Rädda pappa!
Det var pappa som sökte efter sanningen och fann missionärerna. De undervisade oss om evangeliet, och det dröjde inte länge förrän vi — mina föräldar och fem bröder och systrar — döptes. Våra vittnesbörd blev starkare. Vi lärde oss så mycket, särskilt om Frälsaren och om familjen.
År 1992 fick pappa en hjärtattack medan han verkade som biskop för vår församling i Filippinerna. Han fördes i ilfart till sjukhuset från sitt kontor. När nyheten kom att han låg på intensiven blev vi mycket chockade i familjen. Vi blev rädda. Pappas chanser att överleva var minimala. Mamma grät och bad var och en av oss att be.
Jag tappade alla begrepp om tid — så många minnen kom över mig. Med tårar i ögonen knäböjde jag för att be. Hjärtat kändes så tungt och var nära att brista. Jag ville skrika rätt ut för att lätta på smärtan och få bort rädslan som kommit över mig den dagen. I stället bad jag: ”Rädda pappa.” Det var en uppriktig bön som jag ville skulle höras.
Den kvällen fick jag gå in på intensiven. Pappa låg i koma och mamma och mina syskon och jag var tvungna att förbereda oss på det värsta. Det var en svår upplevelse för familjen. Framtiden såg blek och osäker ut. När jag tyst tog farväl av honom tänkte jag på vår första hemafton. Vi hade tittat på en av kyrkans filmer, Families Are Forever (Familjen är evig).
Innan jag gick och lade mig den kvällen återvände min jordiske far tyst till sin himmelske Fader.
Pappas död, som inträffade när jag var 22 år, markerade början på hundratals förändringar i mitt liv. I hans frånvaro lärde jag mig att jag hade starka sidor som jag tidigare hade varit omedveten om. Jag har gjort mer med mitt liv än jag skulle ha gjort annars eftersom jag tvingades till att göra förändringar och tillväxa.
När min himmelske Fader inte beviljade min bön tänkte jag aldrig att han kanske inte hade hört mig. Jag visste att han lyssnade. Han visste exakt vad jag gick igenom. Han visste exakt vad min familj behövde just då, och det var det han gav oss — styrka att klara av livets prövningar, styrka att möta verkligheten. Han lärde oss hur man möter prövningar med tro.
Det har gått över 15 år sedan den smärtsamma dagen. Jag lär mig fortfarande nya saker, och jag växer fortfarande i evangeliet. Jag har nu en egen familj och jag är så glad över att vi är beseglade i templet. Jag tar aldrig ögonen från den väg som pappa stakade ut åt oss.
Tack vare Jesu Kristi försoning och uppståndelse vet jag att vår familj kommer att vara tillsammans en dag igen. Jag har fortfarande långt kvar att gå, men jag är glad över att jag kommer att få träffa pappa i slutet av den här färden.