Den gode Herdens röst
Som ranchägare i Montana i Förenta staterna under de flesta av mina 70 år, uppskattar jag liknelsen om den gode herden som finns i Johannes 10:1–18, för jag har levt så. Följande upplevelser är särskilt talande när det gäller att göra denna liknelse levande.
På bibelns tid kallade varje herde på sin egen flock ur de många hjordar som samlats i nattfållan. (Se v 3–4.) När jag på liknande sätt ska flytta på mina får så kallar jag helt enkelt på dem, och de kommer.
Min pigga 96-åriga granne Alice, som också födde upp får, blev sjuk för flera år sedan under lamningstiden, så jag erbjöd mig att hjälpa henne med lamningen på nätterna. När jag kom in i lamningsskjulet första kvällen som jag var ”i tjänst” hade Alices nära 100 tackor slagit sig till ro för natten. Men när jag visade mig kände de genast på sig att det fanns en främling bland dem. Skräckslagna sökte de genast trygghet genom att trycka sig intill varandra i ett hörn. (Se v 5.)
Detta fortsatte flera kvällar i rad. Oavsett hur tyst jag gick in fick fåren panik och flydde. Jag talade mjukt till de nyfödda lammen och tackorna medan jag tog hand om dem. Femte kvällen blev de inte längre oroliga när jag arbetade bland dem. De hade lärt sig känna igen min röst och lita på mig.
En tid senare sade jag till Alice att jag skulle mata de dussintalet moderlösa lammen med flaska. (De moderlösa lammens mor hade antingen dött eller så kunde de inte producera tillräckligt med mjölk.) Jag försökte låta som Alice när jag kallade på hennes lamm: ”Kom, Bäbä! Kom Bäbä!” Jag väntade mig att lammen hungrigt skulle rusa fram till mig som de hade gjort till henne. Men lammen tittade inte ens upp. Alice gick då ut genom köksdörren och ropade på dem. När de hörde hennes röst rusade de ivrigt fram till henne och bräkte högljutt efter sin mjölk.
Alice och jag tyckte att det var intressant och bestämde oss för att göra ett experiment. Alice ställde sig i min fålla och härmade mitt rop: ”Hit, lammen, lammen! Hit, lammen, lammen!” Hon såg ingen som helst reaktion. Men när jag ropade med exakt samma ord omringades jag genast av mina får. Fastän orden vi använde för att kalla på fåren var identiska så lyssnade de inte till våra obekanta röster. Fåren lyssnade lojalt nog bara på sin sanna herde. (Se v 4.)
I Johannes 10 skiljer man på en god herde och en lejd herde. En herde som har egna får är kärleksfullt mån om deras säkerhet. En ”lejd” herde, däremot, ”bryr sig inte om fåren” (v 13). Liknelsen lär oss också att medan den lejde herden flyr och överger sina får (se v 12) så ger den gode herden villigt sitt liv för sina får. (Se v 11.) Detta gäller sannerligen vår gode Herde — vår Frälsare, Jesus Kristus — som kärleksfullt gav sitt liv för oss. (Se v 15, 17–18.)
För mig bekräftade dessa upplevelser ett av de viktiga budskapen i liknelsen: Om vi strävar efter att personligen lära känna vår gode Herde och genast känna igen hans röst så gör vi inte misstaget att följa den lejde herden. Genom att trofast lyssna till vår gode Herdes röst — och ingen annans — leds vi till evig säkerhet.
Herren är min herde, av Simon Dewey, med tillstånd av Altus Fine Art, American Fork, Utah