Hemkomsten
Det hade gått fyra år sedan jag döptes och jag hade varit mindre aktiv under det mesta av den tiden. Jag drack, rökte och var mycket deprimerad. Min make Ian var borta till sjöss och hade lämnat mig kvar hemma ensam med två små barn. Och nu hade hans ubåt skadats och torrsatts för reparationer i andra änden av landet. Varje kväll i sex veckor ringde telefonen och Ian sade: ”Vi borde kunna åka ut till havs i morgon.” Men ”i morgon” verkade aldrig komma och den utlovade avfärden fick hela tiden uppskjutas.
Det ljus vid horisonten som gav mig hopp var mina underbara hemlärare och besökslärare som regelbundet kom till min dörr och gav av sin kärlek och vänskap. Jag måste erkänna att jag inte var så artig alla gånger och ibland var jag rent av oförskämd. Ändå visste jag att jag kunde ringa dem när som helst och att de skulle vara villiga att hjälpa. Mina hemlärare var hela tiden övertygade om att om jag kom tillbaka till kyrkan så skulle Ian bli döpt – men jag var tvungen att vara ett gott exempel först. Men jag kände aldrig någon önskan att testa deras övertygelse. Jag var för svag andligt sett.
En kväll när jag hade talat med Ian och fått veta att ubåten fortfarande inte kunde ta sig ut till sjöss och hemåt, så satt jag och grät och kände mig helt övergiven. Sedan började jag be, något jag inte hade gjort på mycket länge.
När jag gjorde mig i ordning för att gå till sängs den kvällen blev jag medveten om något som jag inte hade märkt förut – en mycket stark, men behaglig lukt. Den fick mig att minnas något jag för länge sedan glömt. Jag fick fundera en stund innan jag insåg att lukten påminde mig om kapellet där jag hade blivit döpt. När jag insåg det fick jag en varm, trösterik känsla som väckte en önskan inom mig att komma tillbaka till kyrkan.
Jag ringde till Tony, en av mina hemlärare. Snart kom han och hans hustru Rosie hem till mig och vi talade som vi aldrig hade talat förut. Alla tidigare spärrar försvann. Jag skulle komma tillbaka till kyrkan.
Jag kunde knappt bärga mig tills Ian ringde nästa gång. Denna gång möttes han av glädje i stället för missmod. Till min stora förvåning reagerade han på min berättelse genom att föreslå att vi skulle gå till kyrkan som familj när han hade kommit hem.
Följande söndag hämtade Tony och Rosie barnen och mig och tog oss till kyrkan. Jag blev överraskad av att se en missionär där som hade kommit till området en andra gång. Han hade varit hemma hos oss förut, liksom många andra, för att utan framgång inspirera antingen Ian eller mig att komma till kyrkan. Han hälsade varmt på mig nu och sade att han hade kommit tillbaka till vårt område för att döpa Ian. Jag var skeptisk och skrattade, men veckan därpå kom Ian hem till slut. Han kom till kyrkan följande söndag som han hade lovat. Äldste Paskett gick fram till honom och bestämde en tid då han och hans kamrat, äldste Brown, kunde komma och ge Ian missionärslektionerna. Inom två veckor hade Ian tackat ja till deras inbjudan att bli döpt. Hela proceduren tog mindre än en månad och en kort tid därefter förflyttades missionärerna från vår gren till ett annat område.
Under de veckorna överväldigades vi av kärleken från den Helige Anden och från medlemmarna i vår gren. Vi bestämde oss då för att om vi alls skulle leva efter evangeliet, så skulle vi göra det till fullo. En kort tid efter sitt dop kallades Ian som president för Unga män och jag kallades att verka i Primär. Livet i kyrkan för oss blev fullt och spännande. Under årens lopp har vår familj växt från två till fem underbara barn. Vi beseglades i templet i London 1982 med Tony och Rosie närvarande.
Evangeliet har påverkat varje del av vårt liv ända sedan den tiden. Det har gått upp och ner men vi har aldrig ångrat vårt beslut att tjäna Herren. Vi har verkligen funnit ett hem i hans kyrka.
Judith A Deeney är medlem i Lerwicks gren, Skottlandmissionen Edinburgh.