Mongoliet: Stäpper av tro
Kyrkan är relativt ung i Mongoliet, men allteftersom medlemmarna förändrar sig själva genom tro på Jesus Kristus, förändrar de världen omkring sig.
Djingis Khan, som skulpterats på en bergvägg i utkanten av Ulaanbaatar, blickar ner på Mongoliets huvudstad. Den gigantiska avbilden av den store Khan är en påminnelse om att han en gång erövrade ett rike som täckte det mesta av Asien, Mellanöstern och delar av Östeuropa. ”På tjugofem år lade den mongoliska armén under sig mer land och folk än romarna erövrade på fyrahundra år … Djingis Khan erövrade mer än dubbelt så mycket landområde som någon annan man i historien.”1 Khans ättlingar och deras inflytande blev en dominerande kraft i historien under hundratals år.
I juli 2006 firade Mongoliet 800-årsjubiléet av grundandet av det mongoliska riket. Idag kan man kanske kalla det ett ”utvecklingsland”, men termen bör användas i positiv bemärkelse. Energiska och kreativa mongoler utvecklar snabbt både landet och sig själva.
För en del har det inneburit att utveckla tro på Jesus Kristus. Mellan 1920- och 1990-talet tolererades ingen religion i Mongoliet. Sista dagars heliga missionärer kom 1993. Nu finns det två distrikt och tjugo grenar i Mongoliet med totalt drygt 6 000 medlemmar. Missionärerna finner att många mongoler är redo att ta emot evangeliet.
Här följer några av deras berättelser.
Purevsuren
Sh Purevsuren hörde talas om Gud och Bibeln när han studerade vid ett universitet i Sovjetunionen. (Mongoler tilltalas vanligtvis med sitt förnamn. Efternamnets initialer sätts framför i officiella sammanhang.) Han köpte en bibel av en annan student eftersom boken var skriven på ryska på ena sidan och hade samma text på engelska på motsvarande sida. Purevsuren läste i hemlighet på kvällarna för att lära sig engelska. Om han hade läst Bibeln öppet skulle han ha utvisats.
Purevsurens pappa hade undervisat honom om de buddhistiska principerna heder och rätt och han hade alltid försökt leva efter dem. Hans andliga intresse för Bibeln kom först när han hade återvänt till Mongoliet, gift sig och undervisade vid ett universitet. I samband med sitt arbete fick han åka till Indien. En kristen person han träffade där gav honom en bibel och berättade om sina känslor för Jesu Kristi gudomlighet. Purevsuren mindes sin pappas undervisning om ett liv efter detta. ”Jag hade en grundläggande tro på Gud från min far”, säger han, och han började undra hur Gud ville att han skulle förbereda sig för nästa liv.
Som ledare för en grupp mongoliska pedagoger fick han en inbjudan att besöka Förenta staterna, och där fick han se en Mormons bok för första gången. I Utah fick han en Mormons bok av en medlem i kyrkan som guidade gruppen. Purevsuren läste lite i den men lade den sedan åt sidan.
I september 2000 kom hans familj i kontakt med missionärer från kyrkan i Mongoliet och lyssnade på missionärslektionerna. Den här gången läste han Mormons bok med nya ögon och fann den sanning han hade letat efter. Han och hans hustru döptes och konfirmerades i november samma år. Bara en eller två veckor senare kallades han som grenspresident.
Deras barn var först inte intresserade av den nya kyrkan. Sonen som då gick på gymnasiet var särskilt motsträvig, men lydig som han var gick han med på att lyssna på missionärerna, som hans far önskade. Så småningom döptes och konfirmerades båda barnen. Deras son verkade som missionär i Idaho i USA.
Nu är Purevsuren djupt engagerad i att undervisa ungdomar som skolchef för Kyrkans utbildningsverksamhet i Mongoliet, en position han fick 2001.
Det finns omkring 600 institutelever i Mongoliet och omkring 700 seminarieelever. Detta antal har ökat med omkring 300 procent sedan 2001, trots att eleverna ofta upplever motstånd från familjen och att kostnaden för att närvara, i fråga om tid och transport, är hög.
Vilken är den mest givande delen av hans jobb? ”Det bästa, tror jag, är att se så många ungdomar bli medlemmar i kyrkan genom seminariet”, eftersom eleverna tar med sig sina vänner.
Soyolmaa
”Jag var en riktig tuffing”, säger U Soyolmaa när hon ser tillbaka på tiden i gymnasiet efter det att föräldrarna hade dött. Hon började dricka och festa när hon studerade vid ett universitet i Ryssland. När hon kom tillbaka till Mongoliet blev hon överraskad när en vän från dessa fester bjöd med henne till en kyrka. Hennes vän verkade helt förändrad.
Soyolmaa var inte helt obekant med kristendomens lärdomar, men först avböjde hon vännens inbjudan. När hon till slut tackade ja kände hon sig upprymd utan att förstå varför. På kyrkans möten fångades hon genast av känslan av frid, av tillhörighet, av att veta vart hon var på väg i livet. Soyolmaa blev medlem i vännens kyrka och 1995 blev de de två första missionärerna som kallades från Mongoliet. Soyolmaa tjänade i Utah.
För närvarande är hon chef för kyrkans materialförvaltning i Mongoliet. Hon är också chef för kyrkans informationstjänst i landet, rådgivare i distriktets hjälpföreningspresidentskap och lärare i Evangeliets lära i sin gren.
”Det är en förmån att vara medlem i kyrkan”, säger hon. ”Mitt liv går ständigt uppåt tack vare att jag är medlem i kyrkan.”
Kyrkan är inte så känd i Mongoliet och det finns mycket mer negativ information om sista dagars heliga än positiv. Det måste göras ständiga ansträngningar för att sanningen ska spridas.
Medlemmarna är kyrkans bästa ambassadörer. De utmärker sig, förklarar hon, tack vare ”ljuset och glädjen” som syns i deras ansikte. De har en tillförsikt och en glädje genom evangeliet som många andra saknar.
Liksom sista dagars heliga på andra platser, säger hon, har kyrkans medlemmar i Mongoliet ”samma tro, så i evangeliet tillhör vi en enda stor familj”.
Odgerel
När O Odgerels mamma bjöd med honom till en kristen kyrka 1995 visste han inte att hon redan var medlem. Hon arbetade på ett bibliotek och hade hand om att hyra ut samlingslokalen. Hon drogs mot sången hon hörde från lokalen en dag och inbjöds att vara med på mötet. Senare lyssnade hon på missionärslektionerna och döptes och konfirmerades.
Odgerel föddes i Ryssland medan hans föräldrar studerade där och hade fått undervisning om sovjetisk socialism. Det var nästan som en religion för honom. Men när Sovjetunionen upplöstes var allt det han trodde på borta. Han började dricka och festa med inställningen att den enda meningen med livet var att roa sig innan man dog. Men han insåg snart att hans livsstil skulle få ödesdigra konsekvenser och att han borde avstå från det som han insåg skadade honom.
Liksom många andra mongoler var det lätt för honom att acceptera Mormons bok när han läste den. ”Det mongoliska folket kan ta emot evangeliet snabbt eftersom de lätt kan se det goda i det”, säger Odgerel. De ”öppnar sitt hjärta för det på ett mycket uppriktigt sätt”. Så var det med honom. Han hade känt att det fanns ett högsta väsen. Genom evangeliet fann han en Gud och ett sätt att leva som han kunde tro på. ”Det var mitt lyckligaste ögonblick”, säger han.
Det mongoliska samhället skulle ha nytta av den förändring som evangeliet för in i människors liv, säger han. Alkohol är ett problem, liksom omoral. I Mongoliet är det bara världens förebild, nu förstärkt via teve, som formar människornas beteende. Det finns ingen stark religiös tradition i landet som motarbetar detta. Men genom Jesu Kristi evangelium, säger Odgerel, finner människorna en rättfärdig väg att rätta sitt liv efter.
Odgerel är president för Ulaanbaatars distrikt som har 11 grenar och omkring 3 700 medlemmar. Omkring 70 procent av medlemmarna är ensamstående.
Ankhbayar
Mellan 2001 och 2003 verkade E Ankhbayar i Utahmissionen Salt Lake City Syd. Nu, omkring 25 år gammal, är han representant för unga ensamstående vuxna i Ulaanbaatars distrikt.
Han kunde inte prata engelska när han fick sin missionskallelse, så två amerikanska missionärer läste brevet för honom. Nu är han föreståndare för distributionscentrets enda rum på kyrkans kontor i Ulaanbaatar och hjälper medlemmar med evangeliematerial på mongoliska och material på engelska för dem som kan använda det. Han säger att han hjälpte människor lära sig om evangeliet som missionär, och att han gör det fortfarande.
Ankhbayar blev medlem i kyrkan 1998 tillsammans med resten av familjen — föräldrarna och en yngre bror. När hans familj var med på ett möte i kyrkan hade han två drömmar som påverkade honom. I båda drömmarna flydde han från en säker död när en ljus, strålande person räddade honom. Ankhbayars föräldrar sade senare att denna person utan tvekan var Frälsaren och uppmanade honom att be om att få veta meningen med drömmen. Svaret han fick gjorde att han började lyssna på evangeliet.
Innan de blev medlemmar i kyrkan, ”stod vi inte varandra så nära i familjen”, säger han. Nu ”pratar vi med varandra. Jag kan känna min mammas och pappas kärlek.” På missionsfältet kände Ankhbayar det som om kyrkans medlemmar var en familj. Han försöker nu berätta om evangeliet för sina vänner så att också de kan få denna känsla.
En person han har berättat om evangeliet för är hans flickvän, som döptes och konfirmerades. Om de gifter sig ställs de inför ett dilemma som många unga mongoliska par möter: var de ska bo. Det är ont om bostäder och de som finns kostar för mycket för många unga nygifta. De kan bli tvungna att bo tillsammans med föräldrarna i en liten lägenhet eller kanske i en traditionell ger, en rund tältliknande bostad på ett rum som många mongoliska nomader bor i.
Majigsuren
Eftersom missionärerna i Mongoliet inte får proselytera får de sina kontakter genom förfrågningar eller hänvisningar. När en mongol finner evangeliet hänvisar de ofta missionärerna till sina nära och kära. Därför består grenarna ofta av släktingar.
Z Majigsuren bor i en liten lägenhet i Darkhan tillsammans med sin make, två tonårsdöttrar och flera släktingar. Hennes dotter och svärson och deras lilla dotter bor också där. Även en son med sin hustru och deras baby. Majigsurens svärson, A Soronzonbold, är president för Darkhans distrikt. Hennes son Kh Sergelen är förste rådgivare i presidentskapet för Darkhans andra gren. Och Majigsuren är första rådgivare i grenens hjälpföreningspresidentskap.
Det första missionärerna i Darkhan kom 1996 och hon döptes och konfirmerades 1997 som en av stadens pionjärmedlemmar.
”Jag är mycket tacksam för att alla mina barn är medlemmar i kyrkan”, säger hon. Majigsuren tänker på frukten från livets träd som Lehi såg i en syn. (Se 1 Nephi 8.) ”Jag ville ta del av den frukten och återvända till min himmelske Fader.” Hon ville också att hennes barn skulle ta del av den. Hon är tacksam för att två av dem nu har beseglats till sin maka eller make i templet i Hongkong: Hennes dotter K Selenge, som är gift med Soronzonbold, och Sergelen till sin hustru T Altantuya.
Medlemmarna, säger hon, ”behöver komma till kyrkan, de behöver be och de behöver bevara tron. Det viktigaste är tron”, för utan den gör de inte det andra.
Hennes son Sergelen blev intresserad av kyrkan när han såg hur hans mamma och syster förändrades när de hade blivit medlemmar. Han hade lyssnat när ett äldre missionärspar undervisade om Lehis berättelse för hans mamma, och han hade insett att också hon försökte leda sina barn till att göra det rätta.
Liksom många mongoliska medlemmar, säger Sergelen, ”älskar jag att läsa Mormons bok eftersom jag upptäcker något nytt varje gång jag läser den”. Berättelsen om överbefälhavare Moroni är en favorit. Han berörs också av Jakob 6:11–13, där alla kallas att omvända sig och gå in genom den trånga porten.
”Jag är så tacksam för att jag fick möjlighet att verka som missionär i Ryssland”, säger Sergelen. Han döpte inte så många, men han tror att frön planterades som kommer att växa i framtiden. Sedan 1993 har över 530 ungdomar från Mongoliet verkat som missionärer. Över 300 verkade i Förenta staterna och ett stort antal i Ryssland.
Sergelens svärbror Soronzonbold har varit medlem i kyrkan sedan han var 18, och nu, runt 25 år gammal, verkar han som president för Darkhans distrikt med dess fem grenar. Han studerar vid universitetet. ”Jag är tacksam för min kallelse i kyrkan eftersom den lär mig så mycket”, säger han.
Mongolerna är imponerade, säger Soronzonbold, av att medlemmarna tjänar i kyrkan utan betalning.
”Innan jag blev medlem var jag mycket självisk”, säger han. Nu har han som mål att lära sig så mycket han kan om evangeliet. ”Vår utmaning är att lära och undervisa.”
Munkhsaihan
Innan A Munkhsaihan fann evangeliet såg hon världen som en mörk plats utan mycket hopp. När hon fick tro och hopp genom evangeliet förändrades världen för henne.
Åren innan 1990 undervisade hon i ryska. Men när det politiska och kulturella klimatet i Mongoliet förändrades insåg hon att hon behövde lära sig engelska så att hon kunde undervisa det. Munkhsaihan studerade engelska i ett år tillsammans med kyrkans missionärer. Innan hon lyssnade på missionärslektionerna bestämde hon sig för att noga studera deras tro. Hon fann att deras religion var mer än en tro baserad på sanna principer — den var ett sätt att leva. Hon döptes och konfirmerades i juni 2000 och resten av familjen blev medlemmar i kyrkan en månad senare. Nu ser hon världen som en mycket ljusare plats för sig, sina barn och sina barnbarn. För närvarande verkar hon som president för Hjälpföreningen i Ulaanbaatars distrikt.
Efter det att evangeliet hade förändrat Munkhsaihans eget liv undrade hon vad som skulle hända om hon tillämpade dess principer på arbetet som lärare. Hon började medvetet försöka älska alla sina elever — och vissa var det svårt att älska. Hon började be för sina elever. Intressant nog upptäckte hon att hon själv förändrades. Hennes förmåga att älska dem stärktes. Fastän eleverna inte visste att hon bad för dem förändrades också deras inställning till henne.
”När vi utövar tro på evangeliet kan vi förändra oss själva”, säger hon.
Och det är så, efter vad hennes erfarenhet påvisar, som evangeliet kan förändra Mongoliet. Allteftersom medlemmarna förändrar sig själva genom tro på Jesus Kristus kommer de att förändra världen omkring sig.