Rosenträdgården
”Den gudomliga lycksalighetsplanen möjliggör att familjebanden fortsätter bortom graven.” (”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49)
Baserat på en upplevelse i författarens liv
Mike”, ropade pappa. ”Det är dags att gå till skolan.” Mike gick långsamt nerför trappan där pappa stod och väntade på honom.
”Måste jag gå?” frågade Mike. ”Kan jag inte få vänta till i morgon?”
Pappa skakade på huvudet. ”Du kan inte skjuta på det längre. Jag förstår hur du känner dig, men du måste komma ifatt.”
”Fröken Peters har skickat med en del av mina läxor hem”, sade Mike.
Pappa suckade och gav Mike en tröja. ”I dag ska jag åka till jobbet – och du ska gå till skolan.”
Mike kände att han fick tårar i ögonen. Inte skulle han väl börja gråta igen? ”Det är så svårt utan mamma.”
Pappa satte sig på knä och kramade Mike. ”Jag vet.” Mike kunde se hur ledsen pappa var.
När Mike gick ut genom dörren tittade han på mammas vackra rosenträdgård. Men den var inte vacker längre. Det hade börjat växa ogräs överallt. Han suckade. Skulle inte något bli som förut igen?
I skolan var det likadant som alltid – högljudda barn som sprang och pratade. Mike släpade sig bort till treornas klassrum.
Sam, som var hans bästis, vinkade. Mike försökte le, men det gick inte. Han tog djupa andetag och försökte att inte börja gråta.
Fröken Peters lektion började. Mike hörde hur hon pratade, men han tittade ut genom fönstret. Det var soligt ute. ”Hur kan världen se så ljus ut när mamma har dött?” undrade han. En tår rann nerför näsan.
”Titta, Mike gråter!” ropade Bill som satt på andra sidan gången.
Utan att tänka sig för sprang Mike ut genom dörren och ner genom korridoren. Han skulle aldrig komma tillbaka till skolan igen! Han knuffade upp de stora ytterdörrarna och sprang de fem kvarteren hem. Det var kallt utan tröja.
Han gick till sitt rum och hämtade en jacka och satte sig sedan på sin gunga i trädgården bakom huset. Han gungade fram och tillbaka medan han stirrade ner i marken.
Han tänkte att han kanske kunde gå hem till mormor, men hon var också ledsen nu. Hon brukade skratta mycket och gå och bowla och baka kakor. Han undrade om hon också hade börjat arbeta igen.
Mike gungade ännu högre. Han tänkte att han kanske skulle ramla ner och dö. Då kunde han komma till himlen och träffa mamma.
Det lät som om vinden i träden talade till honom – ”Då skulle inte pappa och mormor ha dig hos sig. Skulle du vilja att pappa försvann?”
Han stannade gungan genom att kana med fötterna på marken. Vem hade sagt det där? Var det mamma som sade något från himlen? Han tittade sig omkring, men hörde bara ljudet av löven som rasslade i vinden.
Mike tittade upp mot den lilla fläcken av blå himmel som syntes genom träden. ”Jag saknar min mamma! Snälla himmelske Fader, hjälp mig!” Han började gråta igen.
Plötsligt fick han lust att gå till sin mammas rosenträdgård. Han stod och tittade på de stackars rosenbuskarna som inte hade fått något vatten och som var omgivna av ogräs. Mamma skulle verkligen inte ha tyckt om det! Han gick ner på knä och började rycka upp ogräs. Sedan tog han vattenslangen och vattnade buskarna. Snart skulle det vara vår och rosorna skulle blomma i rött och gult och rosa. Han undrade om mamma kunde se dem från himlen. På något sätt kände han sig närmare henne när han arbetade i hennes trädgård.
Pappas bil kom ilande uppför infarten. Han hoppade ut, sprang fram till Mike och kramade om honom. ”De ringde mig från skolan.”
”Jag ska gå tillbaka i morgon”, lovade Mike. ”Pappa, titta på rosenbuskarna.”
”Mamma skulle vara stolt”, sade pappa. ”Jag går och byter kläder så kan vi arbeta tillsammans.”
När Mike rensade ogräs bredvid pappa tänkte han på rosorna som skulle blomma. Han kunde nästan känna hur de luktade. När de blommade skulle han plocka några och ge till mormor, bestämde han.
Mike tittade upp och såg Sam och Bill. De båda pojkarna tittade på ogräset.
”Kan vi hjälpa till?” frågade Sam.
Mike nickade. Ett leende började långsamt smyga sig fram i hans ansikte.
”Kärleksfulla relationer kommer att fortsätta bakom dödens portar … Familjebanden består tack vare beseglingar i templet.”
Se äldste Russel M Nelson i de tolv apostlarnas kvorum, ”Dödens portar”, Nordstjärnan, jul 1992, s 69.