Budskap från Läran och förbunden
Det här är vår religion, att rädda själar
En favoritpsalm vi ofta sjunger på prästadömsmötena är ”Gån, Israels äldste”, med text av Cyrus H Wheelock. Tredje versen lyder:
Vi gå till de arma, som Jesus oss bjöd,
de trötta, de hungrande lidande nöd.
Med budskap vi komma i glädje och sång,
de missledda gav han det samma en gång.1
Lördagen före generalkonferensen i oktober 1856 anlände äldste Franklin D Richards och en handfull hemvändande missionärer till Saltsjödalen. De rapporterade för president Brigham Young om hundratals pionjärer; män, kvinnor och barn, som hade skingrats längs med den långa vägen till dalen och fastnat i den tidiga vintern. Människorna var hungriga och många kärror och vagnar hade gått sönder. Människor och djur dog. Alla skulle dö om de inte blev räddade.
På söndagsmorgonen bad president Young alla som skulle tala den dagen och under generalkonferensen som följde att ta upp pionjärernas belägenhet. I sitt tal sade han:
”Detta är min religion, detta är maningen från den Helige Anden som jag besitter, att rädda människorna …
Jag säger er att er tro, religion och religiösa bekännelse aldrig kommer att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta hem de människor som är därute på slätten.”2
Cyrus H Wheelock var med på de här mötena. Han var med i den första räddningspatrullen som lämnade Salt Lake City den 7 oktober för att leta efter medlemmarna som skingrats på slätterna.
Senare rapporterade George D Grant, som ledde räddningspatrullen, för president Young: ”Det lönar sig inte mycket för mig att försöka beskriva dessa människors situation, för den får du höra om av [andra] … men föreställ dig mellan fem och sex hundra män, kvinnor och barn, utslitna efter att ha dragit på handkärror genom snö och lera; människor som svimmar vid vägkanten och ramlar, stelfrusna av kylan; barn som gråter, stela av köld, med blödande fötter som ibland är bara i snön och frosten. Synen är nästan för mycket att bära även för de starkaste av oss. Men vi fortsätter och gör allt vi kan, utan att tvivla eller misströsta.”3
Texten till ”Gån, Israels äldste” kan ha funnits i broder Wheelcocks huvud under de svåra dagarna 1856. Räddningsmännen hjälpte bokstavligt talat de trötta, de hungriga och de som led nöd. De uppmuntrade dem och visade vägen till Sion i Saltsjödalen.
Vi räddar människor
I vår tid när det tar mindre än en dag att flyga med jetplan från Europa till Saltsjödalen har situationerna och förhållandena dramatiskt ändrats. Men president Youngs uttalande har inte ändrats — det är fortfarande vår religion att rädda människor. Som medlemmar i Herrens kyrka är vi alltid förpliktigade att rädda personer i andlig och fysisk nöd. Som Herren sade till äldsterna i början av kyrkans återställelse: ”Kom i allt ihåg de fattiga och behövande, de sjuka och lidande, ty den som inte gör detta, han är inte min lärjunge.” (L&F 52:40)
Vi vill vara sanna lärjungar till vår Herre Jesus Kristus. Vi förkunnar att vi älskar Gud och vill följa hans bud. Varje söndag förnyar vi våra dopförbund, tillber Gud under våra möten och lovprisar honom för alla de välsignelser han ger oss. Kung Benjamins påminnelse gäller fortfarande: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.” (Mosiah 2:17)
När Herren vill välsigna någons liv eller hjälpa någon i nöd sänder han ofta en granne, vän eller familjemedlem. Det är ett sätt varpå han ger stöd och frälsning åt andra. Genom att göra så hjälper han oss förstå det stora budet: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:39)
Är det att undra på att vi ofta är de största förmånstagarna när vi sträcker oss ut mot andra? Herren har lovat: ”Den som svingar skäran av all sin kraft, han samlar ett förråd så att han inte omkommer utan bringar frälsning till sin själ.” (L&F 4:4) När vi ”bringar” frälsning till andra ”bringar” vi också frälsning till vår egen själ.
Håll ögonen öppna
Det finns många sätt att sträcka sig ut mot andra och hjälpa personer med fysiska och andliga behov. Om vi går genom livet med öppna ögon visar Herren oss möjligheter som välsignar andra och oss själva.
Nyligen var jag med på en konferens med missionärer från kyrkan som arbetar med humanitär hjälp i Jordanien. Medan jag var där såg jag två systrar som stickade. De sade att de stickade små mössor till nyfödda. I norra delen av huvudstaden Amman finns ett sjukhus där 50 barn föds varje dag. Människorna där är mycket fattiga. Efter förlossningen sänds mödrar och barn tillbaka till sina hem där det inte finns någon värme. Många av barnen blir sjuka och dör på grund av för låg kroppstemperatur. Jag bad att få två av mössorna som de hade stickat.
När jag hade återvänt hem tog min hustru med mössorna till Hjälpföreningen. Till följd därav påbörjades ett underverk — precis som det påbörjas i många av våra hjälpföreningsmöten runtom världen. Under jultiden började många systrar från våra kringliggande församlingar att sticka och sy mössor. De gjorde det ensamma, tillsammans med vänner, hemma eller på aktiviteter i kyrkan.
En dag frågade jag en vän hur det var med honom. Med glimten i ögat svarade han: ”Jag är ett ’offer’ för babymössor. Vi pratar om babymössor natt och dag. Vi är omgivna av dem.” En syster ringde och frågade mig: ”Är det inte varmt i Mellanöstern?” När jag hade försäkrat henne att mössorna behövdes så gick hon till verket.
När jag åkte tillbaka till Jordanien hade jag över 800 mössor i mina resväskor. När vi lämnade över dem till seniorkonsulten för sjukhuset förlossningsavdelning tyckte de att de var sända från Gud. Jordanien hade just haft den kallaste vintern på 16 år med temperaturer långt under nollstrecket.
Vi sträcker oss ut mot andra
Att sträcka sig ut och hjälpa andra är inget som begränsas av ålder, hälsa, tid, talanger eller ekonomiska resurser. Alla som har en önskan kan hjälpa andra i nöd. Vi kan delta i organiserade välfärdsprojekt. Vi kan ge ett generöst fasteoffer. Vi kan besöka och trösta en vän som är sjuk. Vi kan bjuda hem någon som har problem. Vi kan trofast besöka familjerna vi har tilldelats som hemlärare och besökslärare. Vi kan inbjuda en vän som kämpar med motgångar till våra söndagsmöten. Vi kan följa med heltidsmissionärerna på undervisning. Vi kan släktforska och ofta tjäna i templet. Vi kan lyssna på våra barn och barnbarn, undervisa dem och uppmuntra dem att vandra i ljuset.
Ibland är det så enkelt som att be en uppriktig bön, ringa eller skriva ett kort. Om vi är för upptagna för att sträcka oss ut mot någon i nöd så är vi för upptagna. När vi gör gott följer vi Frälsarens inbjudan:
”Jag ålägger er att vara detta folks ljus. En stad som ligger uppe på ett berg kan inte döljas.
Se, tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa? Nej, utan på en ljusstake och det ger ljus till alla som är i huset.
Låt därför ert ljus så lysa för detta folk så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader som är i himlen.” (3 Nephi 12:14–16)
Visa andra vägen till Sion och evigt liv
Att sträcka sig ut mot andra är helt enkelt att bry sig om andra. Vi bryr oss inte om siffror eller statistik utan om välbefinnandet hos människorna runt omkring oss. Om vi gör gott, sträcker oss ut och ger andlig och fysisk hjälp efter vår styrka och förmåga så visar vi automatiskt andra vägen till Sion. De attraheras av vad vi är och vad vi representerar. De välsignas av det de ser och känner. Deras vittnesbörd etableras eller stärks. Då vibrerar Herrens försäkran i vår själ:
”Var … trofast. Verka i det ämbete vartill jag har utsett dig. Hjälp de svaga, lyft upp händerna som hänger ned och styrk de matta knäna.
Och om du är trofast intill änden skall du få odödlighetens krona och evigt liv i de boningar som jag har berett i min Faders hus.” (L&F 81:5–6)
Vår religion är verkligen att rädda och frälsa själar.
Offer — George Padely, av Julie Rogers
Illustrationer Julie Rogers