Vad betyder försoningen för dig?
Från ett tal under Brigham Young-universitetets kvinnokonferens den 5 maj 2006.
Försoningen är mycket personlig och individuellt formad för våra egna omständigheter och situationer.
Profeten Joseph Smith lärde: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”1
Dessa fundamentala principer är grundade på Jesu Kristi försoning. Ordet försoning ”betyder återförenandet av dem som blivit åtskilda och syftar på förlikningen mellan Gud och människa. Synd är orsaken till åtskiljandet och syftet med försoningen är därför att rätta till eller övervinna syndens följder.”2 Jag tror att det också är möjligt att fjärma sig från Gud av många andra anledningar än uppenbara synder.
Risken att vi fjärmar oss från vår Fader i himlen och Frälsaren är stor och den är ständigt närvarande. Lyckligtvis är försoningen också avsedd att avhjälpa alla sådana situationer. Det var därför Nephis bror Jakob sade att försoningen är ”obegränsad” (2 Nephi 9:7), vilket innebär att den inte har några begränsningar och inte påverkas av yttre restriktioner. Det är därför försoningen är så förunderlig och så nödvändig. Inte undra på då att vi inte bara behöver uppskatta denna ojämförliga gåva utan också tydligt förstå den.
Jesus Kristus var den ende som kunde utföra den magnifika försoningen eftersom han var den enda fullkomliga människan och Gud Faderns enfödde Son. Han fick myndighet att utföra detta viktiga arbete av sin Fader innan världen organiserades. Hans fullkomliga, syndfria liv, utgjutandet av hans blod, hans lidande i Getsemane och på korset, hans frivilliga död, och uppståndelsen av hans kropp från graven, utgjorde den fullständiga försoningen för alla människor i varje generation och tidsperiod.
Försoningen gör uppståndelsen verklig för alla. Men med tanke på var och ens enskilda överträdelser och synder kräver försoningens villkorliga aspekter att vi har tro på Herren Jesus Kristus, omvänder oss och följer evan-geliets lagar och förordningar.
Odödlighet och evigt liv
Den mest citerade versen under våra möten och i våra texter är kanske den underbara klargörande och sammanfattande versen i Moses bok: ”Ty se, detta är mitt verk och min härlighet — att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan.” (Mose 1:39)
Tack vare uppståndelsen kommer vi alla att bli odödliga. Tack vare försoningen kommer de som har tro nog på Herren Jesus Kristus för att ta på sig hans namn, som omvänder sig och lever enligt hans evangelium, som håller de förbund som de ingått med honom och hans Fader och som deltar i de frälsande förrättningar som gjorts tillgängliga på heliga sätt och platser, att uppleva och glädjas åt evigt liv.
Jag kan inte minnas att jag någonsin träffat någon som uttryckt stark tro på Jesus Kristus och samtidigt varit orolig för uppståndelsen. Ja, vi kanske har frågor om detaljerna, men vi inser att det grundläggande löftet är allomfattande och säkert.
Eftersom evigt liv är villkorligt och kräver att vi anstränger oss och följer buden så kämpar de flesta av oss då och då, kanske ofta — kanske ständigt — med frågor som har att göra med huruvida vi lever på det sätt vi borde. Som äldste David A Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har frågat: ”Tror vi felaktigt att vi måste företa resan från bra till bättre och bli heliga på egen hand, enbart genom beslutsamhet, viljestyrka och disciplin?”3
Om vår frälsning bara var beroende av våra egna ansträngningar skulle läget vara mycket allvarligt eftersom vi alla är ofullkomliga och saknar förmågan att helt och fullt hålla buden hela tiden. Hur får vi då den hjälp vi behöver? Nephi klargjorde dilemmat med relationen mellan nåd och gärningar när han vittnade: ”Ty vi vet att det är genom nåd vi blir frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra.” (2 Nephi 25:23)
I Handledning för skriftstudier påminns vi om att nåd är en gudomlig mekanism varigenom styrka eller hjälp ges genom Jesu Kristi barmhärtighet och kärlek och möjliggörs genom hans försoning.4 Alltså är det genom Kristi nåd som vi uppstår, och det är hans nåd, kärlek och försoning som hjälper oss utföra de goda gärningar och göra de nödvändiga förändringar som skulle vara omöjliga om vi bara kunde lita till våra egna förmågor och resurser.
Glädje tack vare försoningen
Nephis inställning är en av många egenskaper jag beundrar hos honom. Han hade inget lätt liv, särskilt inte i jämförelse med de bekvämligheter de flesta av oss tar för givet i dag. Nephi och hans familj bodde i åratal i ödemarken innan de anlände till det utlovade landet. De led periodvis av hunger, törst och faror. Nephi var tvungen att ta itu med allvarliga familjeproblem som orsakats av Laman och Lemuel. Slutligen tog han och hans efterföljare avstånd från dem som stod på Laman och Lemuels sida.
Trots alla umbäranden och svårigheter kunde Nephi säga: ”Det hände sig att vi levde på ett sätt som bringade lycka.” (2 Nephi 5:27)
Han insåg att det fanns ett livsmönster som resulterar i glädje, oberoende av de svårigheter, prövningar och besvikelser som vi alla får uppleva. Han kunde inrikta sig på det breda perspektiv som Guds plan gav honom och hans folk och undvek således att tryckas ner av sina frustrationer eller av den riktiga observationen att livet inte är rättvist. Det var inte rättvist, men han och hans folk var ändå lyckliga. De insåg att en försoning skulle ske, och de hade tilltro till att den skulle omfatta också dem.
Nephi ställde sig själv några viktiga frågor som vi också kan ställa oss själva när vi tänker på vilken plats Kristi försoning har i vårt liv:
”O, om jag nu har sett så stora ting, och om Herren i sin nedlåtelse mot människobarnen har besökt människorna i så stor barmhärtighet, varför skulle då mitt hjärta gråta och min själ försmäkta i sorgens dal och mitt kött tyna bort och min styrka avta för mina lidandens skull?
Och varför skulle jag ge efter för synden för mitt kötts skull? Ja, varför skulle jag utsätta mig för frestelser så att den onde får rum i mitt hjärta för att förgöra min frid och plåga min själ? Varför vredgas jag för min fiendes skull?” (2 Nephi 4:26–27)
Efter sin klagan besvarade han sina egna frågor. Han visste vad han behövde göra för att lösa sina problem: ”Vakna upp, min själ! Tyngs inte längre av synden! Gläds, o mitt hjärta, och ge inte längre rum för min själs fiende … O Herre, jag har förtröstat på dig och skall för evigt förtrösta på dig.” (2 Nephi 4:28, 34)
Innebär det att Nephi inte längre hade några problem? Innebär det att han förstod allt som hände honom? Tänk på svaret han gav till en ängel flera år tidigare när han fick en viktig fråga som hade att göra med Kristi försoning, som skulle ske i framtiden: ”Jag vet att [Gud] älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.” (1 Nephi 11:17)
Vi kan inte heller och kommer inte heller att kunna veta vad allting betyder, men vi kan och måste veta att Herren älskar sina barn och att vi kan vara förmånstagare till Kristi fulla nåd och försoning i vårt liv och i våra svårigheter. Vi är också medvetna om och måste komma ihåg hur oförståndigt och farligt det är att ge den onde rum i vårt hjärta.
Också när vi är fullt medvetna om detta och bestämmer oss för att utestänga allt ont och den onde från vårt hjärta och vårt liv så misslyckas vi ibland eftersom vi alltför ofta är ”naturliga” män och kvinnor. (Se Mosiah 3:19.) Därför måste vi vara tacksamma för och använda oss av omvändelsens princip. Vi pratar ofta om vår omvändelse som en händelse, vilket den ibland är, men för de flesta av oss är den en ständig, livslång process.
Det finns förstås både sådant vi inte gör men som vi borde göra, och sådant som vi gör men som vi inte borde göra som vi genast kan börja omvända oss från. Det finns orättfärdighet och misstag som vi kan överge nu och aldrig gå tillbaka till. Vi kan till exempel betala ett fullt tionde resten av livet, även om vi inte alltid har gjort det. Men det finns annat i vårt liv som kräver ständig förbättring och uppmärksamhet, till exempel andlighet, barmhärtighet, lyhördhet mot andra, omtänksamhet om familjemedlemmar, omsorg om grannar, kunskap om skrifterna, tempelarbete, och kvalitén på våra personliga böner.
Vi kan vara tacksamma för att Frälsaren, som känner oss bättre än vi känner oss själva, instiftade sakramentet så att vi regelbundet kan förnya våra förbund genom att ta del av de heliga symbolerna, fast beslutna att ta på oss hans heliga namn, att alltid minnas honom och att hålla hans bud. När vi följer det mönster som gör att vi ”lever på ett sätt som bringar lycka”, blir kvalitén på vår omvändelse och våra prestationer bättre, och vår förmåga att förstå och uppskatta försoningen ökar.
Omvändelse och lydnad
Några veckor innan kyrkan organiserades 1830 fick profeten Joseph Smith en anmärkningsvärd uppenbarelse som ökar vår kunskap om försoningen eftersom det var Frälsaren själv som talade och undervisade. Han beskrev sig själv som ”världens Återlösare” (L&F 19:1), kungjorde att han gjorde Faderns vilja och sade: ”[Jag] befaller … dig att omvända dig och hålla de bud som du har fått.” (L&F 19:13)
Omvändelsens och lydnadens enkla mönster är verkligen förutsättningen för att vi ska kunna ”leva på ett sätt som bringar lycka”. Vi vet att det är det vi behöver göra, men ibland glömmer vi varför. Herren påminner oss om varför med följande ord från samma uppenbarelse:
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.
Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ — och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga —
dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.” (L&F 19:16–19)
Vilken underbar lärdom. Jag är säker på att ingen av oss kan föreställa sig hur svår och intensiv Herrens smärta var när han utförde den stora försoningen. Jag tvivlar på att Joseph Smith den gången helt förstod hur Frälsaren led, men profeten lärde sig uppskatta och förstå det bättre genom de prövningar och den tortyr som han själv utsattes för under senare år. Tänk på den tillrättavisande undervisning Jesus själv gav när han rådde och tröstade Joseph under hans mörka timmar i Libertyfängelset. Sedan sade Herren: ”Människosonen har stigit ned djupare än allt detta. Är du större än han?” (L&F 122:8)
Denna fråga till Joseph är också en fråga till var och en av oss i våra egna personliga svårigheter och prövningar. Ingen av oss borde någonsin tvivla på svaret.
Det faktum att Jesus upplevde det han upplevde, inte för att han inte kunde undvika det utan för att han älskar oss, leder verkligen till eftertanke. Jesus älskar och hedrar också sin Fader med ett djup och en lojalitet som vi bara kan föreställa oss. Om vi i gengäld vill hedra och älska Frälsaren får vi aldrig glömma att han gjorde det han gjorde för oss för att vi inte skulle behöva lida i samma grad som rättvisan i sig skulle kräva.
Plågorna, umbärandena, misshandeln, spikarna, den ofattbara stressen och lidandet ledde till den outhärdliga smärtan som han fick uppleva som inte skulle kunna uthärdas av någon som inte har hans förmågor och hans beslutsamhet att genomföra sin mission och uthärda allt som kunde krävas.
Försoningens omfattning
När vi begrundar försoningens omfattning och Återlösarens villighet att lida för alla våra synder bör vi tacksamt konstatera att försoningsoffret täcker så mycket mera! Begrunda Almas ord till det trofasta folket i Gideon nästan ett århundrade innan försoningen skedde:
”Och [Jesus] skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att det ord skall kunna uppfyllas som säger att han skall ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar.
Och han skall ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter.
Se Anden vet allt. Ändå lider Guds Son i köttet för att han skall kunna ta på sig sitt folks synder, så att han kan utplåna deras överträdelser genom sin befrielses kraft. Och se, detta är det vittnesbörd som är i mig.” (Alma 7:11–13)
Tänk dig ett fullständigt och allomfattande botemedel för våra plågor, prövningar, frestelser, sjukdomar, synder, besvikelser och överträdelser. Kan du tänka dig ett alternativ till Jesu försoning? Lägg till detta den ojämförliga uppståndelsen. Då börjar vi förstå tillräckligt för att sjunga: ”Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.”5
Vad betyder försoningen för dig och för mig? Den betyder allt. Som Jakob sade kan vi ”förlika [oss] … med [Fadern] genom Kristi, hans enfödde Sons, försoning”. (Jakob 4:11) Det innebär att vi kan omvända oss, komma i full harmoni och acceptans med honom och undvika de misstag eller missförstånd som ”förnekar Kristi barmhärtighet och ringaktar hans försoning och hans återlösnings kraft”. (Moroni 8:20)
Vi undviker att vanhedra Frälsarens försoning genom att följa Helamans råd, som är lika tillämpligt i dag som det var under åren strax före Herrens ankomst: ”O, kom ihåg, kom ihåg, mina söner … att det inte finns något annat sätt eller medel varigenom människan kan bli frälst än genom Jesu Kristi försonande blod, han som skall komma. Ja, kom ihåg att han kommer för att återlösa världen.” (Helaman 5:9)
Hans försoning omfattar sannerligen hela världen och alla människor från begynnelsen till slutet. Men vi får inte glömma att den i sin allomfattning och fullständighet också är mycket personlig och individuellt formad för att på ett fullkomligt sätt passa oss och våra personliga omständigheter. Fadern och Sonen känner var och en av oss bättre än vi känner oss själva och de har förberett en försoning åt oss som i allt överensstämmer med våra behov, prövningar och möjligheter.
Jag tackar Gud för gåvan hans Son är och jag tackar Frälsaren för hans försoning. Den är sann och verksam och leder oss dit där vi behöver och vill vara.
Till vänster: Bön i Getsemane, av Del Parson
Den sista måltiden, av Simon Dewey, med tillstånd av Altus Fine Art, American Fork, Utah
Fotoillustration Frank Helmrich