Huset som byggdes av tro
Kvällen före min hustrus och mitt dop 1996 försökte släktingar och vänner att hindra oss. Vi fick utstå förföljelse från släktingar som allvarligt kritiserade vår familj och sade att vi hade bytt ut våra släktingar mot kyrkan och att de inte längre älskade oss. Så småningom övergav våra vänner oss helt. Sedan kom svårigheter som hade att göra med arbetslöshet och sjukdom.
Å andra sidan kände jag och min familj oss bättre och bättre till mods varje gång vi kom till kyrkan. För varje lektion blev Anden allt starkare. Medlemmarna stöttade oss och biskopen besökte och uppmuntrade vår familj. Vi visste av egen erfarenhet att människorna som kritiserade kyrkan hade fel. Kyrkan gjorde oss mycket gott. Vi fick lära oss om Jesus Kristus. Vi lärde oss att älska och tjäna. Vi fick ett evigt perspektiv. Trots att det verkade som om allt gick oss emot så kunde inget ändra på det faktum att vi hade frågat Herren om evangeliet var sant och att våra böner hade blivit besvarade.
En gång när vi fortfarande var nya medlemmar och bodde hemma hos min far kom biskopen på besök. Min far slängde ut honom. Han sade att han inte ville ha några av kyrkans medlemmar i sitt hus. Biskopen inspirerades att kalla in oss för en intervju. Han sade att medlemmarna och missionärerna inte skulle besöka vårt hem under en tid för att inte reta upp våra släktingar. Han sade att vi behövde vara starka och att vi skulle få många välsignelser om vi fortsatte på den raka och smala stigen.
Vi kunde inte flytta till ett eget hus på grund av min arbetssituation. Jag kunde inte hitta ett lika bra jobb som jag hade innan. Jag hade några jobb som inte gav så mycket pengar, men vi kunde betala vårt tionde och fasteoffer, gå till kyrkan och köpa den mat vi behövde. Herren välsignade oss rikligen och vi var verkligen lyckliga.
Dagen då vi skulle beseglas i templet, då våra två söner – Luigi, två år, och Lucas, ett år – kom in i beseglingsrummet och lade sina händer på våra när beseglingen skulle förrättas, grät jag av lycka. Jag kan inte glömma den vackra synen, den underbara anden och den känsla jag hade att det hade varit värt alla ansträngningar.
Prövningarna slutade inte komma men saker och ting blev bättre. Min far och andra släktingar slutade att kritisera kyrkan och våra far- och morföräldrar respekterade vårt beslut. Genom vårt exempel försökte vi visa att kyrkan förändrade vårt liv. Stödet vi gav varandra var mycket viktigt. När jag undervisade i seminariet och verkade som rådgivare i biskopsrådet så fick jag alltid stöd av min hustru.
Det året vi döptes köpte en vän en hustomt till sin familj och vår genom att låna oss en del av pengarna. Vi började drömma om att ha ett eget hus. Så småningom blev vi manade av Anden och började räkna på kostnader för arbete och material. Vi kände att vi på något sätt skulle klara att bygga ett hus där vi kunde uppfostra våra barn i evangeliet, utföra missionsarbete och ta emot besök från medlemmar.
Efter ett tag lärde jag känna broder Joel lite bättre, en nydöpt medlem i vår församling. Han hade en fantastisk tro. En gång när vi höll på med ett tjänandeprojekt sade broder Joel till mig: ”José Luis, vi kan bygga ditt hus.” Jag var på vippen att börja gråta, men jag bärgade mig tills jag hade berättat det för min hustru. Det var svaret på våra böner.
Några dagar senare sade vännen som hade köpt tomten till sin familj och vår att jag kunde få hela tomten och betala för den senare. Jag hade fortfarande inget jobb som skulle göra det möjligt för mig att köpa allt byggmaterial, men jag visste att Herren skulle hitta ett sätt. Flera veckor senare fick jag ett erbjudande om att arbeta för ett stort företag. Vårt mål att börja bygga ett hus blev snart verklighet.
Vilket kärleksarbete broder Joel utförde. Han gjorde mer än att bygga ett hus åt min familj. Han stod redo att hjälpa oss på alla sätt. Vi arbetade bara på lördagar. Det tog 10 månader och det inkräktade inte på vårt arbete i kyrkan. Andra medlemmar i kyrkan hjälpte oss också. Min far kom och hjälpte till flera gånger, vilket gjorde att han lärde känna medlemmarna i kyrkan bättre. Han lärde särskilt känna broder Joel som hade blivit vår hemlärare.
En lördag berömde min far broder Joel för det sätt han arbetade på.
Jag sade: ”Pappa, vet du hur mycket jag har betalat för hans tjänster?”
Han sade: ”Nej.”
”Jag har inte betalat ett öre”, sade jag. ”Han hjälper oss därför att han älskar min familj. Han är en god man.”
Jag insåg att min far hade gråten i halsen och han sade inget. Jag anade att han förmodligen tänkte på hur han hade behandlat biskopen och missionärerna och att han skämdes. Han hade sett att medlemmarna i kyrkan alltid behandlade oss väl.
Dagen då huset blev klart var 16 män där, de flesta av dem medlemmar i kyrkan. Mina släktingar och vänner som inte var medlemmar lärde sig verkligen något den dagen.
Medan huset byggdes fick min bror och svägerska missionärslektionerna och bestämde sig för att gifta sig så att de kunde döpas. Dagen då de gifte sig bevittnade jag något som var som ännu ett underverk: Fyra missionärer och många medlemmar i kyrkan befann sig hemma hos min far.
Vi vet att det här evangeliet är sant. När vi utövar tro så förflyttar Herren berg för att hjälpa oss. Idag ser jag väggarna på mitt hus som ett vittnesbörd om att Herren älskar sina barn och känner till deras behov. Naturligtvis har vi många fler berg framför oss, men om vi är trofasta så ska vi kunna bestiga dem. Vi måste alltid komma ihåg vad Herren har gjort för oss.
José Luis da Silva är medlem i Jardim Presidente Dutra församling, Guarulhos stav, São Paulo, Brasilien.