Den nya rekryten
Jag tog upp min makes memoarer och läste på nytt hans berättelse om hur han fann kyrkan för över femtio år sedan:
”Som tjugoåring 1951 gick jag en sergeantutbildning på Kronborgs slott [i Danmark]. På juldagens kväll hade jag vakttjänst på området runtom slottet. Vid ett tillfälle stannade jag och tittade upp på stjärnorna och kände att det fanns mer mellan himmel och jord än jag dittills hade trott. Med andra ord började jag tro att det fanns en Gud, och det hade jag egentligen inte trott tidigare. Mina föräldrar var absolut inte religiösa och vi gick bara till kyrkan när det var dop, konfirmationer, bröllop och begravningar.
Flera månader senare när jag hade blivit sergeant fick jag en egen trupp: 44 nya rekryter — eller rättare sagt 43 plus 1. En av dem skilde sig från de andra och när jag frågade honom vad det var som gjorde honom så annorlunda jämfört med de andra, så sade han att han skulle tala om det för mig på kvällen på min förläggning.
Där berättade han för mig om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga fem kvällar i rad. Den sjätte dagen, som var en söndag, gick jag till kyrkan. Och därmed började mitt nya liv.
Jag blev helt engagerad i kyrkan. Efterhand blev jag bekant med kyrkans medlemmar. Jag upptäckte att min rekryt inte skilde sig så mycket från medlemmarna i allmänhet.
Jag blev övertygad om att kyrkan var sann, att det var Herrens kyrka — och jag döptes. En helt underbar dag.”
Jag är tacksam för att min make Orla, som dog 1998, tog med dessa ord i sin personliga historia. Julen för länge sedan då min make först kände att Gud verkligen fanns, och hans samtal med den nya rekryten, är orsaken till att vi träffade varandra, beseglades i templet och fick fem barn — som nu har fört in barnbarn och barnbarnsbarn i vår släkt. Vi har haft ett rikt liv i kyrkan och fått många välsignelser. Jag är tacksam för den där julkvällen och för den nya rekryten i Danmark för så länge sedan.