Berättelsen om musselsoppan
Varje jul lagar min hustru Joy min favoriträtt, musselsoppa. Vi gjorde soppan till en del av våra jultraditioner, inte bara för att vi tycker om smaken utan också för att den påminner oss om Frälsarens oändliga försoning för oss. Efter den sista slurken återger vi berättelsen om musselsoppan, något som hände för många år sedan när våra barn var små.
Det var måndagskväll och jag var på väg hem från jobbet och såg fram emot en rolig och avslappnande hemafton tillsammans med min hustru och mina barn. När jag gick mot bakdörren förväntade jag mig att barnen skulle leka snällt och att middagen stod på bordet. Så var det inte.
Min hustru Joy hade kommit hem precis före mig. Hon hade haft en hektisk dag och nu försökte vart och ett av våra barn att fånga hennes uppmärksamhet. När vi började reda ut deras behov verkade det som om alla hade läxor som skulle göras den kvällen. Joy var helt utmattad, vi behövde laga middag, vi behövde ha familjens hemafton och Joy hade också lovat att göra musselsoppa till sextio kvinnor som skulle ha en hjälpföreningslunch dagen därpå.
Vi delade upp uppgifterna. Joy lagade middag, jag hjälpte barnen med deras läxor och vi hade en kort hemafton. Sedan nattade jag barnen medan Joy började laga musselsoppa. Alla barnen hade kommit i säng vid halv tiotiden. Jag gick in i köket och Joy höll på att göra i ordning ingredienserna till musselsoppan. Processen är ganska långdragen och lite krånglig. Soppan måste hela tiden röras vid rätt temperatur, annars bränns den vid.
Joy behövde åka iväg klockan åtta morgonen därpå, så soppan var tvungen att bli klar på kvällen. Jag frågade om hon ville att jag skulle hjälpa till. Hon sade att hon klarade det, så jag gick upp för att studera material från min elektronikkurs.
Omkring halv tolv kom Joy in i rummet med en liten tallrik musselsoppa. Jag höll på att löda en del på ett kretskort. När jag tittade upp var hon borta. Där fanns den ångande tallriken med himmelsk soppa. Jag stoppade en stor sked soppa i munnen och förväntade mig något underbart. Men jag blev obehagligt överraskad. Jag kunde inte förstå hur det kunde smaka så. Det var hemskt! Soppan smakade bränt. Men det kunde den väl inte vara. Hur skulle jag kunna säga det till min hustru?
Med all takt och mod jag kunde samla på mig gick jag ner. Hon satt i köket och såg förtvivlad och trött ut. Jag sade så milt jag kunde: ”Älskling, du kan inte servera det här. Det smakar bränt.” Hon tittade upp och började gråta. ”Jag hoppades att du inte skulle märka något. Jag rörde och rörde, och plötsligt såg jag svarta små flagor flyta upp till ytan. Jag tog snabbt av soppan från spisen och hällde över den i en annan gryta, och hoppades att jag hade fått av den i tid.” Hon grät ännu mer och såg tröstlös ut. ”Jag är så trött, det är så sent och vi har inga pengar att köpa nya ingredienser för. Vad ska vi göra?”
Jag lade armarna om henne och sade att hon skulle gå och lägga sig. Hon sade: ”Men det kan jag inte. Jag har fortfarande morötter som måste skalas och skäras.” Jag följde med henne till sovrummet. Vi höll en bön och hon gick och lade sig. Hon sov redan när jag stängde dörren. När jag gick ner till köket undrade jag om det fanns något jag kunde göra.
Jag tog en kokbok och letade efter ”brända mjölkprodukter” i registret. Det fanns inte. Jag försökte till och med ringa ett nattprogram på radion där man diskuterade alla slags ämnen. Jag kunde inte komma fram så jag gick tillbaka till diskhon och skalade morötter. Jag hade fått panik vid det laget. Jag hade gjort allt jag kunde. Det fanns bara ett alternativ kvar. Jag gick in i det mörka vardagsrummet och knäböjde.
Det kändes lite dumt att be om något så banalt. Men det var inte banalt för Joy. ”Himmelske Fader”, började jag, ”jag vet att det finns många människor som har stora problem. Men jag har ingen annanstans att vända mig. Jag har gjort allt jag kan. Det här problemet är mycket stort för min hustru, och därför är det viktigt för mig. Hon är trofast och försöker göra allt som hon ombeds göra.” Jag drog ett djupt andetag. ”Käre Fader, var snäll och ta bort den brända smaken från musselsoppan före morgonen. Förlåt mig för att jag ber om något så banalt, men snälla, hjälp min hustru.” Sedan gick jag och lade mig.
Omkring halv sju satte sig min hustru upp i sängen och sade: ”Vad ska jag göra?” Jag sade att morötterna var färdiga och att hon behövde klä på sig och smaka på soppan. Hon hällde lite soppa i en kastrull och värmde den. När hon hade smakat på den tittade hon på mig med tårar i ögonen och sade: ”Det finns inga svarta flagor och den smakar inte bränt. Vad gjorde du?” Jag berättade vad jag hade gjort och vi insåg båda att Herren hade välsignat oss. Vi knäböjde i bön och tackade vår himmelske Fader för hans kärlek och omsorg om oss.
Vilken process använde sig Herren av? Jag vet inte. Varför beviljade han vår begäran? Jag vet inte. Allt jag vet är att han sade: ”Bed och ni skall få” (Matt 7:7), och jag trodde på honom. Och den här gången blev vi välsignade.
Och musselsoppan serverades till systrarna. De sade alla att den var utsökt och bad om receptet.
Vi tycker att julen är den bästa tiden på året att påminna oss själva och våra familjer om hur mycket Frälsaren bryr sig om oss och att även de små tingen är viktiga för honom.
Gary B Lundberg är medlem i Edgemonts fjortonde församling, Edgemonts stav i Provo, Utah.