Bränn inte midnattslampan
När det var dags för mig att ta examen från universitetet märkte jag att evangeliets principer hade välsignat både mitt vardagsliv och mitt andliga liv.
När jag var ung kvinna hade de flesta av mina kallelser i kyrkan med Primär att göra, och det påverkade mitt beslut att studera för en lärarexamen. Men mitt val av huvudämne var inte det enda sättet kyrkans lärdomar kom att påverka min utbildning. Det blev väldigt tydligt när det var dags att ta examen.
Det sista projektet jag hade att slutföra var en uppsats som jag skulle försvara i en muntlig tentamen inför tre opponenter. Opponenterna var några av lärarna som jag hade haft i olika kurser.
När jag var klar med uppsatsen efter noggrann genomgång tillbringade jag en del av kvällen före den muntliga tentamen med min pojkväns familj. När jag skulle bege mig hemåt sade hans mamma att hon hoppades att allt skulle gå bra och tillade: ”Om [du] är redo skall [du] inte frukta.” (L&F 38:30)
Nästa dag kom. Många minnen passerade revy. Jag mindes hur jag hade bestämt mig för att lämna staden jag växte upp i för att vidareutbilda mig. Jag mindes alla uppoffringar min familj hade gjort för att finansiera det hela. Jag kunde inte göra dem besvikna. Jag var tvungen att göra bra i från mig på tentamen.
Mina klasskamrater väntade också på att göra sina prov. Vi var alla oroliga för vilka frågor opponenterna kunde ställa, men jag kände mig trygg eftersom jag hade bett Gud om hjälp och eftersom jag visste att han visste hur mycket jag hade ansträngt mig för att organisera, forska kring och skriva min uppsats.
Det blev min tur. När jag hade förklarat uppsatsen för panelen började jag besvara frågor. Efter att ha ställt flera frågor om mitt ämne sade en av opponenterna: ”Hur mycket arbete har du lagt ner på den här uppsatsen?”
”En hel del”, svarade jag. ”Jag gav allt eftersom jag ville att uppsatsen skulle vara innovativ.”
”Har du bränt midnattslampan?”
”Nej, jag sitter inte uppe och gör skolarbete sent”, sade jag. ”Jag organiserar min dag så att jag får arbetet gjort.”
Opponenterna såg verkligen överraskade ut. Samma opponent sade: ”Det är märkligt att du erkänner att du inte har varit uppe sent. Vi vet att dina klasskamrater har det, flera nätter.”
En av de andra opponenterna sade: ”Jag ska berätta för er om den här eleven. Hon har tid för allt. Det kan jag säga därför att jag känner henne. Hon har tid för studier, vänner, familj och hon går till och med till kyrkan.”
”Verkligen?” Den andra opponenten blev återigen förvånad. ”Vilken kyrka går du till?”
”Ja, jag vet vilken kyrka det är”, sade en av dem.
”Och vi får lära oss att gå och lägga oss tidigt så att vi kan vara pigga nästa dag.”
Jag kände mig lugn och trygg när jag pratade om evangeliet, men jag var förvånad över att få frågor om religion under ett sådant prov.
”Din uppsats är skriven med mycket känsla. Den är utmärkt. Jag förmodar att detta också är ett resultat av de vanor som du fått genom din kyrka.”
”Ja”, sade jag. ”Jag fick lära mig att undervisa barn i kyrkan, och det har verkligen varit till hjälp i mina studier.”
”Det passade dig som hand i handske”, sade en av opponenterna. ”Vi hoppas att du inte slutar gå till kyrkan för du är den ett stort tack skyldig för de värderingar du har fått där.”
Jag fick gå efter en stund så att opponenterna kunde enas om ett beslut. Två minuter senare bad de mig komma tillbaka.
”Det var inte svårt för oss att komma fram till ett beslut. Med tanke på ditt exemplariska arbete, dina utmärkta betyg och uppsatsen du försvarade i dag är vårt utlåtande enhälligt: Du utexamineras med hedersomnämnande. Gratulerar!”
När jag berättade det för min familj så grät de av glädje.
Jag vittnar om att när vår himmelske Fader befallde oss att ”gå till sängs tidigt så att ni inte blir trötta” och att ”[stiga] upp tidigt så att era kroppar och era sinnen kan bli styrkta” (L&F 88:124), så gjorde han det med avsikt att välsigna oss. Jag är tacksam mot honom för att han låter evangeliet ge oss glädje inom alla områden i livet.
Fotoillustration Christina Smith