt”. Hans handleder och vrister ”var mycket svullna, och smärtan därav var mycket svår”.5 Nephi var bedrövad över sina bröders hårda hjärtan och ibland kände han sig överväldigad av sorg.6 ”Ändå”, sa han, ”vände jag mig till Gud, och jag prisade honom hela dagen lång, och jag knotade inte över Herren för mina bedrövelsers skull.”7
Mina kära bröder och systrar, hur reagerar vi på våra prövningar? Knotar vi inför Herren på grund av dem? Eller är vi, liksom Nephi och min tidigare missionärsvän, tacksamma i ord, tanke och handling därför att vi är mer fokuserade på våra välsignelser än på våra problem?
Vår Frälsare, Jesus Kristus, visade oss ett föredöme under sin jordiska verksamhet. I stunder av svårigheter och prövningar finns det få saker som ger oss större frid och tillfredsställelse än att tjäna våra medmänniskor. I Matteus berättas vad som hände när Frälsaren fick veta att hans syssling Johannes Döparen hade blivit halshuggen av kung Herodes som ville glädja Herodias dotter:
”Johannes lärjungar kom och hämtade den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade det för Jesus.
När Jesus hörde detta, drog han sig undan därifrån med båt till en öde plats. … Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna.
När han steg ur båten såg han en stor skara människor, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem.
På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: ’Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. Skicka i väg folket så att de kan gå bort till byarna och köpa sig mat.’
Jesus sade till dem: ’De behöver inte gå härifrån. Ge ni dem att äta.’”8
Jesus Kristus visade oss att vi i tider av prövningar och motgångar kan uppmärksamma andras svårigheter. Rörda av medkänsla kan vi räcka ut en hand och lyfta dem. Och när vi gör det blir vi också upplyfta av vårt kristliga tjänande. President Gordon B. Hinckley sa: ”Det bästa motgiftet mot oro är arbete. Den bästa medicinen mot förtvivlan är tjänande. Det bästa botemedlet för trötthet är utmaningen att hjälpa någon som är ännu tröttare.”9
I denna Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har jag fått många möjligheter att stödja och tjäna mina medmänniskor. Det är i sådana stunder jag känner att min himmelske Fader lättar på mina bördor. President Russell M. Nelson är Guds profet på jorden. Han är ett stort föredöme i hur vi ska tjäna andra under svåra prövningar. Jag vittnar liksom många andra heliga om att Gud är vår kärleksfulle himmelske Fader. Jag har känt hans oändliga kärlek under mina mörka dagar. Vår Frälsare, Jesus Kristus, förstår våra smärtor och bedrövelser. Han vill lätta på våra bördor och trösta oss. Vi måste följa hans exempel genom att tjäna och stödja dem som har ännu större bördor än vi. I Jesu Kristi namn, amen.